Att leva ett liv enligt forna drömmar

Ett första utkast, var inte rädd för att kommentera :)


Solen hade precis gått upp tillräckligt högt för att några strålar skulle trilla in genom de slarvigt neddragna persiennerna. De något dunkla strålarna lekte aningen ledsamt över hans fräkniga ansikte för att få honom vakna upp ur sin sömns dröm. Han ville helst inte öppna ögonen, likt föregående dagar hade han känt att han inte alls var redo för det här. Han tittade på henne, på första gången på riktigt länge tittade han inte bara, utan han såg henne. Hennes skarpa haka, markerade kindben och mörka hår. Drag som annars var väldigt välbekanta, drag som älskat så. Nu kändes de obekanta och ointresanta. Det var som att en främling på något sätt hade hamnat bredvid honom i sängen.

Hon mötte hans blick, ett sting av smärta for genom kroppen på henne. Hon förstod aldrig vad det var som hade gått fel, vad det var hon hade gjort eller vad som hade hänt. Han var bara annorlunda nu, allt var annorlunda nu. En värme som alltid funnits där och värmt de båda hade nu börjat kallna. En distans som aldrig hade funnits där hade börjat träda fram, och hon tordes inte bryta den. Fastän hon så gärna ville, hon tittade djupt in i hans ögon. Smärtan for på nytt genom kroppen på henne, att man kan älska någon så. Förr trodde hon det var omöjligt, kärlek vid första ögonkastet var något hon alltid hade fnyst åt. Ända till hon mötte honom, Samuel. Med honom hade hon klyschigt som det kan låta i öronen på någon som inte varit förälskad blivit hel. Snart skulle hon bli halv igen. Tårana hade för längesedan slutat att rinna. Hon har insett att det aldrig kommer att kunna bli dom igen. Hade det varit ett misstag hade hon kunnat förlåta, men hon kände honom tillräckligt väl för att veta att det inte var ett misstag. Hur kan man klara sig när man vet att man aldrig kommer att få honom men ändå veta att man aldrig kommer att bli hel utan honom?

Han fortsatte att titta på henne, han såg hennes sorg. Att han som alltid kände sig så osynlig kunde ge någon så stor smärta var alldeles för otänkbart för att han skulle förstå. Det var inget misstag, det visste han, men ändå försökte han förklara sig gång på gång att det visst var ett misstag. Helt utan varken mening eller plan, han gjorde det nog mest för sin egen del. Han visste ju att han älskar henne högt, Amelie, han ville aldrig göra henne illa, dock hade kärleken för henne som partner börjat dö. Kvävas. Hon var inte längre densamma, hennes mål hade förändrats på vägen. Hennes erfarenheter hade förändrat henne. Inte ens hennes leende log likadant längre. Kvar fanns bara människan som vet allt om honom, den som är hans andra halva, den som alltid kommer vara hans första kärlek. Hans kärlek räckte inte till för denna personen längre.

Hon visste att hon nu inte längre var ensam i hans liv, den som han stolt presenterade för sina nära och kära, den som fick dela hans hemligheter och den som ömt fick kyssa hans hår när de skulle sova. Hon skulle få finnas kvar, det visste hon, men vem vill finnas kvar i skuggan av någon annan? Hon minns deras bästa vänners bröllop förra veckan i minsta detalj. Hur de hade blivit presenterade för så många människor att ansikten och namn bara blev en salig röra. Men ett ansikte mindes hon, hon förstod det inte just då även om det var något med det glada, öppna ansiktet som fick henne att må illa. Hon hatar att medge det, men hon var faktiskt vacker. Den andra. Det var något speciellt med hennes röda spretigt kortklipta hår och klarblå ögon. Han fortsatte säga att hon inte betydde något, att han aldrig skulle älska henen som han älskade Amelie. Att han fortsatte att urskulda sig fastän både han och Amelie visste att det var lögn gjorde henne nog mest ont. Trots att han fortfarande älskade henne, trots att han fortfarande ville ha henne så var det hon som skulle förlora. Hon som hade förlorat. Hon mötte hans blick igen, de tittade på varandra länge.

