Att leva ett liv enligt forna drömmar VIII

Dörren slår igen. Tystnad.


Slutet av hösten och början på vintern. Slutet av november. Första advent.
Allt som hörs är fotstegen i vattenpölarna och ett lugnt smatter av vattendroppar som landar på marken. Kommer man närmre hör man hans andetag, ansträngda av för mycket känslor. Ilska. Förtvivlan. Tvivel. Kommer man närmre hör man hur hans hjärta slår. Hårt.

Skorna når marken som med hårda slag. Vattendroppar tillsammans med smuts och lera stänker upp. Bildar ringar på vattnenytan i pölarna. Ringarna tycks aldrig ta slut, man skulle kunna förlora sig totalt i deras evighet. Det är mörkt ute, ett sådant där kompakt mörker som det bara är på vintern när molnen täcker stjärnorna.

Gatlyktorna skänker en aning ljus som förtvivlat speglar sig i det oroliga vattnet och dess ringar. Fönstren från husen skänker inte heller mycket ljus, allt fler ljus släcks. Timmen är sen, för de flesta innebär det sömn. Samuel önskar han kunde sova, för att kunna sova bort sina mardrömmar. Sina tvivel.

Han går med bestämda steg. Ju längre han går desto säkrare känner han sig på sig själv. Som att regnet sköljer bort hans oro likt det sköljer bort sand från en strand. Smärtan från den nygjorda tatueringen gör att han känner sig vaken. Så medveten. Han blundar och känner efter hur smärtan vid revbenen sprider sig ner mot höften vid var nytt steg han tar. Han gillar hur de iskalla vattendropparna landar i ansiktet på honom.

Han har aldrig varit så levande. Det är nästan som när man var liten och nöp sig i kinden, gjorde det ont så vet man att man inte drömmer. Känslan var överväldigande. En känsla av kontroll, som att inget kan gå fel. Andetagen började bli mer stabila, hans hjärta slår inte lika hårt.

Han öppnar ögonen igen, världen ser inte längre likadan ut. Plötsligt ser han ljuset i mörkret istället för bara mörker. Tvivlet är utbytt mot vilja. En vilja att inte förlora. Han fryser inte längre, trots att de iskalla dropparna fortfarande landar på hans läppar, blöter ner hans hår och rinner ner i nacken känner han hur värmen sprider sig ut i fingertopparna.

En bild av henne dök upp i hans sinne och hans steg fick plötsligt på nytt mer kraft, en riktning.

Som att snöflingor faller uppåt

Jag begär inte att någon ska kunna läsa mina tankar. Jag begär inte heller att någon ska kunna få mig svävandes på moln. Inte heller begär jag att du ska få regnet eller stjärnorna sluta falla. Eller att få ljusen sluta fladdra.

Jag förväntar mig inte att tiden ska stanna, minuterna sluta gå. Att frön ska sluta gro, när du tar i mig. Och än är det lika långt till sjunde himlen.

Jag är skeptisk till att tystnaden börjar sjunga. Eller att skuggorna skulle börja dansa, bara för att de ser dig. Som att snöflingorna skulle falla uppåt.

Men än har jag inte slutat tro. På någon som kan få ensamheten uthärdlig. Få två att bli en. Även om regnet inte slutar falla kan man finna tröst i att få en tår bortstruken från kinden.

Än har jag inte slutat tro att önskningar slår in när man ser en fallande stjärna. Än har jag inte slutat tro att en hjälpande hand vill fatta min när det är dags.
Än har jag inte slutat tro att någon vet vad jag vill. Utan att jag ska behöva ge svar...

Hoppet växer sig starkare. Än tror jag på tomten.

För forna vänners skull

Ibland blir jag överväldigad av känslor. Som att bröstet på mig skulle kunna sprängas. Automatiskt blottar jag mitt inre och plötsligt finns det ingen mer plats för metaforer. Jag minns en tid av färger. Då jag faktiskt såg världen i helt andra färger än svart och vitt. En tid då jag trots mina bruna ögon såg världen med blåögd blick.

