Det här är inte början av historien jag ska berätta.
Jag väntar ännu med hårt sammanbitna käkar, spända av förväntan. Redo i startgropen försöker jag smita i förväg, men tiden håller mig tillbaka vänligt men bestämt med något utav ett illmarigt leende. Det är sällan hon står på min sida, alltid drar vi i varandra åt något håll, jag har ju tidigare nämnt att jag har som kvällsnöje att försöka stoppa henne? Än har hon inte fallit för mina knep.
Men jag vet att hon kommer att falla, tiden, någon gång, någonstans eller lite varstans. Jag vet det för att jag känner igen en svårfångad ung mö när jag ser henne. Ung kanske hon inte är förresten, men tilldragande vacker.
Som sagt, jag väntar fortfarande på att något ska hända. Vet varken när eller hur. För det här är ju inte början, inte ännu. En era börjar dra sig mot sitt slut och med ett slut kommer alltid en början. Inte sant?
Så medan jag väntar på att snön helt ska smälta bort och kvällarna bli ljumna tänker jag fortsätta min historia om hur jag lyckades hamna här.
Ni minns väl hur jag berättade att jag hamnade på ett skepp? Ja, nu har jag lärt mig att det heter så. Tänker inte berätta hur, det förstör nöjet en aning skulle jag tro. Lite bakvänt, helst upp och ner och ur en helt annan synvinkel, det är då berättarkonst är som bäst.
I början fann jag det mycket rogivande, havet. Vinden som smekte hyn men som till sist bet den väderbiten. Det hårda arbetet var till en början tillfredsställande för en ung och ivrig man som jag, men jag tröttnade så snart jag såg hur mina slanka händer förvandlades till valkiga arbetarhänder. Ljudet av tystnaden på natten var med ens inte lika tyst och harmoniskt.
Det allra värsta var - enligt mig - att ju längre norrut man kom desto ljusare blev det om nätterna. Det var nog då jag började bli tokig, när jag inte längre kände någon skillnad på natt och dag. Utan en tillstymmelse av land i syne och utan att veta om det är skymning eller gryning gjorde mig en aning förvirrad. Det var antagligen redan då som ödet fångade mig i sitt nät och fick mig att ingå i nån slags plan.
Då tyckte jag det var orättvist.
Som den lycksökande unga mannen jag var ville jag vara precis som alla andra unga män ombord och bli precis som de äldre erfarna sjömän. Muskulösa med tjurnacke, med ett munläder som heter duga och god hand med verktyg och vapen. Redan då upptäckte jag med skräckblandad förtjusning att jag inte alls var som dem. Min äventyrslusta var av helt andra slag, min fallenhet för berättande var inte alltid så populär även om jag nog allt var ett ämne man skrattade gott åt och mitt omsorgsfullt rakade skägg nog lite fjantigt.
Trots att det var många med på skeppet som varken minns mig eller som jag minns särskilt väl, var det några personligheter ombord som jag nog aldrig kommer att glömma.
Däribland en präst. Jag fick aldrig ett begrepp om hur gammal han kan ha varit, gammal nog att ha upplevt tillräckligt för att ha upplevt både misär och lidanden men ändå ungdomen nära till hands, än hade han ett hopp som endast unga besitter. En stark integritet som blev något av en fadersgestalt under min resa. Han skulle blivit röd av vansinne om jag omnämnde honom som präst här, han hade nämligen precis sagt upp sitt ämbete. Det är många år sedan nu.
Många gånger frågade jag varför och aldrig fick jag något rakt ärligt svar. Han pratade ofta om människor han sett vandra livets väg -en riktig väg av grus eller en mer andlig vet jag inte- och han visste att de behöver hjälp som inga böner kan ge. En helig ande när deras egna är sorgen och trasig. Han suckade alltid när han sa det.
Jag nickade alltid instämmande, han hade ju rätt. Det är och kommer alltid vara människor i flykt. Från fattigdom. Från förtryck. Från konsekvenser av sina egna val. Listan är lång men en sak har alla gemensamt, med hopp om en ljusare tid kämpar de ihärdigt vidare. Trots att de själva kanske inte kommer att få uppleva det utan deras barn eller barnbarn kämpar de vidare. Vad är det som får människor att fortsätta gå, trots hårdaste motvind och mot alla odds?
Ingen aning, men tanken fascinerar mig och däri har jag samlat en gnutta kraft. I hemlighet slutade jag aldrig att tro.
Men jag förstår honom. Benjamin hette han förresten. För, profeten förutsåg en domedag, och gud, vad förvånad han såg ut när världen fortsatte levandet morgonen därefter. Kanske saknades det en helt ny början...
Tiden spelar oss alla spratt.
