Narren Del 4 Och om lyckan flyger sin kos?

Årstiderna slutar aldrig att växa, tiden bara går och går. Ibland roar jag mig med att sätta upp handen i en barsk gest, och försöka stoppa den. Tiden bara flinar åt mig, som att jag vore ett simpelt skämt från någon på dårhuset, och knuffar tillbaka mig. Aldrig är jag stadig nog att behålla balansen på mina något svårstyrda ben, det tycks leva ett alldeles eget liv. Frånskiljt mina tankar och mitt förstånd. Tanken slår mig ibland att det kanske är förståndet det är fel på, men det är såklart en diskussion som jag inte tänker föra offenligt. Min manlighet kan ju bli sårad. Jo, en rad till. Bara för att jag tvivlar på mitt förnuft så har jag aldrig någonsin tvivlat på min intelligens. Punkt.

Det blev vinter. En vinter som man länge kommer att komma ihåg, en vinter som dina barnbarn en dag kommer att få höra om. Till att börja med övergick regnet tidigt i oktober till stora bomullstussliknande snöflingor. Jag kan inte låta bli att bli lite irriterad på de där, de beter sig som att de vore en skänk från ovan. Långsamt och inbillat graciöst faller de långsamt ner mor marken. En vindpust, så är det graciösa som bortblåst och de snurrar runt som att de har druckit på tok för mycket glögg. Tjocka är de också, visserligen hade de inte sett så mycket behagligare ut om de vore smala. Men nåja, redan i november hade man svårigheter att gå om man inte har ben långa som furor. Så mycket snö var det.

Då kanske ni förstår hur mycket snö som har landat nu i december. Jag måste erkänna att snöänglarna ser något diffusa och konstiga ut i den djupa snön, i gropen som blir skulle man lätt kunna slänga i ett tiotal änglar. Det glädjer mig, det kan inte vara något vidare mysigt att ligga alldeles ensam i en kall snögrop. På taket av slottet är det endast rund skorstenarna som snön har gett vika för att smälta undan, rinna vidare och skapat istappar. Det är vackert där på taket, man kan se långväga hur dalarna och kullarna välver sig mot himlen. Står jag på tå så ser jag ända till floden och dess mäktiga skepp.

Vakterna gillar dock inte att jag haft för vana att sitta på taket och dingla med mina långa taniga ben ut i det fria. Antar att de är rädda att jag skulle få mig ett dåraktigt ryck och testa mina ickeexisterande vingar, vad vet jag. Nu när jag nämner det måste jag säga att tanken är något lockande men eftersom jag fortfarande har ett uns intelligens kvar så förstår jag ju givetvis att jag skulle se ganska så kul ut därnere på den stenbeklädda marken om jag skulle bestämma mig för att flyga. Så antingen får jag vänta på att det börjar växa ut vingar på ryggen eller på att det kommer ännu mer snö. Eller så chansar jag. Har en känsla av att hon inte skulle uppskatta det, man skulle kunna säga att hennes plan antagligen skulle flyga sin kos då.

Men som sagt, ingen vanlig vinter. Det irriterar mig något otroligt att ingen tycks förstå vad som är i görningen, inte ens självaste kungen har en aning. Ibland finner jag det irriterande att ingen lyssnar på vad jag har att säga, ibland tar jag det dock med ro. En humoristiskt ironisk känsla får mig att flina ett av mina vanliga flin och jag lyckas precis motstå en impuls av att dunka huvudet i väggen. Det är natt och nu sitter jag här igen och dinglar med benen. Njuter av den vackra natten, varför är det ingen som tidigare har nämt vilka oerhört vackra leenden stjärnorna har? Sirius finner jag allra vackrast.

Jag blickar ut mot landskapet som jag vet finns där, åtminstone på dagarna i dagsljus. Vem vet hur världen ter sig när mörkret faller om natten. En keramikmugg med varmt kryddat vin håller mina fingrar varma och jag suckar förnöjt, tack och lov för att vintern bara börjat.

Vad händer med de drömmar man inte minns när man vaknar?

Att leva ett liv enligt forna drömmar VIII

Dörren slår igen. Tystnad.


Slutet av hösten och början på vintern. Slutet av november. Första advent.
Allt som hörs är fotstegen i vattenpölarna och ett lugnt smatter av vattendroppar som landar på marken. Kommer man närmre hör man hans andetag, ansträngda av för mycket känslor. Ilska. Förtvivlan. Tvivel. Kommer man närmre hör man hur hans hjärta slår. Hårt.

Skorna når marken som med hårda slag. Vattendroppar tillsammans med smuts och lera stänker upp. Bildar ringar på vattnenytan i pölarna. Ringarna tycks aldrig ta slut, man skulle kunna förlora sig totalt i deras evighet. Det är mörkt ute, ett sådant där kompakt mörker som det bara är på vintern när molnen täcker stjärnorna.

Gatlyktorna skänker en aning ljus som förtvivlat speglar sig i det oroliga vattnet och dess ringar. Fönstren från husen skänker inte heller mycket ljus, allt fler ljus släcks. Timmen är sen, för de flesta innebär det sömn. Samuel önskar han kunde sova, för att kunna sova bort sina mardrömmar. Sina tvivel.

Han går med bestämda steg. Ju längre han går desto säkrare känner han sig på sig själv. Som att regnet sköljer bort hans oro likt det sköljer bort sand från en strand. Smärtan från den nygjorda tatueringen gör att han känner sig vaken. Så medveten. Han blundar och känner efter hur smärtan vid revbenen sprider sig ner mot höften vid var nytt steg han tar. Han gillar hur de iskalla vattendropparna landar i ansiktet på honom.

Han har aldrig varit så levande. Det är nästan som när man var liten och nöp sig i kinden, gjorde det ont så vet man att man inte drömmer. Känslan var överväldigande. En känsla av kontroll, som att inget kan gå fel. Andetagen började bli mer stabila, hans hjärta slår inte lika hårt.

Han öppnar ögonen igen, världen ser inte längre likadan ut. Plötsligt ser han ljuset i mörkret istället för bara mörker. Tvivlet är utbytt mot vilja. En vilja att inte förlora. Han fryser inte längre, trots att de iskalla dropparna fortfarande landar på hans läppar, blöter ner hans hår och rinner ner i nacken känner han hur värmen sprider sig ut i fingertopparna.

En bild av henne dök upp i hans sinne och hans steg fick plötsligt på nytt mer kraft, en riktning.

Som att snöflingor faller uppåt

Jag begär inte att någon ska kunna läsa mina tankar. Jag begär inte heller att någon ska kunna få mig svävandes på moln. Inte heller begär jag att du ska få regnet eller stjärnorna sluta falla. Eller att få ljusen sluta fladdra.

Jag förväntar mig inte att tiden ska stanna, minuterna sluta gå. Att frön ska sluta gro, när du tar i mig. Och än är det lika långt till sjunde himlen.

Jag är skeptisk till att tystnaden börjar sjunga. Eller att skuggorna skulle börja dansa, bara för att de ser dig. Som att snöflingorna skulle falla uppåt.

Men än har jag inte slutat tro. På någon som kan få ensamheten uthärdlig. Få två att bli en. Även om regnet inte slutar falla kan man finna tröst i att få en tår bortstruken från kinden.