Han såg på henne, och mötte hennes blick. En främlings blick. Han ville sträcka ut handen och smeka hennes hår som han alltid gjort. Men han förmådde inte. Han öppnade munnen som för att säga något men när han för en stund såg hoppet tändas i hennes ögon igen stängde han den igen. Han ville inte ge henne hopp om något som aldrig skulle ske, när han såg hennes hopp dö ut ville han bara slänga sig utför en klippa.
Också Samuel mindes bröllopet i detlajt, hur hans blick mot mot hans vilja drogs mot den rödhåriga. Det var något med hennes röda spretigt kortklippta hår som lockade, och hennes ögon var underbart blå. Han försökte hålla blicken borta och ryggen vänd men ändå lyckades deras blickat möta varandra en gång. Med en gång visste han att det var kört, han kunde inte fortsätta leva sitt liv enligt forna drömmar. Hur ont det än skulle göra att slita sönder vardagen var det något han måste göra.

Fingertoppar som rör vid varann

Natten var inte längre ung, himlen började ta sig an en ljusare färg och snart var ännu en dag historia. Nattens liv började försiktigt tyna bort, skratten följde med dess läppar hem, glasen hade för länge sedan slutat klirra och endast några få tillsynes vilsna själar vandrade längs trottoaren.

En ljummen sommarnatt i augusti, ännu en misslyckad kväll. Han pustade för sig själv där han gick och sparkade tankfullt på en sten som låg där, på gatan. Man har alltid så stora förväntningar på att träffa någon, någon man kan dela allt med. Alla andra runtomkring lyckas alltid hitta någon, och ju fler som finner någon desto ensammare känner man ju sig. Men inte heller ikväll var det hans tur, han började känna sig som en ensamvarg, Alexander.

Tankarna börjar kasta kniv, och de lyckas alltid träffa de mest ömma punkterna. Förstärker frågor som han inte kan ge svar på, som han vet att det inte finns svar på men som ändå lämnar efter sig en värkande ensamhet. Han minns henne, hans första kärlek. Han minns henne, hans allt. Han minns henne, hennes svek och hans dumhet. Kanske är det det den är till för, den första kärleken, för att krossa och bygga upp på nytt. För att man ska lära sig hur riktig kärlek är. Men hon var ju hans allt, han skulle fortfarande ge upp allt för henne... Allt.

Gatulamporna slocknade nu helt, natten hade nu övergått till tidig morgon. Och han var påväg genom stan påväg hem. Utan någon att hålla i handen eller någon att gå armkrok med. Det kom en kall vind och han fällde upp kragen på skjortan för att skydda halsen. Ett dumt försök att skydda sig mot omvärlden, han tittade ner i marken. Han sparkade förstulet på ännu en sten som flög en bit bort, han hade lust att skrika. För att tömma ut all ilska, och all sorg.

När han tittade upp igen, och samlat sig tillräckligt för att på nytt möta världen såg han henne. Hon kom gående i motsatt riktning, hennes leende var försiktigt men bedövande. Man hade kanske inte använt ordet vacker i en beskrivning av henne, åtminstone inte om det fanns något mer passande. Hon var ganska mörk, kanske av utländskt påbrå, svartbruna ögon. Hon mötte hans blick och på något sätt bröt hans fötrollning, han sträckte ut sin hand och hon fattade den.

I samförstånd började de gå i hennes riktning utan varken tanke eller mål. Som två halvor av samma själ som äntligen fick bli ett. Ord var alltför simpla för att uttrycka det han ville i stunden, de skulle bara förstöra den vackra tystnaden. Han upptäckte att en tystnad i samförstånd var mer värt än ett samtal full av döda konversationer. De gick över bron bort mot stans södra delar, vattnet glittrade vackert ikväll. Näckrosorna flöt på ytan i vackert samförstånd med den glittrande vattenytan. Tystnaden bröts av ett plaskande i vattnet och en fågels sång.

