Narren del 9 Ett minne blott

Vinden sliter i seglen och rycker tag i vattnets annars spegelblanka yta. Skummet stryker sig mot skrovet på båten. Eller på skeppet... Kaptenen hade rättat honom ett flertal gånger om att en båt och ett skepp inte alls är samma sak. Hur skulle han kunna veta det? Han som aldrig någonsin tidigare ens varit i närheten av en kust eller öppet hav.

En lång tid hade de nu varit till havs utan att sikta land, ännu hade han inte vant sig vid vattnets rörelser, tystnaden och den klara doften av hav. Han kunde inte sova om nätterna, istället brukade han gå ut på däck och njuta av tystnaden och den stjärnklara himmelen. Natten medförde ett helt annat lugn, kamraterna hade för länge sedan somnat.

Han tänkte på sitt hem och de han lämnat efter sig med ett uns av saknad, men eftersom ungdomen i honom längtade efter äventyr och var full av hopp så glömdes saknaden lätt av och placerades på ett säkert gömställe i ett skrymsle av hjärtat. Det här var långt innan han blev den han är idag, än är han inte drabbad av ålderdom ändå är hans kropp svag och hans sinne inte sig likt. Långt innan löftet formade honom och det skulle dröja länge innan lyckan finner honom.

Avfärden var ett hastigt beslut som hängde på brådska och rädsla, tvivel hanns inte med. Kanske en aning förhastat, å andra sidan så hade han nog inget direkt val. Lyckan och ödet hade nog fått honom dit de velat trots motspjärn och andra val. En morgon gav han sig i alla fall av, trots att han inte visste var han skulle hamna tvekade han aldrig över vilken riktning han skulle styra benen. På senare tid hade han ångrat sig bittert över att han inte tillåtit sig själv att sakna mer, låtit det förflutna fylla upp en större del i hans numera nästan tomma hjärta.

En helt vanlig ung man. Hans namn var Marcus. Och vem skulle ana att han om någon, skulle måla sitt ansikte vitt? Om han som vuxen hade fått välja ett ögonblick då han gick från att vara en pojk till att bli en man var det just den natten. Då vinden slet tag i seglen och han gav sig iväg.

Ett löfte

Långt innan dörrklockan ringer hör hon hans steg i trappan, hans bekanta steg. Hon känner igen hans takt, precis som hur hon minns hur han doftar, precis som hon minns hans grova händer mot sin hud, precis som hon minns vilka ord han stapplar över. Stegen gör sig bra i takt till musiken, en hes röst som sjunger om hur löftet bröts och stal en bit från hans inre och en akustisk gitarr.

I hela sitt liv har han kämpat, kämpat emot det faktum att man inte kan vinna. Allt mer sällan ser han ljusglimtar och de han har tänker han ta till vara på och som dyrbara juveler hålla i hårt. Ett snedsteg och de går förlorade. Trots sin ungdom är han gammal nog för att ha sett det, misär och lidanden, men tack vare ungdomen har han ännu inte gett upp hoppet. Om att trots det omöjliga så kommer hans dröm att gå i uppfyllelse. Han vet att de aldrig gör det, men han vill tro att det han har är speciellt och att just hans dröm kommer att bli sann. Bara hans dröm. En simpel önskning. Eller möjligen två.

Klockan ringer, hon öppnar dörren och han stiger in. Lite mer försiktigt än vanligt stiger han in, varligt fångar han henne i en omfamning. De säger inte mycket, han är något frånvarande och hon är blyg. Vet inte riktigt hur hon ska hantera hans personlighetsförändring, precis när hon är på väg att byta musik för att fylla vardagsrummet med lite mer liv som fyller upp tystnaden öppnar han munnen.

-Byt inte, det är en bra låt.

Han tittar på henne när hon ser bort. Hon ser inte hur hans blick följer hennes drag, käklinjen, den lätt krökta nacken och hennes slanka fingrar. Han ser smärtan i hennes ansikte, han vet att även om hon inte säger något har ont. Det smärtar honom. Ögonen fylls på nytt, bara en simpel önskning. Han kan inte med att sträcka ut en hand, för han vet att greppet inte är starkt nog och att fotfästet är halt.

Han sjunker djupare i soffan, hans blick är nedslagen och ögonen blodsprängda. Hon blir ännu mer konfunderad, vill hjälpa honom, torka bort hans tårar men vågar inte ta steget. Hon vet att han vill klara det själv, att han vill bära upp sin egen vikt Magkänslan är ont anande, men han hade ju bett om förlåtelse, bett om en andra chans att få göra saker annorlunda. Hon hade till en början varit avvaktande om förslaget men en glans i hans ögon gjorde att hon tog steget, en värme som inte funnits där tidigare spred sig fort. Kanske hade en beskyddande och förstående kram varit på sin plats.