Än har jag inte slutat tro att önskningar slår in när man ser en fallande stjärna. Än har jag inte slutat tro att en hjälpande hand vill fatta min när det är dags.
Än har jag inte slutat tro att någon vet vad jag vill. Utan att jag ska behöva ge svar...

Hoppet växer sig starkare. Än tror jag på tomten.

För forna vänners skull

Ibland blir jag överväldigad av känslor. Som att bröstet på mig skulle kunna sprängas. Automatiskt blottar jag mitt inre och plötsligt finns det ingen mer plats för metaforer. Jag minns en tid av färger. Då jag faktiskt såg världen i helt andra färger än svart och vitt. En tid då jag trots mina bruna ögon såg världen med blåögd blick.

När det händer skulle man kunna tro att det är då jag är som mest känslosam. Men jag vill inte förlora kontrollen och kapslar fort in mig i ett inbrottssäkert skal. Är snabb på att undvika minsta beröring eller möta vänliga själars blickar. Intalar mig gång på gång att jag är stark nog att bära upp min egen vikt. Stark nog att klara mig själv.

Jag minns en tid då jag var tvungen att stå på för att kunna se över kanten på matsalsbordet i vardagsrummet. På sätt och vis var det väl skönt att kunna slippa se om jag bara struntade i att ställa mig på tå. Jag kan dock inte förnimma mig ett endaste ögonblick då jag längtat tillbaka. Känslan av självklarhet som man hade då skrämmer mig. Det var så självklart att om något var tillräckligt läskigt så var det bara att blunda och tänka sig bort. Det var så självklart att misstagen man begick skulle rättas med ett skratt och i värsta fall en lätt tillrättavisande. Det var så givet att om det inte fanns plats så gjordes det alltid plats.

Det var så självklart att man alltid hade en plats i någons famn. Som sagt, självklarheter skrämmer mig. För det är egentligen aldrig självklarheter, allt som man tar för givet kan när som helst ryckas bort. Och vad har man kvar då förutom brustna drömmar? Lyckliga minnen förstås. Jag säger inte att de inte är underbara, att de inte är värda att kämpas för, för det är de. Underbara stunder som för evigt kommer att kommer att förseglas i minnet.

Allt jag säger är att ibland överrumplas man av de brustna drömmarna som lägger sig på hög. Jag kan inte tänka bort dom och jag kan inte ignorera dom. Det är alldeles för uppenbart. Är det så konstigt att jag ibland bara väntar på att bli vald? Är det så konstigt att jag föredrar metaforer? Är det konstigt att jag ibland sänker garden och slutar slåss för ett ögonblick?

För att jag vill

Du säger att norrsken inte är något speciellt, att det i dina ögon inte förgyller tillvaron så att hjärtat flyger upp i halsgropen. Dina ögon är blå. Mina är bruna. Kanske är norrskenet ändå vackert i mina ögon? Jag hade en dröm en gång, om norrsken om natten. Jag vill kyssa din hals. Du älskar våren, hur istappar långsamt förvandlas till knoppar på träden. Som sedan blir unga blad.

Bara för att våren ligger dig varmt om hjärtat kan väl hösten vara något för mig? Hur bladen som en gång var unga och gröna blir orangea för att sedan täckas av rimfrost. Jag vill fånga den första snöflingan på fingertoppen. Mot allt mitt förstånd slicka på en lyktstolpe. Jag vill se hur en kopp varm choklad kan värma upp dina frusna fingrar. Jag vill kyssa dina blå läppar varma igen.

Tittar upp mot en himmel, svart som natten och stjärnprydd. Vad spelar det för roll om du har blå ögon och jag bruna. När vi ändå kan fatta varandras händer, bara ligga i snön och blicka uppåt. Vår andedräkt skapar en kristalldimmig rök. Kylan biter våra kinder röda. Men inombords är jag varm, och likaså du, för att även om det förevigt inte är du och jag, är stunden förevigt vår.

För att inte gå under...

Jag har gett,
det jag inte kunde ge.
Febern bränner, kanske yrar jag bara.
En eld börjar aldrig utan en gnista,
ett träd växer sig aldrig starkt utan ett frö.
Jag förstår inte hur du någonsin kunde be om mer,
när jag skänkt dig allt.
Din hand är fortfarande utsträckt,
bedjande efter hjälp.
Jag kan inte längre skänka mer av mig,
mitt hjärta, min själ och mitt hopp.
Allt som finns kvar,
gudarna vet att jag försökt.
Nu är det dags att släppa lyckan fri,
och ta tillbaka det som är mitt.

Narren Del 3 Jag är här.

Ibland vill jag bara skriva. Mina fingrar värker och mitt hjärta skriker. Berättelserna varierar, men de står mig alla nära. Kanske för att de alla är fragment ur mitt liv. Delar av mitt liv som jag allra helst inte pratar om, eller i över huvudtaget inte vill minnas. Det enda jag behöver göra är att doppa fjädern i bläcket, sedan styrs mina händer av sig själva och skapar en vackert syrlig text på pergamentet.

Jag läser aldrig det jag skrivit, av rädsla att minnas. Jag är dock medveten om att jag på så sätt även förlorar många vackra minnen, minnen från tiden innan allt. Framförallt är jag bedrövad av att förlora bilden av min mors anletsdrag, så enkla men så vackra, de tynar bort... Det enda jag inte lyckas radera ur mitt sinne är smärtan. Som blixtar slår den ner, som mardrömmar om dagarna. Skrik. Piskrapp. Ärr. Allt i snabba sekvenser som fort går över. Hennes isblå ögon som bedjar om nåd.

Det är dock inte bara mardrömmarna som kommer i sådana där blixtsnabba sekvenser, det finnas annat med. Ett ljus, en närvaro som gör att jag känner mig trygg. Jag känner henne inte vid namn, därför kallar jag hennes för ljuset. Jag vet att hon är den enda som till fullo vet allt om mig. Och jag har inte yppat ett ord.

Trots ljuset blir smärtan ibland allt för påtaglig... Jag kan inte hantera den, jag kan inte släppa in den. Min veka kropp skulle inte klara mer. Den har för evigt ärrats hårt. För att inte släppa in den spelar jag dum och på så sätt lurar jag bort den. Får hysteriska skrattanfall åt mina egna grimager, gör volter och ställer mig på de feta kärringarna kjolar. Nåja, jag gör väl inte allt det där för att slippa smärtan. En del gläds jag innerligt av. Det frasande tyget som spricker och faller sönder, skriet från klänningens ägarinna är alltid lika roande. Hur hon skriker till, fnyser, samlar ihop kjolen och fortsätter att gå med näsan i vädret.

Trots mina tappra försök att undslippa smärtan överlistar den mig ibland. Den slår till omedelbart och hänsynslöst. Oundvikligt faller jag ihop, okontrollerat skrattar jag och gråter på samma gång. Jag kan inte hantera den, min kropp kan inte hantera den. Det kalla stengolvet som jag oftast faller gör inte saken bättre. Ibland svimmar jag.

