Narren del 7 Lyckan har flugit sin kos

Vilken idiot. Hon fällde upp huvan på hennes vackert broderade mantel så att den tillsammans med mörkret i det dunkla rummet tjänade som en mycket god förklädsel. Hon himlade något med ögonen och en smak av bitterhet dröjde sig kvar på tungan såg hon på den slumrande dåren. Hon ansåg sig vara långt mer kompetent än att vara någon slags uppassare till någon vimsig fåne med färg kletat i ansiktet, vansinnig på att ha blivit kraftigt degraderad i sina arbetsuppgifter slet hon ut gallret till gluggen som skulle föreställa ett fönster. Hon vände åter blicken mot den slumrande som smackade spädbarnsliknande med läpparna, hur skulle denna klena man kunna fylla en funktion i dessa storslagna planer övergick hennes förstånd. Men order är ju order.

Smidigt kröp hon ut genom gluggen, den kalla råa vinden sög genast tag i henne och hotade barskt med att kasta ned henne. Snabbt fick hon tag på en ojämn sten i stenbeklädningen på slottsmuren och hon lyckades hålla sig kvar. En hastig blick nedåt gav henne svindel och en häftigt illamående slog över henne. Andas, andas, andas. Såhär brukade det inte vara, i ungdomens år var hon den skickligaste, den smidigaste och den modigaste. Sedan när började höjder hota hennes sans och balans? Ett uns av tvivel på sig dök upp som ett hjärnspöke och satte sig tungt på hennes axlar innan hon bestämt viftade bort det. Hon ställde sig upp och blickade ut över landskapet, ett dunkelt ljus började växa fram längs horisontranden. Visst var det solen som var påväg att stiga upp.

Innan morgonen grydde i dess fulla prakt var hon tvungen att vara långt bortom horisonten. Hon tittade ner och svalde, tog sats och hoppade. Den kraftiga vinden slet tag i henne på nytt och förstärkte hennes hopp. Hon bredde ut armarna, nästan som att flyga hann hon tänka innan rädslan på nytt tog i och hon närmade sig marken. Med hårt ihopbitna käkar och stängda ögon nådde hon marken med en kraftig duns och benen gav vika. De värsta av svordomar rörde till hennes förstånd. Hon mindes med värme en tid av hennes forna prakt, helt oförstående om vad som egentligen hänt anklagade hon sig själv och sin kropp i tron om att det handlade om att ungdomens dagar var räknade. Helt omedveten om att lyckan hade övergivit henne.

Och om det betyder för mycket för att glömmas men gör för ont för att minnas?

Narren del 6 Med snöfyllda skor

Som när våren bitvis, sakta men ack så säkert tinar upp vintern. Tinar upp dess frusna bäckar och forsar. Låter blad och gräs klä av sig rimfrosten och låter sakta vattendroppar åter fylla daggkåporna.

I samma långsamma men stadiga takt värmde lågorna upp honom. Elden leker vilt i spisen och slickar dess väggar sotiga. Hon slängde in ett vedträ till som elden tacksamt tog emot. Värmen sprider sig i det mörka rummet men lyckas bara göra det nätt märkbart varmare, en rå kallhet dröjer sig kvar i de grå stenväggarna. Gallret för spisen gör att ljuset får en konstig form. Precis som vem som helst. Alla blir förtryckta bakom galler, och så även elden.

Han ligger på en knölig halmmadrass alldeles framför spisen, med fötterna framåt. Fria från skor kan han inte låta bli att vicka på tårna även i dvala. Värmen sprider sig från fötterna och uppåt, värmer långsamt upp varenda stel led ända tills hans blå läppar börjar få en klar rosa färg. Färgen i ansiktet har suddats ut efter en vildsint gårdag. Eller kan det ha varit en förrgårdag? Han börjar vakna till, börjar röra på ben och armar. Spreta med fingrar och göra grimager. Smackar med tungan som ett nyvaket barn.

