Narren Del 3 Jag är här.

Ibland vill jag bara skriva. Mina fingrar värker och mitt hjärta skriker. Berättelserna varierar, men de står mig alla nära. Kanske för att de alla är fragment ur mitt liv. Delar av mitt liv som jag allra helst inte pratar om, eller i över huvudtaget inte vill minnas. Det enda jag behöver göra är att doppa fjädern i bläcket, sedan styrs mina händer av sig själva och skapar en vackert syrlig text på pergamentet.

Jag läser aldrig det jag skrivit, av rädsla att minnas. Jag är dock medveten om att jag på så sätt även förlorar många vackra minnen, minnen från tiden innan allt. Framförallt är jag bedrövad av att förlora bilden av min mors anletsdrag, så enkla men så vackra, de tynar bort... Det enda jag inte lyckas radera ur mitt sinne är smärtan. Som blixtar slår den ner, som mardrömmar om dagarna. Skrik. Piskrapp. Ärr. Allt i snabba sekvenser som fort går över. Hennes isblå ögon som bedjar om nåd.

Det är dock inte bara mardrömmarna som kommer i sådana där blixtsnabba sekvenser, det finnas annat med. Ett ljus, en närvaro som gör att jag känner mig trygg. Jag känner henne inte vid namn, därför kallar jag hennes för ljuset. Jag vet att hon är den enda som till fullo vet allt om mig. Och jag har inte yppat ett ord.

Trots ljuset blir smärtan ibland allt för påtaglig... Jag kan inte hantera den, jag kan inte släppa in den. Min veka kropp skulle inte klara mer. Den har för evigt ärrats hårt. För att inte släppa in den spelar jag dum och på så sätt lurar jag bort den. Får hysteriska skrattanfall åt mina egna grimager, gör volter och ställer mig på de feta kärringarna kjolar. Nåja, jag gör väl inte allt det där för att slippa smärtan. En del gläds jag innerligt av. Det frasande tyget som spricker och faller sönder, skriet från klänningens ägarinna är alltid lika roande. Hur hon skriker till, fnyser, samlar ihop kjolen och fortsätter att gå med näsan i vädret.

Trots mina tappra försök att undslippa smärtan överlistar den mig ibland. Den slår till omedelbart och hänsynslöst. Oundvikligt faller jag ihop, okontrollerat skrattar jag och gråter på samma gång. Jag kan inte hantera den, min kropp kan inte hantera den. Det kalla stengolvet som jag oftast faller gör inte saken bättre. Ibland svimmar jag.

Jag vet inte vem hon är, ljuset. Men jag anar att hon vet mer än jag. Att hon minns saker som jag för länge sedan har förträngt, som jag för länge sedan skrev ner och och har bränt upp. Oavsett, så älskar jag henne. För att hon får det kalla stengolvet att verka varmare, lyser upp mörkret och får mig att minnas saker som jag trodde gått förlorade. Jag vet vad hon älskar, och det är därför jag är här.

Att leva ett liv enligt forna drömmar VII

Tiderna började långsamt förändras, långsamt sögs hon tillbaka till livet. Till en början motvilligt men senare allt mer ivrigt, hon började upptäcka på nytt hur hon älskar att leva. Smärtan hade slutat att växa sig allt starkare och började sakta avta. Det som gjorde ondast var inte längre att behöva vakna upp utan honom, att inte kunna ringa honom och berätta precis vad hon varit med om eller att låta honom vandra iväg med hennes hemligheter, deras hemligheter.

Det som gjorde ondast var att vakna upp ur drömmen, och faktiskt inse att hennes älskade gamla liv aldrig hade varit som hon trott. Det är inte det att dom inte hade det bra, att dom inte älskade varandra. Klart att dom älskade varandra, framförallt då. När allt var nytt. Men som sagt, tiderna förändras och de levde kvar i drömmen. De levde kvar i den forna drömmen. Hon såg mot sina föräldrar där se satt i bortre änden av soffan, hon såg hur deras ögon fortfarande lyste av uppriktig, ärlig kärlek innan de snabbt pussade varandra. Hon log av ren lycka, men kunde inte låta bli att få en klump i halsen. De hade aldrig haft det så, Samuel och hon.

