Ett trevande mellanting

Jag har onekligen alltid varit en drömmare, aldrig dragit mig för att låta funderingarna snudda vid tankarnas sjunde himmel.

Ändå är det något som drar mig nedåt och tvingar fotsulorna mot marken, vilket ständigt påminner mig om hur högt jag än når har jag ändå fötterna på jorden. Ibland mot min vilja, ibland inte.

Är knappast någon pessimist för mina hopplösa försök att försöka såga verkligheten totalt. Varken ha förstora förhoppningar om omöjliga ting eller negativa profetior kanske är omöjligt. Men det är där mittemellan jag oftast svävar. Och vill sväva.

Antar att rädslan av att få spräckta drömmar tar överhanden. Och att få överträffade drömmar ibland är ju som det lilla extra, som florsockret på en prinsesstårta.

Ibland kraschar man totalt, ner i de djupaste dalar. Men dock är känslan av att kunna klättra uppför de djupaste av avgrunder den mest underbara. Att befinna sig ovan molnen på de högsta av toppar är också en sällsam känsla.

Förlåt mig för det trevande mellantinget.