Att leva ett liv enligt forna drömmar VI

Det rådde ett kompakt mörker, stjärnorna på himlen gömde sig väl bakom de tjocka molnen. Endast månens ljus trängde genom en aning och ville göra sig påmind. Natten var sen, kanske tidig morgon. Samuel var vaken, han försökte se ut genom fönstret och ut på gatan utan att lyckas. Han höll henne hårt i en omfamning, hon sov tungt och ljudlöst. Han kände hur hennes bröstkorg rörde sig efter andetagen och kände hennes andedräkt mot sin kind. Han drog henne närmare kring sig och la handen i hennes nacke, han gillade att känna på hennes kortklippta hår. Försöka dra det genom fingrarna. Han slöt ögonen igen och det sista han hann tänka innan han slumrade till igen var att det var alldeles för bra för att vara sant.

Han hade äntligen lyckats fångas av hennes energi. Äntligen lyckats bryta sig ur sitt skal och påväg att bryta sig igenom murarna som han någon gång av någon orsak hade kämpat med att bygga upp. Han lockades av hennes entusiasm att vara spontan. Hoppa i vattenpölar, smaka på regnet, försova sig på morgonen och gå på nattbio, tillsynes barnsliga lekar men något som gjorde honom medveten om annan än hans forna drömmar. Ville han verkligen fortsätta i den riktingen som han påbörjat sin resa, som han hade kämpast så hårt med att få påbörja? Men ville han verkligen grusa sina föräldrars hopp om att få åtminstone en son som bar kostym på jobbet? Och ville han verkligen se kollegornas nedvärderande miner på jobbet om han sa upp sig? Ville han verkligen göra sig av med sin flotta lägenhet? Tvivlet började smyga sig på, men än var han alltför upptagen av andra världar för att se.

Natten var lång och rymde många underbara drömmar. Drömmar om äventyr. Drömmar om drömmar som går i uppfyllelse. Drömmar så underbara att det är omöjligt att inte vakna med ett leende. Och leendet blev bredare när det första han mötte var hennes blick. En lycklig blick. Hon började skratta och han var inte sen med att attackera hennes sida med kittlande händer. Han visste att han knappt kunde snudda henne utan att hon vek sig av skratt. En dag som börjar med skratt, glädjetårar och kärlek kan väl knappast gå fel?

Att leva ett liv enligt forna drömmar V

Ju fler droppar som nådde marken desto ensammare kände hon sig. Hon drog täcket ännu tätare omkring sig och kurade ihop sig i fosterställning. Hon försökte inbilla sig att han var där, att han omfamnade henne. Hon stängde ögonlocken och någon gång under nattens gång somnade hon om och hamnade i en drömlös och orolig sömn.

Dörren smällde igen, hon hörde fotsteg i hallen. Yrvaket blev hon glad för att han var hemma igen, kanske som förr när han jobbade nattskift på ett lager.
- Har du inte gått upp än?! Gapade Anna som hon fått låna ett rum av, hon lät ilsken men kanske mest besviken. När ska du ta tag i ditt liv? Hur länge ska du skita i allt? På grund av ett jävla svin som inte kan hålla fingrarna i styr?
Amelie drog täcket lver huvudet. Hon ville inte höra allt det där. Hon skulle ta tag i sitt liv snart. Snart... Hon gillade tanken på att han var ett svin, det skulle göra allt så mycket lättare. Men hon visste inombords att det inte var så, hon var bara inte rätt för honom. Och inte han för henne. Eller, de var rätt. Men de hade låtsats för länge att något hade funnits som inte fanns och bara låtit allt flyta iväg. Förlorat sig själva på vägen. Han var inget svin, Samuel. Hon bara önskade att allt hade sett annorlunda ut.

- Nu får du fan rycka upp dig. sa Anna bryskt och slet av henne täcket. Det är fredag idag och du ska med oss tjejer ut, varken du vill eller ej.
- Men... jag har inget att ta på mig... och jag har inte gjort mig klar heller. Ni har roligare utan mig, gnydde Amelie men mötte Annas blick och ångrade sig snabbt. Hon kanske ändå skulle försöka, hon behövde komma ut.

Hon hade glömt bort hur det känns, att känna musiken dånandes. Känna en rytm som kroppen bara vill följa. Inte höra något annat. Inte tänka på något utan bara röra sig. Det var längesen hon var ute såhär, det var inte Samuels grej. Han föredrog lite lugnare ställen som spelade indie eller rock. Dansa var inte hans grej, han föredrog att sitta ner med en öl i handen. Sjunga med i verserna, slå vad med sina polare... Anna drog tag i henne och gav henne en menande blick. Hon mötte den, nej, ingen Samuel idag. Sedan försvann hennes tankespöke för resten av kvällen och hon vågade ha kul.