Visst älskade de varandra, men de levde i stundens impuls och hetta. De visste att det inte skulle vara för evigt, de visste att passionen skulle ta slut och ville inte tro det. Hon erkände för sig själv, äntligen. Det kändes skönt att äntligen få släppa taget, för hur mycket man älskar varandra är man inte alltid bra för varandra. Hon visste nu trots taggen i hjärtat att hon kunde gå vidare. Men han skulle alltid vara hennes första och störta kärlek, Samuel.

Narren del 2 Jag är galen

Jag brukar presentera mig som galen. Du vet, sträcka fram min hand och fatta den andras hand, och lägga till frasen; "Jag är galen". Reaktionerna är olika men mestadels innefattar dem flackande oroliga blickat och darrande munnar. Jag brukar börja flina ett av mina typiska idiotiska flin och det slutar alltid på samma sätt, jag slutar alltid som dåren. Eller som förloraren. Dårskapen själv, haha. De tycker synd om mig, som inte riktigt kan hantera sociala situationer och verkar vara allmänt tappad bakom vagnen. Men ärligt, de förkastar mig som idiot utan att någonsin ha frågat hur gammal jag är, vad min mor hette, när jag fångade den första snöflingan på tungan eller vad jag gör här. Jag flinar inte för att det är roligt, för att det jag dagligen möter här är roande, snarare tvärtom. Löjeväckande tycker jag är ett mycket beskrivande ord. Eller sorgligt.

Alltid samma mönster, alltid elakt skvaller om samma människor. Alltid samma morgonritualer. Alltid samma, samma, samma och samma! Det gör mig galen. Tjocka, bleka och allmänt ohälsosamma vandrar de runt här bland de kalla och gråa korridorerna och tror att de uträttar viktiga uppgifter. De tror att de gör deras land en tjänst, om de bara visste... Om de bara visste hur det egentligen låg till så hade minsann inte sett riktigt så självgoda ut. Men nu är det ju så att de faktiskt inte vet ett skvatt om hur de egentligen ser ut, så de ser fortfarande ganska självgoda ut. Men hur kan man begära annat av människor som är födda innanför det här slottets murar, vars förfäder är födda innanför det här slottets väggar och som förmodligen aldrig kommer att lyckas ta sig utanför det här slottets väggar, nåja, åtminstone inte mentalt. Är det inte en aning fåfängt att människor som de här ska styra över ett land, skydda dess invånare och iöverhuvudtaget ha ansvar?

Jag kan inte stoppa mitt vansínniga skratt från att tränga ut genom strupen, jag viker mig dubbel av skratt och slår nävarna mot benen. Jag kan inte hålla balansen utan ramlar ner på golvet, fortsätter att skratta. Tårarna rinner och skapar ränder i mitt vitmålande ansikte. Så vansinnigt tycker jag att det är. Så vansinnigt ironiskt. Trots att det kalla golvet får min veka kropp att skrika av smärta fortsätter jag att skratta, mitt vansinniga skratt ekar längs korridorerna. Inom mig njuter jag av oroliga och oförstående blickarna jag möter. De skulle bara veta...

Det är inte så att jag är en landsförrädare eller så, det får ni inte tro. Men det är riket är påväg att tyna bort. Likt en ökensand i en sandstorm... Det infiltreras av ovälkomnade människor som varken vill landets bästa eller ers majestäts bästa. Giftet sprider sig och infiltreras, gränsen mellan fiende och vän är inte längre så tydlig som den en gång har varit. Om nu mitt kära hov bara ville vakna ur sina fylleslag och festmåltider så kanske det skulle finnas en chans att rädda det som räddas kan. Kanske. Det är väl det som är min uppgift, att rädda min älskades land. Så hon älskar sitt land, helt oförståeligt, men som jag älskar henne så gör jag såklart som hon ber mig. Jag önskar bara att folk och fä inte var så förbannat korkade, några fungerande hjärnceller till så hade uppgiften inte varit så svår. Men nu är det ju som det är tröttsamt nog, så vi får se hur lång tid det tar innan jag orkar rycka upp mig och ta tag i den här ofattbara situationen. Till dess tänker jag spela dum och dansa med min förbannade skugga, för den är långt mer vis än vad någon av de feta hovdamerna någonsin kommer bli.