Hans blick letar sig ut genom fönstret och hans suckar. Det är en vacker dag, solen strålar och vinden som letar sig in genom det öppna fönstret smeker försiktigt hennes kind. En dag som denna hade i en film varit regnig tänker hon och fingrar lite nervöst på håret. Kanske är det ett tecken på att det här kommer att gå bra. Ytterligare, kanske inte naiva, men hoppfulla tankar tog form i hennes huvud. Vem har inte dagar då man känner sig sänkt...?

Det var nog inte förrän långt senare hon insåg att det var just den här dagen hon tappade sin juvel. Att det var den dag han gav upp sin kamp.

Och hämtade henne på flygplatsen.

A bloody saint...

It's not about the magic,

'cause it's all about the trick.

To keep the gun loaded,

just to keep one's devil from the door.

In case of emergency,

stand still and fear no pain.

It hurts so bad when you write me a few lines saying,

I'll keep on fighting,

in order to not fall deeper.

En kort sekvens...

Hon stannade upp, bara såg honom. Han satt där mitt ibland människor i rörelse, helt stilla. En aning uppgivet och fingrade på cellofanet runt blommorna. Det prasslade. Utan att tänka på rosornas taggar sprang hon fram, slängde sig runt halsen på honom.

Hon var sen, kom inte ifrån jobbet i tid. Han väntade och var orolig att hon inte skulle dyka upp. Allt var ju nytt, kanske var hon inte så förälskad som han, men när han såg henne fanns det inga tvivel.

Först ett stilla leende, sedan en kyss, sedan lycka. Lite som i slutet av en romantisk fransk film där mannen lyfter upp henne, ser henne i ögonen, ger henne en kyss och snurrar ett varv, innan de lever lyckliga tillsammans i resten av sina dar. Enda skillnaden är att det här bara var början.

Han räckte henne blommorna. Tio röda rosor.

Sometimes the line walks you

Show a little faith, there's magic in the night...

Vinterns sista morgon. Frosten tappar sakta sitt grepp om blad och sten när solen var på väg upp för att färga himlen ljust blå och nypa kinder röda.

- Det viktiga är inte vad man har, det viktiga är vad man har här. Han tar hennes hand och lägger den på hans brösts vänstra sida, trots den tjocka tröjan kan hon känna hur hans hjärta slår. Han ler.

Han hoppar ur bilen och glider smidigt över motorhuven och öppnar dörren på passagerarsidan, bockar och gör fjantiga gentlemanaktiga manéer med händerna. Gruset knastrar när hon försiktigt stiger ur, nästan rädd för att bryta förtrollningen.

Ögonblicket är så levande. Han tar tag i hennes midja och lyfter upp henne, som om hon var lätt som en fjäder, han snurrar ett varv innan han sätter ner henne.

Han erbjuder henne handen och de börjar gå. Det dröjer inte länge innan han släpper hennes hand och skuttar lite i förväg. Hoppar och slår ihop fötterna i luften.

Gårdagen är ett minne blott och framtiden ännu inte tillräckligt nära för att märkas av. Hon släpper tanken och släpper även hon glädjen fri. Ett trevande steg, sedan skuttar även hon. Fångar vårens första fjäril på fingret.

Deras blickat möts. Som hos barn, oförstörlig glädje. Fångad av stundens spontanitet slänger hon sig om halsen på honom. Orden slinker ur henne.

- Jag älskar dig.

Och förtrollningen var bruten.

Du var inte bara min första kärlek, du var också den som fick mig att älska mig själv

Hans annars vackert grå ögon är kantade med rött. Hans ögon blänker av tårar som vägrar svämma över. Kanske är det alkoholen som gjort det, whiskeyn är för längesedan slut och han rotar nu i kylskåpet efter den sista vinflaskan, men sorgen är den som brutit honom. På tu.

Han var den första riktigt trasiga människa jag mött, det var inte längesedan men jag är en helt annan nu. Som att han förvandlade mig. Hans vackra anlete. Jag kommer aldrig att glömma den bistra blicken och de hårt sammanbitna käkarna, hur vackert välformat hans leende var. Som man fick kämpa för att få de mungiporna att leva. Hans starka rygg och grova händer som trots hans unga ålder var formade efter många års tungt arbete. Hans råttfärgade hår, med allt fler grå strån som sakta smyger sig från tinningarna och bakåt.