Jag vet inte vem hon är, ljuset. Men jag anar att hon vet mer än jag. Att hon minns saker som jag för länge sedan har förträngt, som jag för länge sedan skrev ner och och har bränt upp. Oavsett, så älskar jag henne. För att hon får det kalla stengolvet att verka varmare, lyser upp mörkret och får mig att minnas saker som jag trodde gått förlorade. Jag vet vad hon älskar, och det är därför jag är här.

Att leva ett liv enligt forna drömmar VII

Tiderna började långsamt förändras, långsamt sögs hon tillbaka till livet. Till en början motvilligt men senare allt mer ivrigt, hon började upptäcka på nytt hur hon älskar att leva. Smärtan hade slutat att växa sig allt starkare och började sakta avta. Det som gjorde ondast var inte längre att behöva vakna upp utan honom, att inte kunna ringa honom och berätta precis vad hon varit med om eller att låta honom vandra iväg med hennes hemligheter, deras hemligheter.

Det som gjorde ondast var att vakna upp ur drömmen, och faktiskt inse att hennes älskade gamla liv aldrig hade varit som hon trott. Det är inte det att dom inte hade det bra, att dom inte älskade varandra. Klart att dom älskade varandra, framförallt då. När allt var nytt. Men som sagt, tiderna förändras och de levde kvar i drömmen. De levde kvar i den forna drömmen. Hon såg mot sina föräldrar där se satt i bortre änden av soffan, hon såg hur deras ögon fortfarande lyste av uppriktig, ärlig kärlek innan de snabbt pussade varandra. Hon log av ren lycka, men kunde inte låta bli att få en klump i halsen. De hade aldrig haft det så, Samuel och hon.

Visst älskade de varandra, men de levde i stundens impuls och hetta. De visste att det inte skulle vara för evigt, de visste att passionen skulle ta slut och ville inte tro det. Hon erkände för sig själv, äntligen. Det kändes skönt att äntligen få släppa taget, för hur mycket man älskar varandra är man inte alltid bra för varandra. Hon visste nu trots taggen i hjärtat att hon kunde gå vidare. Men han skulle alltid vara hennes första och störta kärlek, Samuel.

Narren del 2 Jag är galen

Jag brukar presentera mig som galen. Du vet, sträcka fram min hand och fatta den andras hand, och lägga till frasen; "Jag är galen". Reaktionerna är olika men mestadels innefattar dem flackande oroliga blickat och darrande munnar. Jag brukar börja flina ett av mina typiska idiotiska flin och det slutar alltid på samma sätt, jag slutar alltid som dåren. Eller som förloraren. Dårskapen själv, haha. De tycker synd om mig, som inte riktigt kan hantera sociala situationer och verkar vara allmänt tappad bakom vagnen. Men ärligt, de förkastar mig som idiot utan att någonsin ha frågat hur gammal jag är, vad min mor hette, när jag fångade den första snöflingan på tungan eller vad jag gör här. Jag flinar inte för att det är roligt, för att det jag dagligen möter här är roande, snarare tvärtom. Löjeväckande tycker jag är ett mycket beskrivande ord. Eller sorgligt.

Alltid samma mönster, alltid elakt skvaller om samma människor. Alltid samma morgonritualer. Alltid samma, samma, samma och samma! Det gör mig galen. Tjocka, bleka och allmänt ohälsosamma vandrar de runt här bland de kalla och gråa korridorerna och tror att de uträttar viktiga uppgifter. De tror att de gör deras land en tjänst, om de bara visste... Om de bara visste hur det egentligen låg till så hade minsann inte sett riktigt så självgoda ut. Men nu är det ju så att de faktiskt inte vet ett skvatt om hur de egentligen ser ut, så de ser fortfarande ganska självgoda ut. Men hur kan man begära annat av människor som är födda innanför det här slottets murar, vars förfäder är födda innanför det här slottets väggar och som förmodligen aldrig kommer att lyckas ta sig utanför det här slottets väggar, nåja, åtminstone inte mentalt. Är det inte en aning fåfängt att människor som de här ska styra över ett land, skydda dess invånare och iöverhuvudtaget ha ansvar?

Jag kan inte stoppa mitt vansínniga skratt från att tränga ut genom strupen, jag viker mig dubbel av skratt och slår nävarna mot benen. Jag kan inte hålla balansen utan ramlar ner på golvet, fortsätter att skratta. Tårarna rinner och skapar ränder i mitt vitmålande ansikte. Så vansinnigt tycker jag att det är. Så vansinnigt ironiskt. Trots att det kalla golvet får min veka kropp att skrika av smärta fortsätter jag att skratta, mitt vansinniga skratt ekar längs korridorerna. Inom mig njuter jag av oroliga och oförstående blickarna jag möter. De skulle bara veta...

Det är inte så att jag är en landsförrädare eller så, det får ni inte tro. Men det är riket är påväg att tyna bort. Likt en ökensand i en sandstorm... Det infiltreras av ovälkomnade människor som varken vill landets bästa eller ers majestäts bästa. Giftet sprider sig och infiltreras, gränsen mellan fiende och vän är inte längre så tydlig som den en gång har varit. Om nu mitt kära hov bara ville vakna ur sina fylleslag och festmåltider så kanske det skulle finnas en chans att rädda det som räddas kan. Kanske. Det är väl det som är min uppgift, att rädda min älskades land. Så hon älskar sitt land, helt oförståeligt, men som jag älskar henne så gör jag såklart som hon ber mig. Jag önskar bara att folk och fä inte var så förbannat korkade, några fungerande hjärnceller till så hade uppgiften inte varit så svår. Men nu är det ju som det är tröttsamt nog, så vi får se hur lång tid det tar innan jag orkar rycka upp mig och ta tag i den här ofattbara situationen. Till dess tänker jag spela dum och dansa med min förbannade skugga, för den är långt mer vis än vad någon av de feta hovdamerna någonsin kommer bli.

Narren Del 1

Det vore fånigt att kalla honom en man, men fortfarande, han är ingen kvinna. Hans ansikte är tidlöst och vanligt, men ändå inte, man minns honom ju. Man skulle kunna tro att hans ögon var blå, men tittar man närmre tindrar de av regnbågens alla färger. Hans hår är långt, svart och når honom långt ner på skuldrorna, hade han varit kvinna borde han ha flätat det. Hans axlar är späda men ändå allt för starka för att vara en kvinnas. Händerna är dock helt synligt en kvinnas, långa slanka fingrar och välskötta naglar. Hans ansikte är målat helt i vitt, hans blodröda läppar är täckta även dom. Hans blick ger dig aldrig svar, endast ytterligare några frågor. Anställd är han av kungen för roa, med sina spex, grimager och trix. Allt för att röra runt, bland hovets förnäma folk som vanligtvis ansåg sig vara oerhört viktiga.

Långa korridorer. Golv och väggar, byggda av gigantiska granitblock. Facklorna som hänger på väggen skapar intet ljus, endast dunkla dansande skuggor. Värmen var knapp, eldstaden i stora salen med all dess prakt nådde inte ut i korridorerna. Det enda som hördes denna afton var några mumlande röster från några samtalande översittande grevar i biblioteket, de diskuterade hur de var och en skulle lösa konflikterna där hemma med de livegna. Vilket de trodde sig finna många bra lösningar till men som de naturligtvis inte hade någon som helst aning om hur man helst bör te sig. Man kunde också höra frasande från kvinnornas långa sidenklänningar när de gick, och ljudet från deras rappa käftar när de diskuterade det senaste skvallret. Så det kan gå när för många människor helt utan meningsfullhet hamnar på samma ställe.