Att leva ett liv enligt forna drömmar IIII

Hans gamla jag var med ens tillbaka. Hans blyga ögon som darrade med blickan, hans osäkra hållning och hans förseglade läppar. Den personen som han förlänge sedan förträngt. Han hoppades på att hon inte hade sett honom, men så började hon vinka och gapa. Han var visst tvungen att gå fram.

Hon slängde sig runt halsen på honom. Han försökte le, hon förstod att han var blyg, Samuel. Hon tyckte om hans blyga men ändå uppriktiga ögon, bakom hans osäkra fasad visste hon att han dolde något. Något fantastiskt, något storslaget. Hon rufsade runt i hans hår och smekte gillande hans orakade kinder, hon tog tag i hans haka.
-Jag tycker bättre om dig såhär. Sa hon och la huvudet på sned. Hennes blå ögon tindrade busigt fulla med liv. Han kunde inte låta bli att fångas av stunden och henens ärliga tonfall, hans blyga anlete sprack ut i ett stort leende. Han lät sig fångas av henne omfamning och fann styrka att själv fånga henne i en omfamning. ¨

Hennes varma kropp som alltid verkade befinna sig i rörelse började slappna av. Hans omfamning skänkte trygghet och hon tillät sig att för en gångs skull låta någon komma innanför hennes murar, hon visste att hon var i säkert förvar. Han andades andfått och var blöt av regnet. Utan någon som helst förvarning började hon skratta, hon vek sig dubbel av skratt och släppte honom ur sin famn. Till en början såg han helt förstörd ut stackaren, men när hon lyckades fånga hans blick drogs han också med, först motvilligt men sedan fångades han av stundens lycka.

Att leva ett liv enligt forna drömmar III

Hon minns det så väl, när det träffades första gången. De var unga då, han var ung. Deras gemensamma vänner hade en fest som de båda lyckades vara på. Den ende hon såg den kvällen var Samuel, hon försökte möta hans blyga blick. Till sist såg han upp och såg henne, mötte hennes blick. Han log, ett underbart leende, ett blygt leende. Det skar till i henne igen när hon insåg hur mycket han hade förändrats, vad tog den där killen vägen som alltid bar trasiga jeans och med blyg blick?

Musiken dunkade, inte för att hon egentligen tyckte om sådan musik utan för att för en stund tillät att livet var enkelt. Med vackra ord, höftrullningar och förtrollande blickar kunde man få vem man vill. Men inte Samuel... Hon tittade ut genom fönstret, det kändes ovant att titta ut genom någon annans fönster och inte sitt vanliga. Kroppen kändes tung och otymplig, hon orkade inte stiga upp. Hon hade ingen kraft, och inte heller orkade hon samla kraft. Hon kurade ihop sig ännu mer och drog duntäcket ännu tätare omkring sig. När hon såg regnet falla på utsidan hade hon aldrig kännt sig mer ensam någonsin.

Han sprang, och betraktade naturen. Träden var fortfarande gröna fastän det snart var höst, klipporna såg kala ut mot grönskan och den grå himlen. Han fattade inte varifrån han fick energi, men han tog i och orkade springa ännu fortare.Regnet började falla, han hade aldrig någosin kännt sig såhär ensam. Regnet blötte ner hans hår, det droppade från hakan och vätan började sakta rinna ner i nacken. Han började känns sig nöjd med springturen trots det svalnande regnet och började styra riktningen hemåt. På vägen passerade han några plåtskjul som han alltid undrat varför dom får stå kvar, gräsligt fula och helt nedklottrade. Det stod någon där med sprayburkar i händerna. Det var hon, den rödhåriga.

Han saktade av stegen, han visste inte vad han skulle göra, den gamla blygheten kom tillbaka och förseglade hans läppar, hon stod och svor, över regnet visst. Inte fan kunde man klottra när det regnade tydligen. Hon såg honom och började vinka glatt och frenetiskt.

The River

Jag måste bara få dela med mig av texten till en av tidernas absolut bästa låtar, Bruce Springsteens "The River". Underbar.


