Narren del 5 Elden är lös

Är det inte märkligt hur man på vintern saknar regnet. Av allt som har med sommaren att göra är det regnet jag saknar allra mest, jag är trött på att se trädens prakt och lövens väntande på grönska gömmer sig under de snöbeklädda topparna. Trött på snöflingornas harmoniska fallande. Jag saknar djuren som gått i ide. Som att snön och kylan får världen stanna upp. Nu vill jag inget hellre än att se allt sätta fart igen, se hur forsen på nytt sätter i rasande fart, hur laxen leker, hur åskan ritar streck på himlen och ger dem ängsliga blickar, hur regnet sätter fart på den torra annars ofruktsamma jorden. Hur vinden får hela fält att vackert forma sig efter dess lek.

De står alla utomhus och huttrandes. De feta damerna ser ännu fetare ut i påpälsade tjocka ytterkläder röda om näsorna. Herrarna med ytters fula opassande pälsmössor. Narren står mitt bland dem alla och försöker gång på gång hålla dagdrömmarna i styr men ändå nickar han till ibland. Mestadels himlar han med ögonen åt dessa fruktansvärt korkade idéer, som att en död häst skulle bry sig om att bli hyllad med ett stort gästabud och fylleslag. Hästen var säkert ståtlig utöver det vanliga, man hästkraken är ju död! Han började vissla istället och brydde sig inte om de förargade blickar han fick, istället mötte han blickarna och besvarade dem med en artig nick.

Han hade väntat på detta ögonblick länge nu och han hade förkastat många idéer innan han kom på den rätta. Varför inte visa vildarna hur ett riktigt fyrverkeri ser ut och liva upp den tryckta stämningen. Det var det värsta han visste att titta på hur de patetiska herrarna skulle envisas med att stå ute mitt i den mörkaste midvinter och fördrövat fälla tårar över en hästkrake som säkert dog för 200 år sedan. Han log illmarigt och gav ett flickebarn ett tjuvnyp på väg från folksamlingen, hennes förargade toner hördes långväga därifrån och han slog förtjust en sirlig volt på väg uppför trapporna till hans rum uppe i tornet. Ute på balkongen väntade mästerverket. Han såg förtjust fram reaktionerna från de något svagsinta idioterna därnere. Det de därnere inte visste eller skulle ha nytta av var att det de skulle se främst var en siares verktyg för att kunna spå framtiden, för vanligt folk och fä skulle det endast verka som ett vanligt rollspel utspelat på himlavalvet.

Enligt forntida ritualer gjorde han som han mindes schamanen, sin mästare, där hemma ha gjort. Tanken slog honom flyktigt att han aldrig tidigare hade gjort det själv och att han nu var på en främmande plats. Orosmolnet löstes dock upp av entusiasmen att äntligen få tända på stubinen. Med glädjetjut studsade han nedför trapporna och sprang dansandes och andfått åter ut till folksamlingen. Han glömde med ens av sin sköra kropp och slog några vackert utförda dubbelvolter, ivrigt knuffade han på folk och pekade mot himlen. De stod som fastfrusna och tyckte förargat att idioten skulle hålla käften medan kungen höll sitt årliga tal, tradition var ju tradition. Och så hördes ett brak följt av ett vinande, som en gigantisk pil. Till och med narren stannade upp för en stund i sitt överväldigande galna upptåg.

Det sprakade på himlen. Elden var lös. Till en början gick det ganska lugnt till, vackra färger spred sig i vackert sirliga mönster och fick stjärnorna att blekna bort i jämförelse. Till och med de mest envisa inbitna männen fick ge med sig om att det faktiskt var ganska så vackert. Kunde det vara en forntida skrift som färgade den nattsvarta himlen i regnbågens färger? Färgerna blev rödare och rödare, hastigheten på färgen i rörelse blev allt mer eldfängd och svängde med svansen som piskrapp. Narren var fortfarande upp i varv och medförde inte direkt att de allt mer oroande människorna behöll sitt lugn, och hade inte fötterna på jorden. Varken metaforiskt eller fysiskt. Hans blick blev allt virrigare och volterna och danserna blev allt tokigare i takt med att skådespelet på himlavalvet blev allt mer aggressivt.

Kaos hade för längesedan utbrutit i herrskapet, långa kjolar försökte förtvivlat få fart i ungarna sina. Stegrande och gnäggande hästar. Gubbarna som annars alltid var lugnet själva försökte stressat få ordning på folkhopen och få in dem bakom säkra murar. När elden började ta fysisk form av ett stort vidunder liknande en drake som bredde ut sina gigantiska vingar och hastigt störtade ner mot folksamlingen blev det för mycket för den bleke. Hans ögonbryn sveddes innan hjärtat stannade för en sekund och han föll ner i snön. Avsvimmad. Och missade alltså sista delen av profetian. Det var då ett jävla kackel till dårhus var sista tanken som rörde sig i huvudet.

Jakten på lycka.

Men jag klagar inte.

För hur i härlighetens namn skulle du kunna veta. Hur i härlighetens namn skulle någon kunna veta. När jag biter ihop, stenhårt. För längesedan slutat svara ärligt på frågor om mitt välmående. För längesedan slutat bry mig om det simpla, matchande färger i vardagsrummet. Tankarna kastar kniv. För guds skull! Ta alla dina favoritfärger, purpurlila, glatt limegrönt och eldfängt rött! För längesedan slutat att kolla på termometern hur kallt det är ute. Bara en dåre fattar inte att det är kallt när han ser den klara himlen, när det härligt biter i kinderna och hur det domnar i händerna när han försöker krama en snöboll av pudersnö?

Inte kunde väl hon veta när hans hand på hennes rygg inte längre rörde sig av lust och kärlek, utan av avsaknad av ro. En ro som förut skapades av en travande hand som inte kände till skulderblad, nackens början eller födelsemärken. Inte kunde hon veta att han varje kväll väntade på just samma kommentar och än en gång bet ihop käkarna hårt. Av rädsla att avslöja sitt inre så log läpparna.

Dagarna går. Som en evig längtan efter att bli genomskådad.

We fell through the ice when we tried to not slip.