Han ställde sig där, nåja låt oss kalla honom en han eftersom han iallafall inte har snörliv och kjol på sig, med benen i kors, lutad mot armbågen mot väggen. Han stod där med ett leende så brett att man knappast kunde se båda ändarna på det. Spefullt log han, ingen visste någonsin vad han skulle ta sig till i nästa ögonblick. Han började skratta för att sedan övergå till sång, med en gäll röst, likt en kvinnas när hon är ordentligt uppretad. Tonerna mjuknade dock emellanåt, och stundvis kom det riktigt vackra melodier från hans strupe. Han ställde sig på en kvinnas kjolkant så att tyget sprack, som i ett skri. Och ett skri fick han från henne som ojade sig något förskräckligt och la händerna för munnen innan hon raskt lyfte kjolarna och blygt pallrade sig därifrån. Han tyckte så mycket om showen, narren, att han applåderade förtjust för sig själv innan han bjöd upp skuggan på dans. Underbara rytmer tänkte han gillande och nickade. Han dansade vidare där mitt i korrideren, mitt bland societetsfolk, landsflaggor och läskiga rustningar.

Det rådde stora tvivel om varifrån denna figur hade dykt upp. Många hiskeliga idéer hade dykt upp i de inskränkta societshjärnorna. Varför var dock ett ännu större mysterium, det var aldrig någon som sa det högt, men alla var tyst överens om att han hade kommit för att uppfylla ett syfte. Svaren på frågorna kanske man hade fått om man hade brytt sig om att fråga, men det hade man ju självklart inte då det var alldeles för bekvämt att hålla sig för sig själv och inte släppa in några främlingar i gemenskapen. Förmodligen alldeles för rädda att för att få ett svar som inte någon kunde förstå sig på, att en människa med tvivelaktigt kön med vitmålat ansikte skulle överglänsa grevar, furstar av olika slag och självaste kungen var ju något som man helst inte ville veta av.

Han hade inget namn, narren, han hade aldrig haft en omhändertagande mor som stolt skulle döpa honom efter sin ärorike far, men han hade klarat sig bra ändå. Han flinade för sig själv, andra runt omkring förkastade det för dårskap. Det de inte visste, var att han ruvade på hemligheter så hemliga och kunskap så djup att de aldrig skulle förstå sig på den. Han var inte bara från en helt annan värld, han var långt mer vis än vad du någonsin kommer att förstå. Han ryckte åt sig en vackert broderad bordsduk och svepte den omkring sig, sprang och bjöd upp självaste kungen på en dans med sin kära vän, skuggan.

Att leva ett liv enligt forna drömmar VI

Det rådde ett kompakt mörker, stjärnorna på himlen gömde sig väl bakom de tjocka molnen. Endast månens ljus trängde genom en aning och ville göra sig påmind. Natten var sen, kanske tidig morgon. Samuel var vaken, han försökte se ut genom fönstret och ut på gatan utan att lyckas. Han höll henne hårt i en omfamning, hon sov tungt och ljudlöst. Han kände hur hennes bröstkorg rörde sig efter andetagen och kände hennes andedräkt mot sin kind. Han drog henne närmare kring sig och la handen i hennes nacke, han gillade att känna på hennes kortklippta hår. Försöka dra det genom fingrarna. Han slöt ögonen igen och det sista han hann tänka innan han slumrade till igen var att det var alldeles för bra för att vara sant.

Han hade äntligen lyckats fångas av hennes energi. Äntligen lyckats bryta sig ur sitt skal och påväg att bryta sig igenom murarna som han någon gång av någon orsak hade kämpat med att bygga upp. Han lockades av hennes entusiasm att vara spontan. Hoppa i vattenpölar, smaka på regnet, försova sig på morgonen och gå på nattbio, tillsynes barnsliga lekar men något som gjorde honom medveten om annan än hans forna drömmar. Ville han verkligen fortsätta i den riktingen som han påbörjat sin resa, som han hade kämpast så hårt med att få påbörja? Men ville han verkligen grusa sina föräldrars hopp om att få åtminstone en son som bar kostym på jobbet? Och ville han verkligen se kollegornas nedvärderande miner på jobbet om han sa upp sig? Ville han verkligen göra sig av med sin flotta lägenhet? Tvivlet började smyga sig på, men än var han alltför upptagen av andra världar för att se.

Natten var lång och rymde många underbara drömmar. Drömmar om äventyr. Drömmar om drömmar som går i uppfyllelse. Drömmar så underbara att det är omöjligt att inte vakna med ett leende. Och leendet blev bredare när det första han mötte var hennes blick. En lycklig blick. Hon började skratta och han var inte sen med att attackera hennes sida med kittlande händer. Han visste att han knappt kunde snudda henne utan att hon vek sig av skratt. En dag som börjar med skratt, glädjetårar och kärlek kan väl knappast gå fel?

Att leva ett liv enligt forna drömmar V

Ju fler droppar som nådde marken desto ensammare kände hon sig. Hon drog täcket ännu tätare omkring sig och kurade ihop sig i fosterställning. Hon försökte inbilla sig att han var där, att han omfamnade henne. Hon stängde ögonlocken och någon gång under nattens gång somnade hon om och hamnade i en drömlös och orolig sömn.

Dörren smällde igen, hon hörde fotsteg i hallen. Yrvaket blev hon glad för att han var hemma igen, kanske som förr när han jobbade nattskift på ett lager.
- Har du inte gått upp än?! Gapade Anna som hon fått låna ett rum av, hon lät ilsken men kanske mest besviken. När ska du ta tag i ditt liv? Hur länge ska du skita i allt? På grund av ett jävla svin som inte kan hålla fingrarna i styr?
Amelie drog täcket lver huvudet. Hon ville inte höra allt det där. Hon skulle ta tag i sitt liv snart. Snart... Hon gillade tanken på att han var ett svin, det skulle göra allt så mycket lättare. Men hon visste inombords att det inte var så, hon var bara inte rätt för honom. Och inte han för henne. Eller, de var rätt. Men de hade låtsats för länge att något hade funnits som inte fanns och bara låtit allt flyta iväg. Förlorat sig själva på vägen. Han var inget svin, Samuel. Hon bara önskade att allt hade sett annorlunda ut.

- Nu får du fan rycka upp dig. sa Anna bryskt och slet av henne täcket. Det är fredag idag och du ska med oss tjejer ut, varken du vill eller ej.
- Men... jag har inget att ta på mig... och jag har inte gjort mig klar heller. Ni har roligare utan mig, gnydde Amelie men mötte Annas blick och ångrade sig snabbt. Hon kanske ändå skulle försöka, hon behövde komma ut.

