Set some fire

Twist and shout,
my way or the highway.
I wish I could.

Stand still,
take it or leave it.
I wish I could.

Try to not hear the honey
in your begging voice.

There's not another love story
just two lonely souls.

At a desert way.
No fear. No pain. No strength.

Just a will of carrying my own weight.

Dit vi aldrig hann...

Hon blickar ut över isen. Det är inte ens samma frusna sjö som långsamt tinar under solens allt varmare strålar. Inte samma bergsudde, inte samma vik eller ens i närheten. Bara en sjö som vilar under vårens blå himmel.

Knappt ett år har passerat, mestadels obemärkt ändå har en del hänt. En hel vinter sedan hon sist såg honom. Strålarna glittrar vårigt mot isen och den kvardröjande snön, solen står högt. Hon ser sig vacklande omkring, den här platsen hade han tyckt om. Tankarna drar iväg, kan se honom framför sig sittandes bredvid sin bror på udden, båda med ett metspö i handen. Den lille sov lugnt i famnen på honom. Varma och glada röster hade pratat i mun på varandra. Tankar kastar kniv. Hon hade glömt hur vackert våren dessförinnan hade gjort entré och hur den hade slitits bort för att övergå i en ensam sommar. Undrar om våren alltid kommer att påminna om såret som aldrig läkte.

Trots att hon inte är ensam så kryper ensamheten långt inpå. En livlig röst, en ung man som leker med en livlig hund på isen. En bästa vän och kanske mer än så, en ständig påminnelse om vad man inte har. Rösterna och ljudet känns avlägsna och hon knyter armarna över bröstet som för att slippa att frysa. Återigen flyr tankarna, vad händer nu?

Hon tar ett djupt andetag, samlar mod ett tag innan hon bestämmer sig, innan hon orkar klistra ett leende på läpparna och sträcka på sig. Ytterligare ett andetag för att njuta av den rena luften och frosten som dröjer kvar och biter försiktigt i kinderna innan. Ett tredje andetag för att lyckas.

Ljud av tystnad

Något i luften känns något overkligt,
nästan lite ogästvänligt. Touché.

Någon viskade att ledsna ögon inte kan ljuga.
Undrar stilla varför han inte genomskådar lögnerna som du...

En av många. Av allt som kunde ske,
hoppas jag att du inte är själv i ensamhetens land
och att du förstår att jag alltid är med.

Jag kunde nästan höra mig själv,
viska ditt namn, kalla dig älskling, komponera musik till dina andetag.

Kunde nästan se mig själv titta efter dig,
på platser vi varit, platser vi sett, platser vi hållit varandras händer.

Och på platser vi aldrig hann till.

Hoppas du förstår att jag alltid kommer älska dig.

I skuggan av en drömmare

Vad händer med det brustna hjärtat när det krossats. Vad händer när historien tar slut men känslan dröjer kvar?

Har någon någonsin tänkt på vad som döljer sig i skuggan av drömmaren? Ett heligt land byggt på harmoni och stjärnstoft. Ett land där det växer rosor ur piporna på maskingevären. Bör det tilläggas att rosorna saknar taggar som saknar blod från riddarens eviga korståg?

Nej, världen är inte skyldig henne något. Inte ett pund mer än ett par skor. Den enda skyldiga är hon, och bedyrar återigen igen att kärlek är aldrig en synd.

En aning tappad tro med en nypa sorg, låt sjuda en stund och rör sedan ner hopp efter behag. Smaka av med lycka. Serveras med ihopbringat mod på en bädd av kärlek.

Du trodde du var poetisk när du sa att de enda som vet är stjärnorna. En skröna. En lögn. Kalla det vad du vill, men en sak lovar jag dig. Aldrig kommer du att få se mina tårar.