Dagen då hon mötte Samuel ute i skogen förändrades allt, helt utan förvarning.
De möttes den där kvällen på Lindas bröllop. Hon hade egentligen inte tänkt gå men hon hade alltid varit svag för Lindas bedjande blick så hon hade till sist krängt på sig en inte allför välanvänd färgglad klänning och ovant stapplat omkring i ett par alldeles för högt klackade skor. Hon minns hur hon granskade sig själv i spegeln innan hon gick. Det var ovant att se sig själv i den typen av plagg, det var inte hon själv som tittade tillbaka på henne från spegelns oförargliga blanka yta. Hon vände och vred på sig en obekväm känsla infann sig. Aldrig i livet att jag går dit som jag ser ut tänkte hon och vände i farstun.
Nog för att jag vet att jag inte passar in i någon societetsvärld och har inte för planer på att försöka göra heller så varför göra mig till?
Felicia log för sig själv när hon slängde av sig klänningen och kastade den i sophinken under diskbänken, sparkade av sig skorna mot slumpvis riktning och drog fingrarna genom det kortklippta håret och ruffsade till det. Hon som för bara en stund sedan hade lagt ner en årsförbrukning på tålamod för att få det slätt. Hon ryckte tag i ett par stuprörsjeans och en roströd tunika som hon snabbt slängde på sig. De högklackade skorna som låg slängda i ett hörn av lägenheten byttes ut mot ett par gula Converse. Hon minns hur hon glatt blinkade mot spegelbilden innan hon slängde igen dörren och rusade i riktning mot Lindas bröllop. Som vanligt någon minut för sent.
De skrattar åt det fortfarande, månader efter bröllopet, hon och Linda. Hur hon kom springande med andan i halsen och luggen i ögonen. Lindas först förskräckta min när hon synade sin väninnan uppifrån och ner och stelnade till men till sist hade brustit ut i skratt.
- Det var då en jävel till brudtärna! Jag visste väl att du aldrig skulle ta på dig nån klänning! Jag får väl stå mitt kast.
Det var inte förrän senare på själva festen de blev introducerade, Samuel och hon. Hon minns hur hans stadiga handslag dröjde och hur han något disträ drog på mungiporna när de hälsade. Hon mindes hans varma blick men när hon såg ringen på fingret drog hon åt sig handen, sträckte på sig och gick. Trots det förbjudna hade de under hela kvällen följt varandra i blicken, hela tiden på vakt så att ingen annan skulle märka. Hon minns hur hon långsamt men bestämt lyckas få stoppat undan honom i ett mörkt hörn av sitt medvetande men nog inte riktigt lyckats. Han förändrade henne den kvällen. Det var som att han fick henne att förstå att det finns något som hon inte tidigare vetat om och som hon behöver. Något som man inte kan överleva utan.
Det är allt hon minns av honom innan han sprang på henne den där regniga dagen ute i skogen. När hela kraften av ens jag vill ha något som man inte kan få och som man inte heller fått smaka på glömmer man av det. Men när man får tillbaka synfältet är det dubbelt så starkt. Det sägs att endast den omöjliga kärleken är evig. Vad händer då, när den görs möjlig?
Ett försök
11 år sedan