Hon hade glömt bort hur det känns, att känna musiken dånandes. Känna en rytm som kroppen bara vill följa. Inte höra något annat. Inte tänka på något utan bara röra sig. Det var längesen hon var ute såhär, det var inte Samuels grej. Han föredrog lite lugnare ställen som spelade indie eller rock. Dansa var inte hans grej, han föredrog att sitta ner med en öl i handen. Sjunga med i verserna, slå vad med sina polare... Anna drog tag i henne och gav henne en menande blick. Hon mötte den, nej, ingen Samuel idag. Sedan försvann hennes tankespöke för resten av kvällen och hon vågade ha kul.

Att leva ett liv enligt forna drömmar IIII

Hans gamla jag var med ens tillbaka. Hans blyga ögon som darrade med blickan, hans osäkra hållning och hans förseglade läppar. Den personen som han förlänge sedan förträngt. Han hoppades på att hon inte hade sett honom, men så började hon vinka och gapa. Han var visst tvungen att gå fram.

Hon slängde sig runt halsen på honom. Han försökte le, hon förstod att han var blyg, Samuel. Hon tyckte om hans blyga men ändå uppriktiga ögon, bakom hans osäkra fasad visste hon att han dolde något. Något fantastiskt, något storslaget. Hon rufsade runt i hans hår och smekte gillande hans orakade kinder, hon tog tag i hans haka.
-Jag tycker bättre om dig såhär. Sa hon och la huvudet på sned. Hennes blå ögon tindrade busigt fulla med liv. Han kunde inte låta bli att fångas av stunden och henens ärliga tonfall, hans blyga anlete sprack ut i ett stort leende. Han lät sig fångas av henne omfamning och fann styrka att själv fånga henne i en omfamning. ¨

Hennes varma kropp som alltid verkade befinna sig i rörelse började slappna av. Hans omfamning skänkte trygghet och hon tillät sig att för en gångs skull låta någon komma innanför hennes murar, hon visste att hon var i säkert förvar. Han andades andfått och var blöt av regnet. Utan någon som helst förvarning började hon skratta, hon vek sig dubbel av skratt och släppte honom ur sin famn. Till en början såg han helt förstörd ut stackaren, men när hon lyckades fånga hans blick drogs han också med, först motvilligt men sedan fångades han av stundens lycka.

Att leva ett liv enligt forna drömmar III

Hon minns det så väl, när det träffades första gången. De var unga då, han var ung. Deras gemensamma vänner hade en fest som de båda lyckades vara på. Den ende hon såg den kvällen var Samuel, hon försökte möta hans blyga blick. Till sist såg han upp och såg henne, mötte hennes blick. Han log, ett underbart leende, ett blygt leende. Det skar till i henne igen när hon insåg hur mycket han hade förändrats, vad tog den där killen vägen som alltid bar trasiga jeans och med blyg blick?

Musiken dunkade, inte för att hon egentligen tyckte om sådan musik utan för att för en stund tillät att livet var enkelt. Med vackra ord, höftrullningar och förtrollande blickar kunde man få vem man vill. Men inte Samuel... Hon tittade ut genom fönstret, det kändes ovant att titta ut genom någon annans fönster och inte sitt vanliga. Kroppen kändes tung och otymplig, hon orkade inte stiga upp. Hon hade ingen kraft, och inte heller orkade hon samla kraft. Hon kurade ihop sig ännu mer och drog duntäcket ännu tätare omkring sig. När hon såg regnet falla på utsidan hade hon aldrig kännt sig mer ensam någonsin.

Han sprang, och betraktade naturen. Träden var fortfarande gröna fastän det snart var höst, klipporna såg kala ut mot grönskan och den grå himlen. Han fattade inte varifrån han fick energi, men han tog i och orkade springa ännu fortare.Regnet började falla, han hade aldrig någosin kännt sig såhär ensam. Regnet blötte ner hans hår, det droppade från hakan och vätan började sakta rinna ner i nacken. Han började känns sig nöjd med springturen trots det svalnande regnet och började styra riktningen hemåt. På vägen passerade han några plåtskjul som han alltid undrat varför dom får stå kvar, gräsligt fula och helt nedklottrade. Det stod någon där med sprayburkar i händerna. Det var hon, den rödhåriga.

Han saktade av stegen, han visste inte vad han skulle göra, den gamla blygheten kom tillbaka och förseglade hans läppar, hon stod och svor, över regnet visst. Inte fan kunde man klottra när det regnade tydligen. Hon såg honom och började vinka glatt och frenetiskt.

The River

Jag måste bara få dela med mig av texten till en av tidernas absolut bästa låtar, Bruce Springsteens "The River". Underbar.


I come from down in the valley
where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and Mary we met in high school
when she was just seventeen
We'd ride out of this valley down to where the fields were green

We'd go down to the river
And into the river we'd dive
Oh down to the river we'd ride

Then I got Mary pregnant
and man that was all she wrote
And for my nineteenth birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse
and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress

That night we went down to the river
And into the river we'd dive
Oh down to the river we did ride

I got a job working construction for the Johnstown Company
But lately there ain't been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember
Mary acts like she don't care

But I remember us riding in my brother's car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks I'd lie awake
And pull her close just to feel each breath she'd take
Now those memories come back to haunt me
they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse
that sends me down to the river
though I know the river is dry
That sends me down to the river tonight
Down to the river
my baby and I
Oh down to the river we ride

Att leva ett liv enligt forna drömmar II

Till en början försökte han sköta sitt jobb, ironiskt nog så jobbade han som projektledare för sin svärfar. En ganska högt uppsatt post som han var väldigt nöjd med för sin unga ålder. Han var åtminstone nöjd då, innan han insåg att han levde sitt liv enligt forna drömmar. Något han strävade åt då, pengar och makt, är inte längre lika intressant. Att stänga in sig i en bur och vägra inse vad som finns på utsidan hade nog egentligen aldrig legat honom varmt om hjärtat.

Det blev allt tyngre att gå upp på morgonen för att gå till jobbet, speciellt efter en natt på soffan och inte bredvid sin älskade i sängen. Tillslut klev han inte upp alls längre, han orkade inte se hennes bekymrade min eller möta arbetskamraterna på jobbet. Och allra minst sin chef till svärfar på jobbet, trots att han länge och väl hade förklarat för Samuel att han inte alls tog illa upp för att han hade gjort slut med Amelie, ni passade ju inte alls ihop ändå sa han, du är alldeles för fri för henne hade han bara sagt och skrattat. Han hade förklarat att han hemskt gärna ville ha kvar Samuel på jobbet, att han ser honom som en stor tillgång. Samuel försökte se intresserad och entusiastisk ut, men hans leende rämnade nog. Klockan är halv två och han har fortfarande inte stigit upp för att gå till jobbet. Han har 297 missade samtal och änu fler mejl. Varför ta tag i sitt liv nör man kan ligga och kolla upp i takfönstret och räkna vattendroppar?