När det händer skulle man kunna tro att det är då jag är som mest känslosam. Men jag vill inte förlora kontrollen och kapslar fort in mig i ett inbrottssäkert skal. Är snabb på att undvika minsta beröring eller möta vänliga själars blickar. Intalar mig gång på gång att jag är stark nog att bära upp min egen vikt. Stark nog att klara mig själv.

Jag minns en tid då jag var tvungen att stå på för att kunna se över kanten på matsalsbordet i vardagsrummet. På sätt och vis var det väl skönt att kunna slippa se om jag bara struntade i att ställa mig på tå. Jag kan dock inte förnimma mig ett endaste ögonblick då jag längtat tillbaka. Känslan av självklarhet som man hade då skrämmer mig. Det var så självklart att om något var tillräckligt läskigt så var det bara att blunda och tänka sig bort. Det var så självklart att misstagen man begick skulle rättas med ett skratt och i värsta fall en lätt tillrättavisande. Det var så givet att om det inte fanns plats så gjordes det alltid plats.

Det var så självklart att man alltid hade en plats i någons famn. Som sagt, självklarheter skrämmer mig. För det är egentligen aldrig självklarheter, allt som man tar för givet kan när som helst ryckas bort. Och vad har man kvar då förutom brustna drömmar? Lyckliga minnen förstås. Jag säger inte att de inte är underbara, att de inte är värda att kämpas för, för det är de. Underbara stunder som för evigt kommer att kommer att förseglas i minnet.

Allt jag säger är att ibland överrumplas man av de brustna drömmarna som lägger sig på hög. Jag kan inte tänka bort dom och jag kan inte ignorera dom. Det är alldeles för uppenbart. Är det så konstigt att jag ibland bara väntar på att bli vald? Är det så konstigt att jag föredrar metaforer? Är det konstigt att jag ibland sänker garden och slutar slåss för ett ögonblick?

För att jag vill

Du säger att norrsken inte är något speciellt, att det i dina ögon inte förgyller tillvaron så att hjärtat flyger upp i halsgropen. Dina ögon är blå. Mina är bruna. Kanske är norrskenet ändå vackert i mina ögon? Jag hade en dröm en gång, om norrsken om natten. Jag vill kyssa din hals. Du älskar våren, hur istappar långsamt förvandlas till knoppar på träden. Som sedan blir unga blad.

Bara för att våren ligger dig varmt om hjärtat kan väl hösten vara något för mig? Hur bladen som en gång var unga och gröna blir orangea för att sedan täckas av rimfrost. Jag vill fånga den första snöflingan på fingertoppen. Mot allt mitt förstånd slicka på en lyktstolpe. Jag vill se hur en kopp varm choklad kan värma upp dina frusna fingrar. Jag vill kyssa dina blå läppar varma igen.

Tittar upp mot en himmel, svart som natten och stjärnprydd. Vad spelar det för roll om du har blå ögon och jag bruna. När vi ändå kan fatta varandras händer, bara ligga i snön och blicka uppåt. Vår andedräkt skapar en kristalldimmig rök. Kylan biter våra kinder röda. Men inombords är jag varm, och likaså du, för att även om det förevigt inte är du och jag, är stunden förevigt vår.

För att inte gå under...

Jag har gett,
det jag inte kunde ge.
Febern bränner, kanske yrar jag bara.
En eld börjar aldrig utan en gnista,
ett träd växer sig aldrig starkt utan ett frö.
Jag förstår inte hur du någonsin kunde be om mer,
när jag skänkt dig allt.
Din hand är fortfarande utsträckt,
bedjande efter hjälp.
Jag kan inte längre skänka mer av mig,
mitt hjärta, min själ och mitt hopp.
Allt som finns kvar,
gudarna vet att jag försökt.
Nu är det dags att släppa lyckan fri,
och ta tillbaka det som är mitt.