De stannade där vid bron och lutade sig mot räcket för att liksom komma närmre vattnet. Deras blickar möttes på nytt, han fick ett leende tillbaka och han kom på sig själv med att fånigt le tillbaka. Alexander, skärp dig nu, ekade i hans huvud men den rösten tynade strax bort. Tystnaden var fortfarande alltför vacker för att brytas, och de fortsatte att titta in i varandras ögon. De höjde deras händer och la handflatorna mot varandra, och lekte med fingertopparna. Fingertoppar som rör vid varandra. Så stod de länge utan att bry sig om något annat än varandra, fångade av stunden. Hans fingertoppar smekte hennes hand och följde linjerna som om han skulle spå henne.

Förtrollningen var bruten, hon fattade hans hand och började gå igen, med mål i tankarna, det var tydligt. Gatorna delade på sig och blev mindre och mindre, de passerade hus och familjeidyller. Han hade aldrig varit i den här delen av stan, nyinflyttad som han var, men det var vackert här. Han visste tat deras vägar snart skulle delas, det var dock inget han ville tynga sitt sinne med nu, det fanns säkert en hel lång stund av lycka kvar. Kanske till och med några hela minuter.

Han visste ingenting om kvinnan som hade tagit emot hans hand, allt var okänt. Hennes namn, hennes bakgrund, allt. På något sätt spelade det ingen roll, det verkade futtigt i jämförelse med magin som hade väckt honom ur hans dagdröm till liv. Han visste att det ändå inte hade någon betydelse, hans kärlek skulle inte bry sig om hennes namn, den skulle ändå finnas kvar. Hon stannade utanför ett hus, till skillnad från alla andra de passerat så lyste det i fönstren, någon väntade därinne. Han förstod först inte varför de stannade, man vill inte alltid känna till den bistra sanningen.

Hon bröt deras tysnad för första gången, och sa med tysta ord. Här delas våran väg, om ödet så vill, kommer vi att mötas igen. Hon släppte hans hand, mötte hans ögon med en plågad blick, en blick som vittnade om sorg. Hon gick, och lämnade honom utanför. Han stod kvar där länge, tillräckligt länge för att se henne öppna dörren och stiga in, se siluetten av en annan man. Han såg henne dra ner persiennerna i det lysande fönstret.

Han började gå igen, riktningen var obetydlig, hur det såg ut var obetydligt. Det enda som betydde något var att han hade mött henne, någon han visste skulle bli hans enda kärlek. Henne eller ingen. Hans tankar började på nytt kasta kniv, denna gången allt intensivare. Hans sinne var fyllt av oändlig lycka och oändlig sorg. Nu stod han på bron igen, som han för en stund sedan hade stått på tätt tillsammans, där deras fingertoppar hade rört vid varann. Han tittade ut över vattnet som glittrade i vackert samförstånd med näckrosorna.

Han visste att han skulle träffa henne igen, han bara visste. Inte när eller hur, eller ens i det här livet. Men någon gång var tillräckligt. Ändå skakade hopplösheten om honom rejält. Tårar som inte hade flutit på länge började på nytt att rinna. De starka murar som han en gång byggt upp rasade. Det började regna, han strcäkte upp händerna i luften i ett försök att liksom fånga de ofångbara regndropparna. Han tittade upp mot himlen, med en vädjande blick. Det fortsatte att regna, dropparna sköljde bort hans tårar och hans sorg. Dropparna skapade ringar på vattnet.

