Utan adjektiv

Hoppet som infinner sig varje vårkant låg ännu inte i luften och trädkronorna var ännu hopplöst avskalade från allt vad löv heter. Kylan hade tvingat all vattenånga högt i skyn mot marken i form av en dimma man knappt kunde se genom. Solen hade precis försvunnit bortom horisonten och lämnat efter sig en himmel i allsköns färger. Kontrasterna lekte på himlavalvet och mörkret drog sig hotfullt kring knutarna. Vem har bestämt att det egentligen skulle vara mars?

Han suckade och drog rocken som han inte hade orkat knäppa omkring sig och borrade ner hakan i halsduken. Avsaknaden av värme och ljus spred sig i kroppen på honom, han rös. Hans andedräkt gnistrade av kölden när han andades, termometern visade alldeles säkert snart på minus. Han ångrade bittert att han slarvat bort handskarna. Samma visa varje år, han lyckades aldrig hålla ordning på dem längre än till december. I skymningsljuset var det enda man hörde ljudet av Martins kängor mot marken någon hade grusat.

Martin var en tystnadens man som uttrycker sig med ett fåtal omsorgsfullt valda ord, när han måste. Fundersamt brukade han studera sin omgivning som vanligtvis inte noterade hans närvaro. Med en pojkes blick under en lugg som aldrig ligger som den låg när han kammade den på morgonen såg han än mer än vad du anar, det är synd att alla gjorde som sedvanligt och inte heller idag låtsades om hans längtan efter ögonkontakt. Precis som att det skulle vara vilken dag som helst idag.

Promenader var annars ingenting han tyckte speciellt mycket om, han visste inte riktigt varför han tvingat sig ut i den vårafton fylld av köld som inte alls kändes som vår. Mörkret som han annars inte var rädd för hade krupit sig inom räckhåll nu och bidrog endast till en förstärkt känsla av utanförskap. Hans hy var i samma ton som porslinsdockorna hans farmor hade samlat på när hon var barn, så när som på rodnaden på kinderna och hans fingrar hade börjat stelna av kölden.

Han hade inget mål med promenaden utan gick planlöst omkring i det område han vuxit upp i, han hade fått ett antal inristade minnen i själen härifrån. En sjö som han så många gånger som barn hade badat i låg där nu med en yta som såg ut som en spegel på vakt, den kallade på honom. Martin kände en längtan som drog i honom, kunde isen verkligen bära hans tyngd?