Ett trevande mellanting

Jag har onekligen alltid varit en drömmare, aldrig dragit mig för att låta funderingarna snudda vid tankarnas sjunde himmel.

Ändå är det något som drar mig nedåt och tvingar fotsulorna mot marken, vilket ständigt påminner mig om hur högt jag än når har jag ändå fötterna på jorden. Ibland mot min vilja, ibland inte.

Är knappast någon pessimist för mina hopplösa försök att försöka såga verkligheten totalt. Varken ha förstora förhoppningar om omöjliga ting eller negativa profetior kanske är omöjligt. Men det är där mittemellan jag oftast svävar. Och vill sväva.

Antar att rädslan av att få spräckta drömmar tar överhanden. Och att få överträffade drömmar ibland är ju som det lilla extra, som florsockret på en prinsesstårta.

Ibland kraschar man totalt, ner i de djupaste dalar. Men dock är känslan av att kunna klättra uppför de djupaste av avgrunder den mest underbara. Att befinna sig ovan molnen på de högsta av toppar är också en sällsam känsla.

Förlåt mig för det trevande mellantinget.

Förevigt vår.

Att leva drömmen...

Läppar röda som sommarens smultron. Med smak av att jaga vinden.
Som vin med en hint av läder. Ett rött flygande hår med en ton av purpur.

Som att vara redo att lämna sitt förra liv. Fingertoppar mot huden. Kanske minnet aldrig bleknar. Ge mig vingar.

Drömmare. Tankar långt ovan molnen. Kom du från ovan eller blev du prisad till skyarna? Med fräknar på kinder.

Sju nyanser av blått.

...är att hoppas på att aldrig vakna upp?

Ett underbart citat:

The only people for me are the mad ones,
the ones who are mad to live, mad to talk,
mad to be saved, desirious of everything
at the same times, the one who never yawn,
or say a commonplace thing, but burn, burn,
burn, like like fabulous yellow roman candles
exploding like spiders across the stars
and in the middle you see the blue centerlight
pop and everybody goes Aww!

// Jack Kerouac

Can't say that I miss you. I just miss what we never had.