Den första snön

En snöflinga letade sig sakta ner mot den kala marken, snart följd av flera. Med lite fantasi kunde de se ut som dansande älvor som svävade runt lite planlöst i en vacker dans. En liten vindpust och de började dansa runt, runt i en ring av glittrande skuggor i skymningens dunkla ljus. Tänk att få vara med som ännu en länk i den vackra dansen. Få vara en del av länken. Hon sjönk allt djupare ner i en tankes värld full av vackra vidunder, hon hörde inte vad han sa.

Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, avsedd bara för dig. Men nu måste jag gå vidare, jag är redo. Vad menade han? Det måste vara älvorna som spelar henne ett spratt hann hon tänka aningen luddigt innan han släppte hennes hand, och gick. Hon förstod inte vad som hände, varken då eller senare. Den hjälpande handen hade släppt taget… Om henne och hennes liv… Allt som hon kallade tryggt. Måste vakna upp ur sin dagdröm, hon vaknade. Men kände sig smått sömndrucken och nyvaken. Hon tittade på sina händer som nu var tomma, som saknade all värme från hans varma händer.

Hon såg hans skugga försvinna ut genom dörren, vart var han på väg? Varför? Frågorna började snurra i huvudet men tog ingen fast form, förvirringen rörde ännu runt för häftigt. Det är konstigt hur en vacker stund så plötsligt kunde förvandlas till något så kallt, något så ensamt. Hur ens värld kan rämna och världen ändå kan fortsätta sin gilla gång utan att lägga märke till ens förlust. Hon tittade sig sakta runt, folk pratade på ovetandes runt omkring henne, klirret av glas fortsatte, till och med snöflingorna, älvorna som nyss var hennes vänner fortsatte obekymrat att dansa vidare. Där satt hon kvar, tankarna började nu återhämta sig från den vindpust som lurat dem på avvägar, hon kände sig ensam och utelämnad.

Nu när tankarna började finna sin plats fanns det plötsligt utrymme nog för tårar. Och nog tog de plats alltid, hennes ögon fylldes och liksom översvämmades. De märkte ut sin väg längs kinderna för att samlas nere vid hakan, för att sedan droppa ner på kragen. Det knackade på fönsterrutan, ett välbekant leende dök plötsligt upp. En vän! En god vän! Kanske var hon inte ensam, inte helt i alla fall. Hon omfamnades av sin vän, ord var överflödiga endast beröringen talade om att hon fanns, någon älskade henne. Hon är inte ensam. De tysta snyftningarna övergick i hulkande, inte enbart av sorg utan också av spår av lycka. Tro det eller ej, men nästa morgon när hon vaknade av att soltrålar letade sig in genom fönstret var hon glad.

Angela

Hon kommer gående på gatan, hon går med huvudet högt och med snabba kvicka steg. Hennes leende är inte som alla andras, det når ögonen. De har liv, vilket hon skänker till att människorna runt omkring. En gammal dam ser förvirrad ut, Angela tar henne under armen och frågar vart hon ska. Hon ska tydligen hem men har glömt bort hur gatan ser ut, Paris har förändrats så mycket sedan hon var ung!

Angela vet precis vilken gata det är, en ganska söt liten gränd, pittoresk kanske det kallas. Det virvlar av folk, olika kulturer som möts, konstnärer som tävlar om att få rita en bild av just dig, fruktförsäljare och ett och ett annat creperie. Damen pekar och berättar om hur det var på hennes tid och hur det har förändrats, hon tycks vara glad att ha någon att prata med. Kanske var det längesedan. Angela nickar och lägger in en fråga när hon undrar något, vilken söt dam! Vad mycket hon har att berätta, så mycket erfarenheter.

Det är otroligt hur mycket en främling har att berätta, tänk vad många historier det finns om var och ens liv. Nu är de framme, det tog inte alls lång tid, bara några minuter. Bara några minuter tog det att muntra upp en främling och få henne att le. Med ögonen.
- Tack snälla, du är en ängel! Säger damen.
- Jag gjorde det lika mycket för min skull. Säger Angela och ler.