Ett leende till drog

Kan inte riktigt minnas när jag trots mina bruna ögon slutade se
världen, med blåögd blick.

Det krävs verkligen en idiot, eller två, för att hålla hjärtat kallt
när kyssar bränner varma.

För att hitta rätt väg måste du avvika från den gamla. Måste. Våga. Avvika.
Vill våga hoppas att det är början på något nytt.

Trött på att vakta känslor. Kan inte påstå att jag bryr mig var den långa vägen tar slut. Allt jag vill veta är att där ska en helt ny början ta form.

Alla har vi våran historia. Några gråa strån, linjer runt ögonen, ett oläkbart ärr. Men vad ska vi med den till, när vi inte har någon att berätta för?

Klistar fast ett leende. Försöker att inte tänka på de tusentals ord som inte kommer ut.

Jag gjorde det en gång. Kastade mig utför. Och gissa vad?

Ett krossat hjärta och en viskande vind var allt jag fick.
Måste våga avvika.

En bättre människa

Jag har en historia att berätta, och så även du.

Problem som man inte vet hur man ska tackla. Om man ska smita ut bakvägen och titta sig omkring så att ingen såg eller om man vänligt men bestämt tar trapporna.

Hur ska jag kunna veta vad jag ska göra?

Kanske ska jag gråta en tår eller två. Och om någon aldrig får veta, gör det mig inget. För jag ska klistra fast ett leende och aldrig låta ens en tår trilla nedför kinden.

Lära mig att förstå att det är gnistan som gör det. Bakgrund, förflutet, kalla det vad du vill men vi alla har det.

Bara en samling ord, tänk om jag kunde lära min gitarr att prata.

Om jag skulle ta fönstervägen och klättra ner. Om jag handlöst faller, skulle någon rädda mig? Något jag faktiskt inte vill veta.

För om jag ramlar ställer jag mig ju upp igen?





Det kommer att bli bra.