Hon sov inte på nätterna längre, Amelie. När han låg bredvid henne i sängen kunde hon fortfarande finna ett visst lugn, han var ju där trots allt. Även om han inte var hennes. Den natten när han reste på sig, tog med sig sitt täcke och gick och la sig på soffan blev det hopplöst, ensamt. Hon kände inte längre värmen från hans kropp, hon kunde inte längre inbilla sig att värmen var hans kärlek till henne. Hon kunde inte längre inbilla sig att allt var som förut. Allt hon hade kvar var de självlysande stjärnorna i taket som de i en stund av barnslig glädje hade köpt och klistrat upp i taket och hennes pappa. Som mestadels förebrådde henne för att hon inte tagit bättre om Samuel som han älskade så högt. Han var ju hans andra son, hur kunde hon göra så mot honom? Är det inte korkat att bara slänga bort allt som ni har byggt upp, er lägenhet och er bil? Och varför går han inte till jobbet längre? Det var nästan så att hon började tro det själv, att det var hennes fel. Det var det kanske också till viss del, hon hade låtit det gå för långt. Hon hade sett att han inte var den han egentligen var. Hon såg att den där konstnärligt bohemiska killen med glimten i ögonen sakta hade försvunnit och förbytts mot man i kostym med dyrt rakvatten. Hon hade sett, hon hade blundat. Men ändå, det var han som lämnat henne och inte tvärtom. Hon flyttade ut.

Han ringde och sjukanmälde sig på jobbet, han fick dåligt samvete av att inte höra av sig på flera dagar utan att säga vad som var fel. Där stod han mitt i väldesignade lägenheten, paniken kröp sakta inpå honom, hur kunde de rostfria detljerna och grå vita väggarna någonsin skänkt honom värme och trygghet likt ett hem gör? Han förstod inte vad som gått fel, rastlösheten började kännas alltför stor för att utstå. Han tog på sig löparskorna och smällde igen dörren efter sig. Det var längsedan han var ute och sprang, som han alltid hade gjort för att samla sina tankar. Han sprand ut från stan och in i skogen, träden hade lyckats lugna ner honom och skänkt honom en slags kraft. Konditionen var inte längre som för några år sedan, det tog ett tag innan han kom in i ett lagom tempo och andhämtningen hade blivit stabil.

Att leva ett liv enligt forna drömmar

Ett första utkast, var inte rädd för att kommentera :)


Solen hade precis gått upp tillräckligt högt för att några strålar skulle trilla in genom de slarvigt neddragna persiennerna. De något dunkla strålarna lekte aningen ledsamt över hans fräkniga ansikte för att få honom vakna upp ur sin sömns dröm. Han ville helst inte öppna ögonen, likt föregående dagar hade han känt att han inte alls var redo för det här. Han tittade på henne, på första gången på riktigt länge tittade han inte bara, utan han såg henne. Hennes skarpa haka, markerade kindben och mörka hår. Drag som annars var väldigt välbekanta, drag som älskat så. Nu kändes de obekanta och ointresanta. Det var som att en främling på något sätt hade hamnat bredvid honom i sängen.

Hon mötte hans blick, ett sting av smärta for genom kroppen på henne. Hon förstod aldrig vad det var som hade gått fel, vad det var hon hade gjort eller vad som hade hänt. Han var bara annorlunda nu, allt var annorlunda nu. En värme som alltid funnits där och värmt de båda hade nu börjat kallna. En distans som aldrig hade funnits där hade börjat träda fram, och hon tordes inte bryta den. Fastän hon så gärna ville, hon tittade djupt in i hans ögon. Smärtan for på nytt genom kroppen på henne, att man kan älska någon så. Förr trodde hon det var omöjligt, kärlek vid första ögonkastet var något hon alltid hade fnyst åt. Ända till hon mötte honom, Samuel. Med honom hade hon klyschigt som det kan låta i öronen på någon som inte varit förälskad blivit hel. Snart skulle hon bli halv igen. Tårana hade för längesedan slutat att rinna. Hon har insett att det aldrig kommer att kunna bli dom igen. Hade det varit ett misstag hade hon kunnat förlåta, men hon kände honom tillräckligt väl för att veta att det inte var ett misstag. Hur kan man klara sig när man vet att man aldrig kommer att få honom men ändå veta att man aldrig kommer att bli hel utan honom?

Han fortsatte att titta på henne, han såg hennes sorg. Att han som alltid kände sig så osynlig kunde ge någon så stor smärta var alldeles för otänkbart för att han skulle förstå. Det var inget misstag, det visste han, men ändå försökte han förklara sig gång på gång att det visst var ett misstag. Helt utan varken mening eller plan, han gjorde det nog mest för sin egen del. Han visste ju att han älskar henne högt, Amelie, han ville aldrig göra henne illa, dock hade kärleken för henne som partner börjat dö. Kvävas. Hon var inte längre densamma, hennes mål hade förändrats på vägen. Hennes erfarenheter hade förändrat henne. Inte ens hennes leende log likadant längre. Kvar fanns bara människan som vet allt om honom, den som är hans andra halva, den som alltid kommer vara hans första kärlek. Hans kärlek räckte inte till för denna personen längre.

Hon visste att hon nu inte längre var ensam i hans liv, den som han stolt presenterade för sina nära och kära, den som fick dela hans hemligheter och den som ömt fick kyssa hans hår när de skulle sova. Hon skulle få finnas kvar, det visste hon, men vem vill finnas kvar i skuggan av någon annan? Hon minns deras bästa vänners bröllop förra veckan i minsta detalj. Hur de hade blivit presenterade för så många människor att ansikten och namn bara blev en salig röra. Men ett ansikte mindes hon, hon förstod det inte just då även om det var något med det glada, öppna ansiktet som fick henne att må illa. Hon hatar att medge det, men hon var faktiskt vacker. Den andra. Det var något speciellt med hennes röda spretigt kortklipta hår och klarblå ögon. Han fortsatte säga att hon inte betydde något, att han aldrig skulle älska henen som han älskade Amelie. Att han fortsatte att urskulda sig fastän både han och Amelie visste att det var lögn gjorde henne nog mest ont. Trots att han fortfarande älskade henne, trots att han fortfarande ville ha henne så var det hon som skulle förlora. Hon som hade förlorat. Hon mötte hans blick igen, de tittade på varandra länge.

Han såg på henne, och mötte hennes blick. En främlings blick. Han ville sträcka ut handen och smeka hennes hår som han alltid gjort. Men han förmådde inte. Han öppnade munnen som för att säga något men när han för en stund såg hoppet tändas i hennes ögon igen stängde han den igen. Han ville inte ge henne hopp om något som aldrig skulle ske, när han såg hennes hopp dö ut ville han bara slänga sig utför en klippa.
Också Samuel mindes bröllopet i detlajt, hur hans blick mot mot hans vilja drogs mot den rödhåriga. Det var något med hennes röda spretigt kortklippta hår som lockade, och hennes ögon var underbart blå. Han försökte hålla blicken borta och ryggen vänd men ändå lyckades deras blickat möta varandra en gång. Med en gång visste han att det var kört, han kunde inte fortsätta leva sitt liv enligt forna drömmar. Hur ont det än skulle göra att slita sönder vardagen var det något han måste göra.

Fingertoppar som rör vid varann

Natten var inte längre ung, himlen började ta sig an en ljusare färg och snart var ännu en dag historia. Nattens liv började försiktigt tyna bort, skratten följde med dess läppar hem, glasen hade för länge sedan slutat klirra och endast några få tillsynes vilsna själar vandrade längs trottoaren.

