Jag minns särskilt en natt.
Det var natten då vår långa resa tillsammans till havs var slut. Jag stod i det där höga utsiktstornet som alla skepp har. De ser ganska skrangliga ut men massiv ek rubbas inte en tum har jag märkt. Märkligt nog blir mina ben något skrangligare ju högre upp jag lyckas klättra, allra högst däruppe är det ett smärre mirakel att jag ens klarar att hålla mig upprätt.
I ett antal dagar innan visste vi att vi snart skulle vara framme, vi hade ingen exakt tidpunkt och ingen frågade heller om det. Det var med blandade känslor vi mottog nyheten minns jag. Att få sätta fötterna på fast mark och fortsätta äventyret var något som vi alla längtat efter i en lång tid men när man väl var framme insåg man hur skrämmande det var att överge sin skyddade tillvaro, en fast punkt där man alltid fick äta sig mätt och aldrig undra över vart man skulle styra sina ben. Bara följa order. Det var nog många som blev kvar på skeppen tack vare det.
Mina tankar var någon helt annanstans. Visst var jag som alla andra osäker på vart nästa steg skulle föra mig, visst skulle jag sakna de män som blivit som bröder till mig, visst skulle jag sakna doften av hav. Oh ja, doften av hav och gungandet som benen vänjer sig vid. Det tar många dagar i land innan gungandet slutar märkte jag.
Jag visste att jag var påväg någonstans men inte vart. Jag visste att jag hade ett uppdrag men inte vilket. Jag visste att jag måste följa ett vädersträck men inte vilket. Jag visste att någon måste jag kunna lita på men inte vem. Jag var ung men inte naiv.
Utsikten var inget speciellt. Hav. Så långt ögat kan nå. Jag stod lutad mot räcket för benen kunde inte bära mig, tanken var att jag skulle hojta så fort jag såg land... Eller något annat. Antar att jag måste varit den sämste utsiktsvakt någonsin, alltför tankspridd och inte speciellt engagerad. Även denna natten for tankarna iväg. Mina kamrater låg och sov, allt var tyst och stilla.
Av någon anledning for tankarna iväg till något jag inte tänkt på på länge. Mitt förflutna och det jag lämnat bakom mig. De jag lämnat bakom med. Kunde inte riktigt släppa tanken på att jag kunde gjort något annorlunda. Kan fortfarande inte riktigt släppa den tanken trots att det är i detta nu tankarna dyker upp igen. Jag har inte tänkt dem sedan dess och vet inte om de är riktigt som de var eller om minnesbilderna är kompletta. Vad kunde jag ha gjort annorlunda... Och hur har jag kunnat tillåta mig att bli den jag är idag?
Kastanjebruna tårögda och rödgråtna ögon. Vinden som leker med det tilltrasslade solblekta håret. En blick av besvikelse.Sist jag såg henne satt hon ned på sina knän med bruten stolthet, som att hon hade gett upp. Att se en älskad människa gå av på tu och sedan lämna henne av rädsla att förlora sin stolthet. Är inget jag någonsin kommer att göra om. Över min döda kropp. Jag minns hur illamåendet sköljde över mig där jag stod. Händerna darrade och min blick var stirrig och ansiktet förmodar jag var helt vitt.
Det var så tyst. Så tyst att jag faktiskt kunde höra hur mitt hjärta brast.
Jag minns hur jag tog tag i relingen, drog mig upp och ställde mig. Trots min dåliga balans lyckades jag stå kvar. Ett steg till och det skulle vara över. Jag visste att det skulle vara fel väg att gå men jag visste också att ren harmoni skulle jag aldrig någonsin få uppleva igen. Med en sista blick mot horisonten tog jag ett steg ut.
När jag tänker på det får jag kväva en impuls av gapskratt. Vad i himlens alla sju galaxer tänkte jag på? Nåja. Tur var väl att en stark hand drog mig bakåt med väldig styrka, jag landade på på rygg på golvet flämtandes. En arg och upphetsad röst gastade på mig. Det var Benjamin.
- Vad i hela friden tänker du med? Det är aldrig en lösning att dö! Något i den stilen skrek han. Han som aldrig höjde rösten mer än nödvändigt. I mitt chockade tillstånd fick jag bara fram ett par ord.
- Dö? Jag vill inte dö. Jag vill bara hitta ett sätt att känna mig levande.
Det var så sant. I samma ögonblick som jag stammat fram orden såg vi land.
Ett försök
11 år sedan