Och om det betyder för mycket för att glömmas men gör för ont för att minnas?

Narren del 6 Med snöfyllda skor

Som när våren bitvis, sakta men ack så säkert tinar upp vintern. Tinar upp dess frusna bäckar och forsar. Låter blad och gräs klä av sig rimfrosten och låter sakta vattendroppar åter fylla daggkåporna.

I samma långsamma men stadiga takt värmde lågorna upp honom. Elden leker vilt i spisen och slickar dess väggar sotiga. Hon slängde in ett vedträ till som elden tacksamt tog emot. Värmen sprider sig i det mörka rummet men lyckas bara göra det nätt märkbart varmare, en rå kallhet dröjer sig kvar i de grå stenväggarna. Gallret för spisen gör att ljuset får en konstig form. Precis som vem som helst. Alla blir förtryckta bakom galler, och så även elden.

Han ligger på en knölig halmmadrass alldeles framför spisen, med fötterna framåt. Fria från skor kan han inte låta bli att vicka på tårna även i dvala. Värmen sprider sig från fötterna och uppåt, värmer långsamt upp varenda stel led ända tills hans blå läppar börjar få en klar rosa färg. Färgen i ansiktet har suddats ut efter en vildsint gårdag. Eller kan det ha varit en förrgårdag? Han börjar vakna till, börjar röra på ben och armar. Spreta med fingrar och göra grimager. Smackar med tungan som ett nyvaket barn.

Sinnet är slött. Ännu inte vaken, ännu inte vid sina sinnes fulla bruk, kan inte minnas... Känner fortfarande av glädjeruset men kan inte placera varifrån det kommer. Vem har tagit av honom skorna och var är han? Inte har han vaknat upp i sitt egna tornrum, såpass klar är han i sinnet. Mina blå mockasiner!

Öppnar försiktigt ögonen. Ögonen är trött och först ser han ingenting, sedan skuggor av rummet svajandes. Kan knappt hålla sig för skratt, är det tre rum eller ser jag tredubbelt? Lycksaligt flinar han något. Hon som sitter i hörnet, som slängde i ett ytterligare vedträ och som hade tagit av den arma stackaren de snöfyllda skorna ansåg sig nöjd nu när dåren vaknat och reste sig upp för att gå.

Och visst såg han hur den kvinnliga gestalten fällde upp huvan och tyst försvann ut genom gluggen där han på somrarna brukar stå och räkna fjärilar. Blåa, röda, prickiga och några med ögon på... Javisst ja, kvinnan, vem? Det är långt ner till marken... Haha, det var tre kvinnor! I huva! Tröttheten grabbade tag i honom på nytt och sista tanken som slog honom var att inte ens elden borde få vara fångad bakom galler. Och så raketer. Drömmar.

Vem bestämmer vad vi ska drömma?

Med vackra sigill

Vackra kuvert med gulnande kanter och vackra sigill. Ibland om natten när mörkret ligger som djupast sträcker hon sig efter asken som är väl dold i linneskåpet bland broderade dukar och lakan. Låter fingrarna följa konturerna på asken ivriga att öppna bandet som är hårt knutet, liksom för att påminna om innehållet. Utan att en annan själ märker något lindas hemligheten in på nytt och hon slumrar åter i famnen på en älskad.

Olästa rader om avslöjande hemligheter, förklaringar som aldrig skulle förstås, känslor som aldrig skulle beröra, ursäkter som skulle godtagits under andra villkor, torkade blommor från okända platser som aldrig skulle skådas.

Tillräckligt farligt att bara minnas tiden som var, ännu farligare att längta, men allra farligast är att förlora nuet.

Brev från platser hon aldrig skådat men alltid velat sätta fötterna. Luft hon alltid längtat efter att andas in. Handstilen som format hennes namn och adress vad kärt bekant, och väckte minnen från förr. Lyckliga, sorgliga, regniga och alldeles underbara. Brev som förr kom ofta, ibland dagligen, som kom allt mer sällan och som helt slutade komma.

Alla i tryggt förvar.