Show a little faith, there's magic in the night...

Vinterns sista morgon. Frosten tappar sakta sitt grepp om blad och sten när solen var på väg upp för att färga himlen ljust blå och nypa kinder röda.

- Det viktiga är inte vad man har, det viktiga är vad man har här. Han tar hennes hand och lägger den på hans brösts vänstra sida, trots den tjocka tröjan kan hon känna hur hans hjärta slår. Han ler.

Han hoppar ur bilen och glider smidigt över motorhuven och öppnar dörren på passagerarsidan, bockar och gör fjantiga gentlemanaktiga manéer med händerna. Gruset knastrar när hon försiktigt stiger ur, nästan rädd för att bryta förtrollningen.

Ögonblicket är så levande. Han tar tag i hennes midja och lyfter upp henne, som om hon var lätt som en fjäder, han snurrar ett varv innan han sätter ner henne.

Han erbjuder henne handen och de börjar gå. Det dröjer inte länge innan han släpper hennes hand och skuttar lite i förväg. Hoppar och slår ihop fötterna i luften.

Gårdagen är ett minne blott och framtiden ännu inte tillräckligt nära för att märkas av. Hon släpper tanken och släpper även hon glädjen fri. Ett trevande steg, sedan skuttar även hon. Fångar vårens första fjäril på fingret.

Deras blickat möts. Som hos barn, oförstörlig glädje. Fångad av stundens spontanitet slänger hon sig om halsen på honom. Orden slinker ur henne.

- Jag älskar dig.

Och förtrollningen var bruten.

Du var inte bara min första kärlek, du var också den som fick mig att älska mig själv

Hans annars vackert grå ögon är kantade med rött. Hans ögon blänker av tårar som vägrar svämma över. Kanske är det alkoholen som gjort det, whiskeyn är för längesedan slut och han rotar nu i kylskåpet efter den sista vinflaskan, men sorgen är den som brutit honom. På tu.

Han var den första riktigt trasiga människa jag mött, det var inte längesedan men jag är en helt annan nu. Som att han förvandlade mig. Hans vackra anlete. Jag kommer aldrig att glömma den bistra blicken och de hårt sammanbitna käkarna, hur vackert välformat hans leende var. Som man fick kämpa för att få de mungiporna att leva. Hans starka rygg och grova händer som trots hans unga ålder var formade efter många års tungt arbete. Hans råttfärgade hår, med allt fler grå strån som sakta smyger sig från tinningarna och bakåt.

Kylskåpsdörren smäller igen kraftigt, jag hoppar förskräckt till när klockan som hängde på väggen bakom åker i golvet. Visare, batterier, urtavla och glas sprider sig på golvet i ett kaos. Han sätter sig på huk och försöker rätta till det, få minutvisare och sekundvisaren på rätt plats. Jag får en känsla av att det var ett hopplöst försök till att skruva tillbaka tiden och ställa allt till rätta. När hans darriga, annars fingerfärdiga fingrar inte lyckas svämmar hans tårar över. Han slänger det som finns kvar i väggen.

Han reser sig upp, tittar sig villrådigt omkring. Hans axlar sjunker ihop av hopplöshet, hans brunbrända bröst hävs sakta upp och ner, andetag tunga att andas. Hans blick landar på korset som hänger alldeles ovanför köksbordet, samtidigt som ännu fler tårar svämmar över rycker han tag i korset, hans blick i det ögonblicket kommer jag aldrig glömma, och knäcker det över knäet. Träflisor landar på golvet och träbitarna som blir över slänger han åt klockans håll.

Äntligen lyckas han få korkat upp vinet och hällt upp det i ett stort dricksglas, vinglasen var för längesedan för små. Han slår sig ned i soffan bredvid mig och tänder en cigarett, askar gör han i snapsglaset han har stående på magen. Han lägger armen om mig och tänder även mig en cigarett. Ända sedan dess har jag älskat doften av cigarettrök. För en minut eller två stannade allt upp, för en minut eller två tillät jag mig att glömma att jag med min kärlek inte kunde göra någonting, för en minut eller två höll jag om honom. Kände hans varma hud emot min. Drog hans hår genom mina händer. Kysste hans hals.

Han mötte min blick. Den sa mig allt jag behövde veta just då. Aldrig någonsin har jag tvivlat på att han älskar mig.