I come from down in the valley
where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and Mary we met in high school
when she was just seventeen
We'd ride out of this valley down to where the fields were green

We'd go down to the river
And into the river we'd dive
Oh down to the river we'd ride

Then I got Mary pregnant
and man that was all she wrote
And for my nineteenth birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse
and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress

That night we went down to the river
And into the river we'd dive
Oh down to the river we did ride

I got a job working construction for the Johnstown Company
But lately there ain't been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember
Mary acts like she don't care

But I remember us riding in my brother's car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks I'd lie awake
And pull her close just to feel each breath she'd take
Now those memories come back to haunt me
they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse
that sends me down to the river
though I know the river is dry
That sends me down to the river tonight
Down to the river
my baby and I
Oh down to the river we ride

Att leva ett liv enligt forna drömmar II

Till en början försökte han sköta sitt jobb, ironiskt nog så jobbade han som projektledare för sin svärfar. En ganska högt uppsatt post som han var väldigt nöjd med för sin unga ålder. Han var åtminstone nöjd då, innan han insåg att han levde sitt liv enligt forna drömmar. Något han strävade åt då, pengar och makt, är inte längre lika intressant. Att stänga in sig i en bur och vägra inse vad som finns på utsidan hade nog egentligen aldrig legat honom varmt om hjärtat.

Det blev allt tyngre att gå upp på morgonen för att gå till jobbet, speciellt efter en natt på soffan och inte bredvid sin älskade i sängen. Tillslut klev han inte upp alls längre, han orkade inte se hennes bekymrade min eller möta arbetskamraterna på jobbet. Och allra minst sin chef till svärfar på jobbet, trots att han länge och väl hade förklarat för Samuel att han inte alls tog illa upp för att han hade gjort slut med Amelie, ni passade ju inte alls ihop ändå sa han, du är alldeles för fri för henne hade han bara sagt och skrattat. Han hade förklarat att han hemskt gärna ville ha kvar Samuel på jobbet, att han ser honom som en stor tillgång. Samuel försökte se intresserad och entusiastisk ut, men hans leende rämnade nog. Klockan är halv två och han har fortfarande inte stigit upp för att gå till jobbet. Han har 297 missade samtal och änu fler mejl. Varför ta tag i sitt liv nör man kan ligga och kolla upp i takfönstret och räkna vattendroppar?

Hon sov inte på nätterna längre, Amelie. När han låg bredvid henne i sängen kunde hon fortfarande finna ett visst lugn, han var ju där trots allt. Även om han inte var hennes. Den natten när han reste på sig, tog med sig sitt täcke och gick och la sig på soffan blev det hopplöst, ensamt. Hon kände inte längre värmen från hans kropp, hon kunde inte längre inbilla sig att värmen var hans kärlek till henne. Hon kunde inte längre inbilla sig att allt var som förut. Allt hon hade kvar var de självlysande stjärnorna i taket som de i en stund av barnslig glädje hade köpt och klistrat upp i taket och hennes pappa. Som mestadels förebrådde henne för att hon inte tagit bättre om Samuel som han älskade så högt. Han var ju hans andra son, hur kunde hon göra så mot honom? Är det inte korkat att bara slänga bort allt som ni har byggt upp, er lägenhet och er bil? Och varför går han inte till jobbet längre? Det var nästan så att hon började tro det själv, att det var hennes fel. Det var det kanske också till viss del, hon hade låtit det gå för långt. Hon hade sett att han inte var den han egentligen var. Hon såg att den där konstnärligt bohemiska killen med glimten i ögonen sakta hade försvunnit och förbytts mot man i kostym med dyrt rakvatten. Hon hade sett, hon hade blundat. Men ändå, det var han som lämnat henne och inte tvärtom. Hon flyttade ut.

Han ringde och sjukanmälde sig på jobbet, han fick dåligt samvete av att inte höra av sig på flera dagar utan att säga vad som var fel. Där stod han mitt i väldesignade lägenheten, paniken kröp sakta inpå honom, hur kunde de rostfria detljerna och grå vita väggarna någonsin skänkt honom värme och trygghet likt ett hem gör? Han förstod inte vad som gått fel, rastlösheten började kännas alltför stor för att utstå. Han tog på sig löparskorna och smällde igen dörren efter sig. Det var längsedan han var ute och sprang, som han alltid hade gjort för att samla sina tankar. Han sprand ut från stan och in i skogen, träden hade lyckats lugna ner honom och skänkt honom en slags kraft. Konditionen var inte längre som för några år sedan, det tog ett tag innan han kom in i ett lagom tempo och andhämtningen hade blivit stabil.