Kylskåpsdörren smäller igen kraftigt, jag hoppar förskräckt till när klockan som hängde på väggen bakom åker i golvet. Visare, batterier, urtavla och glas sprider sig på golvet i ett kaos. Han sätter sig på huk och försöker rätta till det, få minutvisare och sekundvisaren på rätt plats. Jag får en känsla av att det var ett hopplöst försök till att skruva tillbaka tiden och ställa allt till rätta. När hans darriga, annars fingerfärdiga fingrar inte lyckas svämmar hans tårar över. Han slänger det som finns kvar i väggen.

Han reser sig upp, tittar sig villrådigt omkring. Hans axlar sjunker ihop av hopplöshet, hans brunbrända bröst hävs sakta upp och ner, andetag tunga att andas. Hans blick landar på korset som hänger alldeles ovanför köksbordet, samtidigt som ännu fler tårar svämmar över rycker han tag i korset, hans blick i det ögonblicket kommer jag aldrig glömma, och knäcker det över knäet. Träflisor landar på golvet och träbitarna som blir över slänger han åt klockans håll.

Äntligen lyckas han få korkat upp vinet och hällt upp det i ett stort dricksglas, vinglasen var för längesedan för små. Han slår sig ned i soffan bredvid mig och tänder en cigarett, askar gör han i snapsglaset han har stående på magen. Han lägger armen om mig och tänder även mig en cigarett. Ända sedan dess har jag älskat doften av cigarettrök. För en minut eller två stannade allt upp, för en minut eller två tillät jag mig att glömma att jag med min kärlek inte kunde göra någonting, för en minut eller två höll jag om honom. Kände hans varma hud emot min. Drog hans hår genom mina händer. Kysste hans hals.

Han mötte min blick. Den sa mig allt jag behövde veta just då. Aldrig någonsin har jag tvivlat på att han älskar mig.

Jag kan förlåta. Men kan jag glömma?

En fredag

Vad hände med flickan som hoppade av spårvagnen vid Mölndals sjukhus klockan 05.42 en alldeles vanlig fredagsmorgon och sprang emot akutintaget?

Killen framför mig på spårvagnen, vågade han någon gång slå numret till hans älskling? Jag såg hur han tvekade och stoppade tillbaka telefonen i fickan för att på nytt ta upp den och titta på samma namn i kontaktlistan.

En alldeles vanlig kille bredvid mig på gymmet idag. Han körde bänkpress. Som sagt en alldeles vanlig kille, han hade amputerade ben. Hur hade det gått till? Jag skulle vilja veta hemligheten bakom hans energi.

Pojken på jobbet, han med långt hår. Han som jag inte hörde vad han sa. Undrar just varför han grät. Kanske borde man hållit om honom.

Den homosexuelle busschauffören. Han såg verkligen nykär ut. Undrar om hans Mattias väntar med middagen på bordet när han kommer hem, precis så som dom skämtade om.


Det händer så mycket omkring oss. Lyckliga och sorgliga stunder. Framför allt stunder av liv. Vi borde försöka att inte missa dom...

Att leva ett liv enligt forna drömmar. Den samtidigt och efter VIII. Alldeles knäsvag

Rädd.

För den dag hans hjärta skall sluta slå.

För den dag vinden blåser bort minnet och färgar det blått.

För den dag tårar slutar falla.

Då måste det betyda att det är över?

Hon drömmer. Tårarna rinner och ljudlösa snyftningar. Krampaktigt håller hon tag i kudden. Vänder och vrider sig. Täcket frasar.

Första natten på länge sover hon själv, helt omedveten om att hennes kärleks nattliga promenad och att dörren står på glänt. Samtidigt som kalla regndroppar rinner längs nacken på Samuel sträcker hon sig omedvetet efter hans fasta omfamning utan att finna något. Tårarna fortsätter förtvivlat att rinna längs kinderna för att sedan landa på örngottet.

När man på nytt är tvungen att börja jaga, jaga för att få en kram, kämpa för att få ett leende, otåligt vänta på att möta hans blick... Anar man att något är fel. Hans tomma blick stirrandes ut genom fönstret och hans kalla gehör när hon försöker krama om honom bakifrån. Försöker dela med sig av sin värme och sin kraft. Men trots allt, kärleken gör en blind och som sagt var hon nästan helt omedveten om hans nattliga promenad.