Narren Del 1

Det vore fånigt att kalla honom en man, men fortfarande, han är ingen kvinna. Hans ansikte är tidlöst och vanligt, men ändå inte, man minns honom ju. Man skulle kunna tro att hans ögon var blå, men tittar man närmre tindrar de av regnbågens alla färger. Hans hår är långt, svart och når honom långt ner på skuldrorna, hade han varit kvinna borde han ha flätat det. Hans axlar är späda men ändå allt för starka för att vara en kvinnas. Händerna är dock helt synligt en kvinnas, långa slanka fingrar och välskötta naglar. Hans ansikte är målat helt i vitt, hans blodröda läppar är täckta även dom. Hans blick ger dig aldrig svar, endast ytterligare några frågor. Anställd är han av kungen för roa, med sina spex, grimager och trix. Allt för att röra runt, bland hovets förnäma folk som vanligtvis ansåg sig vara oerhört viktiga.

Långa korridorer. Golv och väggar, byggda av gigantiska granitblock. Facklorna som hänger på väggen skapar intet ljus, endast dunkla dansande skuggor. Värmen var knapp, eldstaden i stora salen med all dess prakt nådde inte ut i korridorerna. Det enda som hördes denna afton var några mumlande röster från några samtalande översittande grevar i biblioteket, de diskuterade hur de var och en skulle lösa konflikterna där hemma med de livegna. Vilket de trodde sig finna många bra lösningar till men som de naturligtvis inte hade någon som helst aning om hur man helst bör te sig. Man kunde också höra frasande från kvinnornas långa sidenklänningar när de gick, och ljudet från deras rappa käftar när de diskuterade det senaste skvallret. Så det kan gå när för många människor helt utan meningsfullhet hamnar på samma ställe.

Han ställde sig där, nåja låt oss kalla honom en han eftersom han iallafall inte har snörliv och kjol på sig, med benen i kors, lutad mot armbågen mot väggen. Han stod där med ett leende så brett att man knappast kunde se båda ändarna på det. Spefullt log han, ingen visste någonsin vad han skulle ta sig till i nästa ögonblick. Han började skratta för att sedan övergå till sång, med en gäll röst, likt en kvinnas när hon är ordentligt uppretad. Tonerna mjuknade dock emellanåt, och stundvis kom det riktigt vackra melodier från hans strupe. Han ställde sig på en kvinnas kjolkant så att tyget sprack, som i ett skri. Och ett skri fick han från henne som ojade sig något förskräckligt och la händerna för munnen innan hon raskt lyfte kjolarna och blygt pallrade sig därifrån. Han tyckte så mycket om showen, narren, att han applåderade förtjust för sig själv innan han bjöd upp skuggan på dans. Underbara rytmer tänkte han gillande och nickade. Han dansade vidare där mitt i korrideren, mitt bland societetsfolk, landsflaggor och läskiga rustningar.

Det rådde stora tvivel om varifrån denna figur hade dykt upp. Många hiskeliga idéer hade dykt upp i de inskränkta societshjärnorna. Varför var dock ett ännu större mysterium, det var aldrig någon som sa det högt, men alla var tyst överens om att han hade kommit för att uppfylla ett syfte. Svaren på frågorna kanske man hade fått om man hade brytt sig om att fråga, men det hade man ju självklart inte då det var alldeles för bekvämt att hålla sig för sig själv och inte släppa in några främlingar i gemenskapen. Förmodligen alldeles för rädda att för att få ett svar som inte någon kunde förstå sig på, att en människa med tvivelaktigt kön med vitmålat ansikte skulle överglänsa grevar, furstar av olika slag och självaste kungen var ju något som man helst inte ville veta av.

Han hade inget namn, narren, han hade aldrig haft en omhändertagande mor som stolt skulle döpa honom efter sin ärorike far, men han hade klarat sig bra ändå. Han flinade för sig själv, andra runt omkring förkastade det för dårskap. Det de inte visste, var att han ruvade på hemligheter så hemliga och kunskap så djup att de aldrig skulle förstå sig på den. Han var inte bara från en helt annan värld, han var långt mer vis än vad du någonsin kommer att förstå. Han ryckte åt sig en vackert broderad bordsduk och svepte den omkring sig, sprang och bjöd upp självaste kungen på en dans med sin kära vän, skuggan.