Årstiderna slutar aldrig att växa, tiden bara går och går. Ibland roar jag mig med att sätta upp handen i en barsk gest, och försöka stoppa den. Tiden bara flinar åt mig, som att jag vore ett simpelt skämt från någon på dårhuset, och knuffar tillbaka mig. Aldrig är jag stadig nog att behålla balansen på mina något svårstyrda ben, det tycks leva ett alldeles eget liv. Frånskiljt mina tankar och mitt förstånd. Tanken slår mig ibland att det kanske är förståndet det är fel på, men det är såklart en diskussion som jag inte tänker föra offenligt. Min manlighet kan ju bli sårad. Jo, en rad till. Bara för att jag tvivlar på mitt förnuft så har jag aldrig någonsin tvivlat på min intelligens. Punkt.
Det blev vinter. En vinter som man länge kommer att komma ihåg, en vinter som dina barnbarn en dag kommer att få höra om. Till att börja med övergick regnet tidigt i oktober till stora bomullstussliknande snöflingor. Jag kan inte låta bli att bli lite irriterad på de där, de beter sig som att de vore en skänk från ovan. Långsamt och inbillat graciöst faller de långsamt ner mor marken. En vindpust, så är det graciösa som bortblåst och de snurrar runt som att de har druckit på tok för mycket glögg. Tjocka är de också, visserligen hade de inte sett så mycket behagligare ut om de vore smala. Men nåja, redan i november hade man svårigheter att gå om man inte har ben långa som furor. Så mycket snö var det.
Då kanske ni förstår hur mycket snö som har landat nu i december. Jag måste erkänna att snöänglarna ser något diffusa och konstiga ut i den djupa snön, i gropen som blir skulle man lätt kunna slänga i ett tiotal änglar. Det glädjer mig, det kan inte vara något vidare mysigt att ligga alldeles ensam i en kall snögrop. På taket av slottet är det endast rund skorstenarna som snön har gett vika för att smälta undan, rinna vidare och skapat istappar. Det är vackert där på taket, man kan se långväga hur dalarna och kullarna välver sig mot himlen. Står jag på tå så ser jag ända till floden och dess mäktiga skepp.
Vakterna gillar dock inte att jag haft för vana att sitta på taket och dingla med mina långa taniga ben ut i det fria. Antar att de är rädda att jag skulle få mig ett dåraktigt ryck och testa mina ickeexisterande vingar, vad vet jag. Nu när jag nämner det måste jag säga att tanken är något lockande men eftersom jag fortfarande har ett uns intelligens kvar så förstår jag ju givetvis att jag skulle se ganska så kul ut därnere på den stenbeklädda marken om jag skulle bestämma mig för att flyga. Så antingen får jag vänta på att det börjar växa ut vingar på ryggen eller på att det kommer ännu mer snö. Eller så chansar jag. Har en känsla av att hon inte skulle uppskatta det, man skulle kunna säga att hennes plan antagligen skulle flyga sin kos då.
Men som sagt, ingen vanlig vinter. Det irriterar mig något otroligt att ingen tycks förstå vad som är i görningen, inte ens självaste kungen har en aning. Ibland finner jag det irriterande att ingen lyssnar på vad jag har att säga, ibland tar jag det dock med ro. En humoristiskt ironisk känsla får mig att flina ett av mina vanliga flin och jag lyckas precis motstå en impuls av att dunka huvudet i väggen. Det är natt och nu sitter jag här igen och dinglar med benen. Njuter av den vackra natten, varför är det ingen som tidigare har nämt vilka oerhört vackra leenden stjärnorna har? Sirius finner jag allra vackrast.
Jag blickar ut mot landskapet som jag vet finns där, åtminstone på dagarna i dagsljus. Vem vet hur världen ter sig när mörkret faller om natten. En keramikmugg med varmt kryddat vin håller mina fingrar varma och jag suckar förnöjt, tack och lov för att vintern bara börjat.
Ett försök
11 år sedan