Det kalla draget från dörren färgar hennes kinder rosa. Fotsteg på trappan, dörren slås försiktigt igen, han ställer sig i dörröppningen in till sovrummet. I gatulampornas sken från utsidan sover hon, skenet förstärker hennes drag. Håret ter sig ännu rödare, käkbenets linjer vackrare och hennes axlar som täcket inte döljer. Han är tvungen att ta tag i dörrkarmen för att knäna viker sig, så knäsvag. Hur kunde han tvivla?

Hon vaknar till av att hon känner värmen igen. Hur ett par starka armar håller henne stadigt. Hon känner hur hon på nytt kan somna in i en trygg sömn med hans andetag mot sin hals. Hon vill aldrig någonsin bli av med den värmen igen.

Inte han heller.

Hänförd av dina ord

Som förstummad inser jag att du svarar på mina tankar, besvarar mina tysta frågor och bekräftar mina vildaste fantasier.

Allt helt omedveten om vilka känslor du väcker, känslor som jag trodde jag aldrig mer skulle få uppleva, som jag trodde hade sjunkit till botten i ett bottenlöst och spegelblankt tjärn, pratar du glatt vidare.

Och jag förblir tyst. Mina tankar hinner aldrig forma mina läppar till ord innan du på nytt ställer mig mot väggen. Pratar om mina hemligheter utan att ens ana att de är mina. Än en gång förseglas mina läppar av uppriktig förvåning. Och skräckblandad förtjusning.

Jag inser det inte helt förrän du gått. Förrän efter att du tryckt min kropp intill din i en omfamning som ett adjö. Få har en så varm famn som du.

Saknaden påminner mig om att jag står ensam kvar med mina ord. Ord som jag kanske aldrig kommer att yppa. Fasan rycker tag i mig, kanske kommer du aldrig få veta, med dig är jag perfekt.

Alldeles bitterljuvt. Kanske står du mig för nära.

Ödet smeker min kind

Ta min stolthet. Vad ska jag med den till i denna gudsförgätna stad?

Ta mina vingar. En ängel är ändå inte jag.

Ta mina drömmar. Ödet leder mig.

Ta min själ och du är död.

Give me wings

I might look strong. I might look happy. I might look unreachable.

Just because the weight on my back is invisible it doesn't mean it doesn't exist.

Even if I am, everyone has their days... and even if I am, I might need you to take some of the punches.

Or, please, just let me go

Två ansikten

Han tog tag i hennes haka. Smekte försiktigt bort luggen ur hennes ansikte med varsamma och mjuka fingrar, lät fingrarna försiktigt följa ansiktets anletsdrag. Kände med tummen över käklinjen, pekfingrarna följde de perfekt utformade globlinjerna och handflatorna formade sig efter de utsökt rundade kinderna. Med en intensiv blick, med en sådan blick man endast ser på sina högst älskade med, följde han läpparnas fulländande konturer. Han lutade sig fram, kanske för att kyssa hennes läppar. Kanske för att få känna hennes varma andedräkt.

Hon möter hans blick, fylld med åtrå och kärlek. Kanske med lusta och passion. Frenetisk passion. Kärlek som gått för långt. Paniken tränger sig fram och gör plats bland rädslan. När han lutar sig fram för att möta hennes läppar vill hon inget annat än att springa. Men han håller henne stadigt, paralyserad står hon kvar. Hans starka händer har övergivit linjerna i hennes vackert utformade ansikte och istället håller henne hårt i överarmarna. Hon önskar att hon kunde hantera sin darrande underläpp. Och att hjärtat skulle sluta slå, av rädsla att bröstkorgen ska sprängas. Hennes rädsla föder honom, får honom att växa, tills bubblan slutligen brister.

Hon önskade att paniken inte suddat ut hennes förnuft, att hon skulle ha vett att vrida sig ur hans grepp. Framförallt önskade hon att hon skulle behålla sitt äckel, sitt hat och sin panik även efter att hans spefulla, intensiva flin övergått till ett mjukt kärleksfullt leende, efter att hans hårdhänta händer övergått till en blyg mans trevande och efter hans tusenfaldiga ursäkter. Hon ångrar sin naivitet. Kanske skulle bubblan inte brista i tid, kanske skulle det hela inte sluta med blåmärken runt armarna, svullen läpp, brutna revben och stryptag...

Hennes livs kärlek har två ansikten.