En ljummen sommarnatt i augusti, ännu en misslyckad kväll. Han pustade för sig själv där han gick och sparkade tankfullt på en sten som låg där, på gatan. Man har alltid så stora förväntningar på att träffa någon, någon man kan dela allt med. Alla andra runtomkring lyckas alltid hitta någon, och ju fler som finner någon desto ensammare känner man ju sig. Men inte heller ikväll var det hans tur, han började känna sig som en ensamvarg, Alexander.

Tankarna börjar kasta kniv, och de lyckas alltid träffa de mest ömma punkterna. Förstärker frågor som han inte kan ge svar på, som han vet att det inte finns svar på men som ändå lämnar efter sig en värkande ensamhet. Han minns henne, hans första kärlek. Han minns henne, hans allt. Han minns henne, hennes svek och hans dumhet. Kanske är det det den är till för, den första kärleken, för att krossa och bygga upp på nytt. För att man ska lära sig hur riktig kärlek är. Men hon var ju hans allt, han skulle fortfarande ge upp allt för henne... Allt.

Gatulamporna slocknade nu helt, natten hade nu övergått till tidig morgon. Och han var påväg genom stan påväg hem. Utan någon att hålla i handen eller någon att gå armkrok med. Det kom en kall vind och han fällde upp kragen på skjortan för att skydda halsen. Ett dumt försök att skydda sig mot omvärlden, han tittade ner i marken. Han sparkade förstulet på ännu en sten som flög en bit bort, han hade lust att skrika. För att tömma ut all ilska, och all sorg.

När han tittade upp igen, och samlat sig tillräckligt för att på nytt möta världen såg han henne. Hon kom gående i motsatt riktning, hennes leende var försiktigt men bedövande. Man hade kanske inte använt ordet vacker i en beskrivning av henne, åtminstone inte om det fanns något mer passande. Hon var ganska mörk, kanske av utländskt påbrå, svartbruna ögon. Hon mötte hans blick och på något sätt bröt hans fötrollning, han sträckte ut sin hand och hon fattade den.

I samförstånd började de gå i hennes riktning utan varken tanke eller mål. Som två halvor av samma själ som äntligen fick bli ett. Ord var alltför simpla för att uttrycka det han ville i stunden, de skulle bara förstöra den vackra tystnaden. Han upptäckte att en tystnad i samförstånd var mer värt än ett samtal full av döda konversationer. De gick över bron bort mot stans södra delar, vattnet glittrade vackert ikväll. Näckrosorna flöt på ytan i vackert samförstånd med den glittrande vattenytan. Tystnaden bröts av ett plaskande i vattnet och en fågels sång.

De stannade där vid bron och lutade sig mot räcket för att liksom komma närmre vattnet. Deras blickar möttes på nytt, han fick ett leende tillbaka och han kom på sig själv med att fånigt le tillbaka. Alexander, skärp dig nu, ekade i hans huvud men den rösten tynade strax bort. Tystnaden var fortfarande alltför vacker för att brytas, och de fortsatte att titta in i varandras ögon. De höjde deras händer och la handflatorna mot varandra, och lekte med fingertopparna. Fingertoppar som rör vid varandra. Så stod de länge utan att bry sig om något annat än varandra, fångade av stunden. Hans fingertoppar smekte hennes hand och följde linjerna som om han skulle spå henne.

Förtrollningen var bruten, hon fattade hans hand och började gå igen, med mål i tankarna, det var tydligt. Gatorna delade på sig och blev mindre och mindre, de passerade hus och familjeidyller. Han hade aldrig varit i den här delen av stan, nyinflyttad som han var, men det var vackert här. Han visste tat deras vägar snart skulle delas, det var dock inget han ville tynga sitt sinne med nu, det fanns säkert en hel lång stund av lycka kvar. Kanske till och med några hela minuter.

Han visste ingenting om kvinnan som hade tagit emot hans hand, allt var okänt. Hennes namn, hennes bakgrund, allt. På något sätt spelade det ingen roll, det verkade futtigt i jämförelse med magin som hade väckt honom ur hans dagdröm till liv. Han visste att det ändå inte hade någon betydelse, hans kärlek skulle inte bry sig om hennes namn, den skulle ändå finnas kvar. Hon stannade utanför ett hus, till skillnad från alla andra de passerat så lyste det i fönstren, någon väntade därinne. Han förstod först inte varför de stannade, man vill inte alltid känna till den bistra sanningen.

Hon bröt deras tysnad för första gången, och sa med tysta ord. Här delas våran väg, om ödet så vill, kommer vi att mötas igen. Hon släppte hans hand, mötte hans ögon med en plågad blick, en blick som vittnade om sorg. Hon gick, och lämnade honom utanför. Han stod kvar där länge, tillräckligt länge för att se henne öppna dörren och stiga in, se siluetten av en annan man. Han såg henne dra ner persiennerna i det lysande fönstret.

Han började gå igen, riktningen var obetydlig, hur det såg ut var obetydligt. Det enda som betydde något var att han hade mött henne, någon han visste skulle bli hans enda kärlek. Henne eller ingen. Hans tankar började på nytt kasta kniv, denna gången allt intensivare. Hans sinne var fyllt av oändlig lycka och oändlig sorg. Nu stod han på bron igen, som han för en stund sedan hade stått på tätt tillsammans, där deras fingertoppar hade rört vid varann. Han tittade ut över vattnet som glittrade i vackert samförstånd med näckrosorna.

Han visste att han skulle träffa henne igen, han bara visste. Inte när eller hur, eller ens i det här livet. Men någon gång var tillräckligt. Ändå skakade hopplösheten om honom rejält. Tårar som inte hade flutit på länge började på nytt att rinna. De starka murar som han en gång byggt upp rasade. Det började regna, han strcäkte upp händerna i luften i ett försök att liksom fånga de ofångbara regndropparna. Han tittade upp mot himlen, med en vädjande blick. Det fortsatte att regna, dropparna sköljde bort hans tårar och hans sorg. Dropparna skapade ringar på vattnet.

Den första snön

En snöflinga letade sig sakta ner mot den kala marken, snart följd av flera. Med lite fantasi kunde de se ut som dansande älvor som svävade runt lite planlöst i en vacker dans. En liten vindpust och de började dansa runt, runt i en ring av glittrande skuggor i skymningens dunkla ljus. Tänk att få vara med som ännu en länk i den vackra dansen. Få vara en del av länken. Hon sjönk allt djupare ner i en tankes värld full av vackra vidunder, hon hörde inte vad han sa.

Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, avsedd bara för dig. Men nu måste jag gå vidare, jag är redo. Vad menade han? Det måste vara älvorna som spelar henne ett spratt hann hon tänka aningen luddigt innan han släppte hennes hand, och gick. Hon förstod inte vad som hände, varken då eller senare. Den hjälpande handen hade släppt taget… Om henne och hennes liv… Allt som hon kallade tryggt. Måste vakna upp ur sin dagdröm, hon vaknade. Men kände sig smått sömndrucken och nyvaken. Hon tittade på sina händer som nu var tomma, som saknade all värme från hans varma händer.