Sinnet är slött. Ännu inte vaken, ännu inte vid sina sinnes fulla bruk, kan inte minnas... Känner fortfarande av glädjeruset men kan inte placera varifrån det kommer. Vem har tagit av honom skorna och var är han? Inte har han vaknat upp i sitt egna tornrum, såpass klar är han i sinnet. Mina blå mockasiner!

Öppnar försiktigt ögonen. Ögonen är trött och först ser han ingenting, sedan skuggor av rummet svajandes. Kan knappt hålla sig för skratt, är det tre rum eller ser jag tredubbelt? Lycksaligt flinar han något. Hon som sitter i hörnet, som slängde i ett ytterligare vedträ och som hade tagit av den arma stackaren de snöfyllda skorna ansåg sig nöjd nu när dåren vaknat och reste sig upp för att gå.

Och visst såg han hur den kvinnliga gestalten fällde upp huvan och tyst försvann ut genom gluggen där han på somrarna brukar stå och räkna fjärilar. Blåa, röda, prickiga och några med ögon på... Javisst ja, kvinnan, vem? Det är långt ner till marken... Haha, det var tre kvinnor! I huva! Tröttheten grabbade tag i honom på nytt och sista tanken som slog honom var att inte ens elden borde få vara fångad bakom galler. Och så raketer. Drömmar.

Vem bestämmer vad vi ska drömma?

Med vackra sigill

Vackra kuvert med gulnande kanter och vackra sigill. Ibland om natten när mörkret ligger som djupast sträcker hon sig efter asken som är väl dold i linneskåpet bland broderade dukar och lakan. Låter fingrarna följa konturerna på asken ivriga att öppna bandet som är hårt knutet, liksom för att påminna om innehållet. Utan att en annan själ märker något lindas hemligheten in på nytt och hon slumrar åter i famnen på en älskad.

Olästa rader om avslöjande hemligheter, förklaringar som aldrig skulle förstås, känslor som aldrig skulle beröra, ursäkter som skulle godtagits under andra villkor, torkade blommor från okända platser som aldrig skulle skådas.

Tillräckligt farligt att bara minnas tiden som var, ännu farligare att längta, men allra farligast är att förlora nuet.

Brev från platser hon aldrig skådat men alltid velat sätta fötterna. Luft hon alltid längtat efter att andas in. Handstilen som format hennes namn och adress vad kärt bekant, och väckte minnen från förr. Lyckliga, sorgliga, regniga och alldeles underbara. Brev som förr kom ofta, ibland dagligen, som kom allt mer sällan och som helt slutade komma.

Alla i tryggt förvar.

Ett trevande mellanting

Jag har onekligen alltid varit en drömmare, aldrig dragit mig för att låta funderingarna snudda vid tankarnas sjunde himmel.

Ändå är det något som drar mig nedåt och tvingar fotsulorna mot marken, vilket ständigt påminner mig om hur högt jag än når har jag ändå fötterna på jorden. Ibland mot min vilja, ibland inte.

Är knappast någon pessimist för mina hopplösa försök att försöka såga verkligheten totalt. Varken ha förstora förhoppningar om omöjliga ting eller negativa profetior kanske är omöjligt. Men det är där mittemellan jag oftast svävar. Och vill sväva.

Antar att rädslan av att få spräckta drömmar tar överhanden. Och att få överträffade drömmar ibland är ju som det lilla extra, som florsockret på en prinsesstårta.

Ibland kraschar man totalt, ner i de djupaste dalar. Men dock är känslan av att kunna klättra uppför de djupaste av avgrunder den mest underbara. Att befinna sig ovan molnen på de högsta av toppar är också en sällsam känsla.

Förlåt mig för det trevande mellantinget.

Förevigt vår.

Att leva drömmen...

Läppar röda som sommarens smultron. Med smak av att jaga vinden.
Som vin med en hint av läder. Ett rött flygande hår med en ton av purpur.

Som att vara redo att lämna sitt förra liv. Fingertoppar mot huden. Kanske minnet aldrig bleknar. Ge mig vingar.

Drömmare. Tankar långt ovan molnen. Kom du från ovan eller blev du prisad till skyarna? Med fräknar på kinder.

Sju nyanser av blått.

...är att hoppas på att aldrig vakna upp?