Narren del 8 Drömmerier och satans päron

När elden för längesedan falnat och kylan övervunnit glöden i brasan och sprider sig genom ben och märg vaknar han. Trots att vårens värme börjar göra entré dröjer sig den kalla råheten bakom de stenbeklädda väggarna kvar. Han andas ut dimma. Det ser nästan lite spöklikt ut i det dunkla ljuset. En fasansfull tanke rasar snabbt förbi i huvudet, tänk om det är själen som långsamt pyser ut? Han flinar något och formar dimman till ringar när han andas ut. Jag har då aldrig känt ett behov av att ha en själ, kommer ändå aldrig veta om jag har någon... Kan lika gärna fortsätta att andas ut roliga ringar.

Den bittra kylan från stengolvet gör honom påmind. Ett rum han inte känner igen. Avsaknaden av hans nattmössa och varma fårskinnsmockasiner i rött gör honom nervös. För att inte tala om avsaknaden av färg, inga färggranna gardiner fladdrande av den friska morgonvinden och ingen matta som stoppar kylan från att gå rätt upp i fötterna. Han sätter sig nyvaket upp tittar yrvaket omkring sig. En bild av en broderad mantel som försvinner ut genom gluggen blixtrar till. Smärtan skär till men försvinner blixtsnabbt igen. Gallret ligger kvar på golvet. Det kan omöjligt varit en dröm.

Han börjar minnas ytterligare. Hur hans kropp mitt i allt tumult föll avsvimmad ner i den mjuka snön som borde tagit livet av honom. Någon hade räddat livhanken på honom. Dårar är inte dumma så nog låter han tankarna flöda, inte för att alla teorier som dök upp i huvudet på honom var speciellt genomtänkta eller ens troliga så fanns de ändå några som kanske hamnar någorlunda nära sanningen. Inte hade han någon aning om att de mest galna var de som låg närmast sanningen... Vem hade hjälpt honom och varför? Plötsligt känner han hennes närvaro igen, hur en varm ombonad känsla sprider sig i kroppen. Finns kärlek så är det så den känns tänker han sig. Utan en tanke på att hon kanske försöker ge honom en ledtråd eller varna honom för något låter han tankarna springa vilt över båda ängar och bäckar. En blå himmel med tussiga moln. Humlor som surrar förnöjt i sommarens första rosor. Gräs som lämnar fläckar på skrattande barns fötter. Löv som låter sig bli smekta av vinden...

Han tankar avbryts av ett skrik och det tumult som utbryter utanför dörren. Upprörda röster och springande nervösa människor förstörde drömmerierna, kanske lika bra det för annars hade jag nog aldrig kommit tillbaka suckade han innan han glatt skuttade upp från den kalla knöliga madrassen och ut genom dörren. Han hamnade i korridoren som leder till kungens egna svit och sängkammare, vilken var fylld av ett kaos. De tjocka damerna var uppe och sprang helt ofixade för att suga till sig det sista skvallret, hovdamerna allmänt stressade av alla de omöjliga kraven som ställdes, vakter med krossat självförtroende... Någon hade visst lämnat av ett brev med okänd signatur till den äldste arvingen inatt var det någon som sa... Satans päron och de fördömda apelsinerna! Var är mina mockasiner?

Did you came from above or did I praise you to the skies?

You said


my beloved, my baby, this is not a game to me.

please do not ever say you love me,
unless you're gonna stand up and fight...

Don't want to know. What you doesn't know can't hurt.

Narren del 7 Lyckan har flugit sin kos

Vilken idiot. Hon fällde upp huvan på hennes vackert broderade mantel så att den tillsammans med mörkret i det dunkla rummet tjänade som en mycket god förklädsel. Hon himlade något med ögonen och en smak av bitterhet dröjde sig kvar på tungan såg hon på den slumrande dåren. Hon ansåg sig vara långt mer kompetent än att vara någon slags uppassare till någon vimsig fåne med färg kletat i ansiktet, vansinnig på att ha blivit kraftigt degraderad i sina arbetsuppgifter slet hon ut gallret till gluggen som skulle föreställa ett fönster. Hon vände åter blicken mot den slumrande som smackade spädbarnsliknande med läpparna, hur skulle denna klena man kunna fylla en funktion i dessa storslagna planer övergick hennes förstånd. Men order är ju order.