Hon såg hans skugga försvinna ut genom dörren, vart var han på väg? Varför? Frågorna började snurra i huvudet men tog ingen fast form, förvirringen rörde ännu runt för häftigt. Det är konstigt hur en vacker stund så plötsligt kunde förvandlas till något så kallt, något så ensamt. Hur ens värld kan rämna och världen ändå kan fortsätta sin gilla gång utan att lägga märke till ens förlust. Hon tittade sig sakta runt, folk pratade på ovetandes runt omkring henne, klirret av glas fortsatte, till och med snöflingorna, älvorna som nyss var hennes vänner fortsatte obekymrat att dansa vidare. Där satt hon kvar, tankarna började nu återhämta sig från den vindpust som lurat dem på avvägar, hon kände sig ensam och utelämnad.

Nu när tankarna började finna sin plats fanns det plötsligt utrymme nog för tårar. Och nog tog de plats alltid, hennes ögon fylldes och liksom översvämmades. De märkte ut sin väg längs kinderna för att samlas nere vid hakan, för att sedan droppa ner på kragen. Det knackade på fönsterrutan, ett välbekant leende dök plötsligt upp. En vän! En god vän! Kanske var hon inte ensam, inte helt i alla fall. Hon omfamnades av sin vän, ord var överflödiga endast beröringen talade om att hon fanns, någon älskade henne. Hon är inte ensam. De tysta snyftningarna övergick i hulkande, inte enbart av sorg utan också av spår av lycka. Tro det eller ej, men nästa morgon när hon vaknade av att soltrålar letade sig in genom fönstret var hon glad.

Angela

Hon kommer gående på gatan, hon går med huvudet högt och med snabba kvicka steg. Hennes leende är inte som alla andras, det når ögonen. De har liv, vilket hon skänker till att människorna runt omkring. En gammal dam ser förvirrad ut, Angela tar henne under armen och frågar vart hon ska. Hon ska tydligen hem men har glömt bort hur gatan ser ut, Paris har förändrats så mycket sedan hon var ung!

Angela vet precis vilken gata det är, en ganska söt liten gränd, pittoresk kanske det kallas. Det virvlar av folk, olika kulturer som möts, konstnärer som tävlar om att få rita en bild av just dig, fruktförsäljare och ett och ett annat creperie. Damen pekar och berättar om hur det var på hennes tid och hur det har förändrats, hon tycks vara glad att ha någon att prata med. Kanske var det längesedan. Angela nickar och lägger in en fråga när hon undrar något, vilken söt dam! Vad mycket hon har att berätta, så mycket erfarenheter.

Det är otroligt hur mycket en främling har att berätta, tänk vad många historier det finns om var och ens liv. Nu är de framme, det tog inte alls lång tid, bara några minuter. Bara några minuter tog det att muntra upp en främling och få henne att le. Med ögonen.
- Tack snälla, du är en ängel! Säger damen.
- Jag gjorde det lika mycket för min skull. Säger Angela och ler.

En nyans av silver

Vad händer när skönheten sviker, när ungdomens forna glans börjar avta och livet börjar göra avtryck på hennes kropp? Vad händer när hennes annars korpsvarta hår börjar få en nyans av silver och hennes ögon börjar ligga djupare i ett nät av rynkor? Ryggen är inte längre lika rak och stark, den har liksom henne kuvats av ett ibland alltför orättvist liv.

Ett liv som inte alls hade blivit som hon hade tänkt sig, hon hade fått erfarenheter av helt andra slag än hade väntat sig. Likt årstider förändras och åren går mot sina slut förändras också människor för att till sist försvinna. Många hade kommit och gått i hennes liv, forna vänner och eviga kärlekar hade också dom till sist tynat bort. OCh kvar finns bara minnena. Det enda någon aldrig kan ta ifrån dig. Minnen från lyckliga stunder men också från de svåraste, de tyngsta. De som hade gett
hennes rygg en svag krök och gett hennes korpsvarta hår en nyans av silver.

Erfarenhet, många misstag har begåtts av oss alla, vi är trots allt inte mer än människor försöker hon intala sig själv, utan att lyckas. Men hon skakar bestämt på huvudet så att silvret yr när hon frågar sig om hon skulle göra annorlunda, intet ångrar hon. Konsekvenserna hade i annat fall kanske blivit bättre, inte lika tunga att bära, men vad hade annars hennes liv varit, det är ju trots allt livet som har format henne till att bli den hon är idag. Utan det skulle hon inte vara den hon är.

Det enda hon känner sig sviken av är hennes forna skönhet, hennes ungdoms dagar tillsynes fyllda av lycka. Men innan man har erfarenhet, hur kan man då säga att man är lycklig? Och är inte silver vackrare än korpsvart?

I den bästa av världar

Det liksom spritter i benen på henne, sådär som det bara gör när man är liten. Långa skuttande steg tas mot det vårgröna gräset. Solen har just stigit upp för att ljusa upp den annars mörka och kalla atmosfären och skänker hopp om en ljusets tid.

En doft av morgon och daggkåpa dröjer sig kvar i brisen som försiktigt rör om i hennes hår, likt en smekande rörelse från en mors hand. Brisen gillar henne, prinsessan. En flicka vars ögon tindrar av oföstörbar glädje. Till skillnad från andra så når lyckan hennes ögon. Det är en omöjlighet att inte tycka om henne, glädjen själv. Hon är där hon är sig själv som bäst, på en plats där man tillåts att släppa fri sin glädje, sin kärlek och sitt jag. I hennes fall tillåts hon vara prinsessan och för en gångs skull slipper spela charader.

Solen färgar himlen blå och strålarna leker med de tilltuffsade små molnen som så perfekt svävar däruppe i det blå. Brisen smeker hennes hår och leker virvlande med det, likt en dans mellan natur och människa blir ett. Gräset färgar av sig mot hennes fötter, som för att lämna ett avtryck. Som för att påminna om dess existens. Alla vill väl bli ihågkomna för att ha varit något speciellt, varför inte som grön fläck på någons änglalika fot? Hon skuttar fortfarande, det långa vita klänningen yr otamt ty brisen är ännu lekfull.

Levande, färgglada blommor i håret. Hon är ett barn, tillsynes inte ens ett dussin somrar, dock finns det ett djup i hennes ögon som säger att i andra världar än denna kan hon inte vara som hon är nu. Oskuldsfri, lycklig och skutta runt på en undrets äng oberörd av framtiden. Oberörd av dået. Endast stunden gör sig påmind om att nu är hon här, i den bästa av världar, och hon skuttar glatt vidare. Ljuset leker på hennes mörka hy och får hennes ögon att lysa.

- Hjärtat. Det är morgon, dags att stiga upp. Säger en mor, omedvetet om hennes dotters andra världar, och kysser hennes hår. Det doftar morgon och daggkåpa. Och lika förundrad blir hon avrje gång hon får se gräsfläckarna på hennes dotters fötter.

So much to say but no words

So much to say.
But how can anything be said,
without words?
They're missing from that day,
when you crossed my way.
They're lost in the flood,
the stream swallows.
So much have to be said.
Just speak out loud,
the truth, the reality and the feeling,
of the lost days.
But how is it possible,
for tramps, like us, to speak from the heart?