En nyans av silver

Vad händer när skönheten sviker, när ungdomens forna glans börjar avta och livet börjar göra avtryck på hennes kropp? Vad händer när hennes annars korpsvarta hår börjar få en nyans av silver och hennes ögon börjar ligga djupare i ett nät av rynkor? Ryggen är inte längre lika rak och stark, den har liksom henne kuvats av ett ibland alltför orättvist liv.

Ett liv som inte alls hade blivit som hon hade tänkt sig, hon hade fått erfarenheter av helt andra slag än hade väntat sig. Likt årstider förändras och åren går mot sina slut förändras också människor för att till sist försvinna. Många hade kommit och gått i hennes liv, forna vänner och eviga kärlekar hade också dom till sist tynat bort. OCh kvar finns bara minnena. Det enda någon aldrig kan ta ifrån dig. Minnen från lyckliga stunder men också från de svåraste, de tyngsta. De som hade gett
hennes rygg en svag krök och gett hennes korpsvarta hår en nyans av silver.

Erfarenhet, många misstag har begåtts av oss alla, vi är trots allt inte mer än människor försöker hon intala sig själv, utan att lyckas. Men hon skakar bestämt på huvudet så att silvret yr när hon frågar sig om hon skulle göra annorlunda, intet ångrar hon. Konsekvenserna hade i annat fall kanske blivit bättre, inte lika tunga att bära, men vad hade annars hennes liv varit, det är ju trots allt livet som har format henne till att bli den hon är idag. Utan det skulle hon inte vara den hon är.

Det enda hon känner sig sviken av är hennes forna skönhet, hennes ungdoms dagar tillsynes fyllda av lycka. Men innan man har erfarenhet, hur kan man då säga att man är lycklig? Och är inte silver vackrare än korpsvart?

I den bästa av världar

Det liksom spritter i benen på henne, sådär som det bara gör när man är liten. Långa skuttande steg tas mot det vårgröna gräset. Solen har just stigit upp för att ljusa upp den annars mörka och kalla atmosfären och skänker hopp om en ljusets tid.

En doft av morgon och daggkåpa dröjer sig kvar i brisen som försiktigt rör om i hennes hår, likt en smekande rörelse från en mors hand. Brisen gillar henne, prinsessan. En flicka vars ögon tindrar av oföstörbar glädje. Till skillnad från andra så når lyckan hennes ögon. Det är en omöjlighet att inte tycka om henne, glädjen själv. Hon är där hon är sig själv som bäst, på en plats där man tillåts att släppa fri sin glädje, sin kärlek och sitt jag. I hennes fall tillåts hon vara prinsessan och för en gångs skull slipper spela charader.

Solen färgar himlen blå och strålarna leker med de tilltuffsade små molnen som så perfekt svävar däruppe i det blå. Brisen smeker hennes hår och leker virvlande med det, likt en dans mellan natur och människa blir ett. Gräset färgar av sig mot hennes fötter, som för att lämna ett avtryck. Som för att påminna om dess existens. Alla vill väl bli ihågkomna för att ha varit något speciellt, varför inte som grön fläck på någons änglalika fot? Hon skuttar fortfarande, det långa vita klänningen yr otamt ty brisen är ännu lekfull.

Levande, färgglada blommor i håret. Hon är ett barn, tillsynes inte ens ett dussin somrar, dock finns det ett djup i hennes ögon som säger att i andra världar än denna kan hon inte vara som hon är nu. Oskuldsfri, lycklig och skutta runt på en undrets äng oberörd av framtiden. Oberörd av dået. Endast stunden gör sig påmind om att nu är hon här, i den bästa av världar, och hon skuttar glatt vidare. Ljuset leker på hennes mörka hy och får hennes ögon att lysa.

- Hjärtat. Det är morgon, dags att stiga upp. Säger en mor, omedvetet om hennes dotters andra världar, och kysser hennes hår. Det doftar morgon och daggkåpa. Och lika förundrad blir hon avrje gång hon får se gräsfläckarna på hennes dotters fötter.

So much to say but no words

So much to say.
But how can anything be said,
without words?
They're missing from that day,
when you crossed my way.
They're lost in the flood,
the stream swallows.
So much have to be said.
Just speak out loud,
the truth, the reality and the feeling,
of the lost days.
But how is it possible,
for tramps, like us, to speak from the heart?