Smidigt kröp hon ut genom gluggen, den kalla råa vinden sög genast tag i henne och hotade barskt med att kasta ned henne. Snabbt fick hon tag på en ojämn sten i stenbeklädningen på slottsmuren och hon lyckades hålla sig kvar. En hastig blick nedåt gav henne svindel och en häftigt illamående slog över henne. Andas, andas, andas. Såhär brukade det inte vara, i ungdomens år var hon den skickligaste, den smidigaste och den modigaste. Sedan när började höjder hota hennes sans och balans? Ett uns av tvivel på sig dök upp som ett hjärnspöke och satte sig tungt på hennes axlar innan hon bestämt viftade bort det. Hon ställde sig upp och blickade ut över landskapet, ett dunkelt ljus började växa fram längs horisontranden. Visst var det solen som var påväg att stiga upp.

Innan morgonen grydde i dess fulla prakt var hon tvungen att vara långt bortom horisonten. Hon tittade ner och svalde, tog sats och hoppade. Den kraftiga vinden slet tag i henne på nytt och förstärkte hennes hopp. Hon bredde ut armarna, nästan som att flyga hann hon tänka innan rädslan på nytt tog i och hon närmade sig marken. Med hårt ihopbitna käkar och stängda ögon nådde hon marken med en kraftig duns och benen gav vika. De värsta av svordomar rörde till hennes förstånd. Hon mindes med värme en tid av hennes forna prakt, helt oförstående om vad som egentligen hänt anklagade hon sig själv och sin kropp i tron om att det handlade om att ungdomens dagar var räknade. Helt omedveten om att lyckan hade övergivit henne.

Och om det betyder för mycket för att glömmas men gör för ont för att minnas?

Narren del 6 Med snöfyllda skor

Som när våren bitvis, sakta men ack så säkert tinar upp vintern. Tinar upp dess frusna bäckar och forsar. Låter blad och gräs klä av sig rimfrosten och låter sakta vattendroppar åter fylla daggkåporna.

I samma långsamma men stadiga takt värmde lågorna upp honom. Elden leker vilt i spisen och slickar dess väggar sotiga. Hon slängde in ett vedträ till som elden tacksamt tog emot. Värmen sprider sig i det mörka rummet men lyckas bara göra det nätt märkbart varmare, en rå kallhet dröjer sig kvar i de grå stenväggarna. Gallret för spisen gör att ljuset får en konstig form. Precis som vem som helst. Alla blir förtryckta bakom galler, och så även elden.

Han ligger på en knölig halmmadrass alldeles framför spisen, med fötterna framåt. Fria från skor kan han inte låta bli att vicka på tårna även i dvala. Värmen sprider sig från fötterna och uppåt, värmer långsamt upp varenda stel led ända tills hans blå läppar börjar få en klar rosa färg. Färgen i ansiktet har suddats ut efter en vildsint gårdag. Eller kan det ha varit en förrgårdag? Han börjar vakna till, börjar röra på ben och armar. Spreta med fingrar och göra grimager. Smackar med tungan som ett nyvaket barn.

Sinnet är slött. Ännu inte vaken, ännu inte vid sina sinnes fulla bruk, kan inte minnas... Känner fortfarande av glädjeruset men kan inte placera varifrån det kommer. Vem har tagit av honom skorna och var är han? Inte har han vaknat upp i sitt egna tornrum, såpass klar är han i sinnet. Mina blå mockasiner!

Öppnar försiktigt ögonen. Ögonen är trött och först ser han ingenting, sedan skuggor av rummet svajandes. Kan knappt hålla sig för skratt, är det tre rum eller ser jag tredubbelt? Lycksaligt flinar han något. Hon som sitter i hörnet, som slängde i ett ytterligare vedträ och som hade tagit av den arma stackaren de snöfyllda skorna ansåg sig nöjd nu när dåren vaknat och reste sig upp för att gå.

Och visst såg han hur den kvinnliga gestalten fällde upp huvan och tyst försvann ut genom gluggen där han på somrarna brukar stå och räkna fjärilar. Blåa, röda, prickiga och några med ögon på... Javisst ja, kvinnan, vem? Det är långt ner till marken... Haha, det var tre kvinnor! I huva! Tröttheten grabbade tag i honom på nytt och sista tanken som slog honom var att inte ens elden borde få vara fångad bakom galler. Och så raketer. Drömmar.

Vem bestämmer vad vi ska drömma?

Med vackra sigill

Vackra kuvert med gulnande kanter och vackra sigill. Ibland om natten när mörkret ligger som djupast sträcker hon sig efter asken som är väl dold i linneskåpet bland broderade dukar och lakan. Låter fingrarna följa konturerna på asken ivriga att öppna bandet som är hårt knutet, liksom för att påminna om innehållet. Utan att en annan själ märker något lindas hemligheten in på nytt och hon slumrar åter i famnen på en älskad.

