En dikt

En samling ord som alla säger sig förstå sig på
Vad är egentligen det, kan hon mina händer spå?
Utifrån egna jagets kärl, hjärtat dess själ
Vem är egentligen du, att mena mig väl


Han viskade i mitt öra att han mig så väl förstå
Att alla någon gång längs samma stig skall vandra
Vem är egentligen du, att säga att jag är som alla andra?
Redo att ta klivet, där vid alltets rand ska du stå


Jag minns för åratal sedan, jag mötte en kvinna
Hon var precis som du, född till att vinna
Hon kände dina synder och så även dina dygder
Hon sa hon levde och älskade dina bygder


Kärleken, jag måste gå, jag hör hur den kallar på mig
Den norra stjärnans vakande närvaro känner jag ej
Med all den uppbringade kraften skall du med möda
Vem är egentligen du, att förbereda mig på att blöda


Din hunger på sanning har all rätt att bli stillad
Men den gemenskap du säger dig känna, ack så inbillad.
Du vet ingenting som mitt sinne, dunkelt för det mesta
Att du inget vet kan vara det bästa