Olästa rader om avslöjande hemligheter, förklaringar som aldrig skulle förstås, känslor som aldrig skulle beröra, ursäkter som skulle godtagits under andra villkor, torkade blommor från okända platser som aldrig skulle skådas.

Tillräckligt farligt att bara minnas tiden som var, ännu farligare att längta, men allra farligast är att förlora nuet.

Brev från platser hon aldrig skådat men alltid velat sätta fötterna. Luft hon alltid längtat efter att andas in. Handstilen som format hennes namn och adress vad kärt bekant, och väckte minnen från förr. Lyckliga, sorgliga, regniga och alldeles underbara. Brev som förr kom ofta, ibland dagligen, som kom allt mer sällan och som helt slutade komma.

Alla i tryggt förvar.

Ett trevande mellanting

Jag har onekligen alltid varit en drömmare, aldrig dragit mig för att låta funderingarna snudda vid tankarnas sjunde himmel.

Ändå är det något som drar mig nedåt och tvingar fotsulorna mot marken, vilket ständigt påminner mig om hur högt jag än når har jag ändå fötterna på jorden. Ibland mot min vilja, ibland inte.

Är knappast någon pessimist för mina hopplösa försök att försöka såga verkligheten totalt. Varken ha förstora förhoppningar om omöjliga ting eller negativa profetior kanske är omöjligt. Men det är där mittemellan jag oftast svävar. Och vill sväva.

Antar att rädslan av att få spräckta drömmar tar överhanden. Och att få överträffade drömmar ibland är ju som det lilla extra, som florsockret på en prinsesstårta.

Ibland kraschar man totalt, ner i de djupaste dalar. Men dock är känslan av att kunna klättra uppför de djupaste av avgrunder den mest underbara. Att befinna sig ovan molnen på de högsta av toppar är också en sällsam känsla.

Förlåt mig för det trevande mellantinget.

Förevigt vår.

Att leva drömmen...

Läppar röda som sommarens smultron. Med smak av att jaga vinden.
Som vin med en hint av läder. Ett rött flygande hår med en ton av purpur.

Som att vara redo att lämna sitt förra liv. Fingertoppar mot huden. Kanske minnet aldrig bleknar. Ge mig vingar.

Drömmare. Tankar långt ovan molnen. Kom du från ovan eller blev du prisad till skyarna? Med fräknar på kinder.

Sju nyanser av blått.

...är att hoppas på att aldrig vakna upp?

Ett underbart citat:

The only people for me are the mad ones,
the ones who are mad to live, mad to talk,
mad to be saved, desirious of everything
at the same times, the one who never yawn,
or say a commonplace thing, but burn, burn,
burn, like like fabulous yellow roman candles
exploding like spiders across the stars
and in the middle you see the blue centerlight
pop and everybody goes Aww!

// Jack Kerouac

Can't say that I miss you. I just miss what we never had.

Narren del 5 Elden är lös

Är det inte märkligt hur man på vintern saknar regnet. Av allt som har med sommaren att göra är det regnet jag saknar allra mest, jag är trött på att se trädens prakt och lövens väntande på grönska gömmer sig under de snöbeklädda topparna. Trött på snöflingornas harmoniska fallande. Jag saknar djuren som gått i ide. Som att snön och kylan får världen stanna upp. Nu vill jag inget hellre än att se allt sätta fart igen, se hur forsen på nytt sätter i rasande fart, hur laxen leker, hur åskan ritar streck på himlen och ger dem ängsliga blickar, hur regnet sätter fart på den torra annars ofruktsamma jorden. Hur vinden får hela fält att vackert forma sig efter dess lek.

De står alla utomhus och huttrandes. De feta damerna ser ännu fetare ut i påpälsade tjocka ytterkläder röda om näsorna. Herrarna med ytters fula opassande pälsmössor. Narren står mitt bland dem alla och försöker gång på gång hålla dagdrömmarna i styr men ändå nickar han till ibland. Mestadels himlar han med ögonen åt dessa fruktansvärt korkade idéer, som att en död häst skulle bry sig om att bli hyllad med ett stort gästabud och fylleslag. Hästen var säkert ståtlig utöver det vanliga, man hästkraken är ju död! Han började vissla istället och brydde sig inte om de förargade blickar han fick, istället mötte han blickarna och besvarade dem med en artig nick.

Han hade väntat på detta ögonblick länge nu och han hade förkastat många idéer innan han kom på den rätta. Varför inte visa vildarna hur ett riktigt fyrverkeri ser ut och liva upp den tryckta stämningen. Det var det värsta han visste att titta på hur de patetiska herrarna skulle envisas med att stå ute mitt i den mörkaste midvinter och fördrövat fälla tårar över en hästkrake som säkert dog för 200 år sedan. Han log illmarigt och gav ett flickebarn ett tjuvnyp på väg från folksamlingen, hennes förargade toner hördes långväga därifrån och han slog förtjust en sirlig volt på väg uppför trapporna till hans rum uppe i tornet. Ute på balkongen väntade mästerverket. Han såg förtjust fram reaktionerna från de något svagsinta idioterna därnere. Det de därnere inte visste eller skulle ha nytta av var att det de skulle se främst var en siares verktyg för att kunna spå framtiden, för vanligt folk och fä skulle det endast verka som ett vanligt rollspel utspelat på himlavalvet.

Enligt forntida ritualer gjorde han som han mindes schamanen, sin mästare, där hemma ha gjort. Tanken slog honom flyktigt att han aldrig tidigare hade gjort det själv och att han nu var på en främmande plats. Orosmolnet löstes dock upp av entusiasmen att äntligen få tända på stubinen. Med glädjetjut studsade han nedför trapporna och sprang dansandes och andfått åter ut till folksamlingen. Han glömde med ens av sin sköra kropp och slog några vackert utförda dubbelvolter, ivrigt knuffade han på folk och pekade mot himlen. De stod som fastfrusna och tyckte förargat att idioten skulle hålla käften medan kungen höll sitt årliga tal, tradition var ju tradition. Och så hördes ett brak följt av ett vinande, som en gigantisk pil. Till och med narren stannade upp för en stund i sitt överväldigande galna upptåg.

Det sprakade på himlen. Elden var lös. Till en början gick det ganska lugnt till, vackra färger spred sig i vackert sirliga mönster och fick stjärnorna att blekna bort i jämförelse. Till och med de mest envisa inbitna männen fick ge med sig om att det faktiskt var ganska så vackert. Kunde det vara en forntida skrift som färgade den nattsvarta himlen i regnbågens färger? Färgerna blev rödare och rödare, hastigheten på färgen i rörelse blev allt mer eldfängd och svängde med svansen som piskrapp. Narren var fortfarande upp i varv och medförde inte direkt att de allt mer oroande människorna behöll sitt lugn, och hade inte fötterna på jorden. Varken metaforiskt eller fysiskt. Hans blick blev allt virrigare och volterna och danserna blev allt tokigare i takt med att skådespelet på himlavalvet blev allt mer aggressivt.

Kaos hade för längesedan utbrutit i herrskapet, långa kjolar försökte förtvivlat få fart i ungarna sina. Stegrande och gnäggande hästar. Gubbarna som annars alltid var lugnet själva försökte stressat få ordning på folkhopen och få in dem bakom säkra murar. När elden började ta fysisk form av ett stort vidunder liknande en drake som bredde ut sina gigantiska vingar och hastigt störtade ner mot folksamlingen blev det för mycket för den bleke. Hans ögonbryn sveddes innan hjärtat stannade för en sekund och han föll ner i snön. Avsvimmad. Och missade alltså sista delen av profetian. Det var då ett jävla kackel till dårhus var sista tanken som rörde sig i huvudet.

Jakten på lycka.

Men jag klagar inte.

För hur i härlighetens namn skulle du kunna veta. Hur i härlighetens namn skulle någon kunna veta. När jag biter ihop, stenhårt. För längesedan slutat svara ärligt på frågor om mitt välmående. För längesedan slutat bry mig om det simpla, matchande färger i vardagsrummet. Tankarna kastar kniv. För guds skull! Ta alla dina favoritfärger, purpurlila, glatt limegrönt och eldfängt rött! För längesedan slutat att kolla på termometern hur kallt det är ute. Bara en dåre fattar inte att det är kallt när han ser den klara himlen, när det härligt biter i kinderna och hur det domnar i händerna när han försöker krama en snöboll av pudersnö?

Inte kunde väl hon veta när hans hand på hennes rygg inte längre rörde sig av lust och kärlek, utan av avsaknad av ro. En ro som förut skapades av en travande hand som inte kände till skulderblad, nackens början eller födelsemärken. Inte kunde hon veta att han varje kväll väntade på just samma kommentar och än en gång bet ihop käkarna hårt. Av rädsla att avslöja sitt inre så log läpparna.

Dagarna går. Som en evig längtan efter att bli genomskådad.

We fell through the ice when we tried to not slip.