Narren del 11 Med ljudet av ett brustet hjärta

Jag minns särskilt en natt.

Det var natten då vår långa resa tillsammans till havs var slut. Jag stod i det där höga utsiktstornet som alla skepp har. De ser ganska skrangliga ut men massiv ek rubbas inte en tum har jag märkt. Märkligt nog blir mina ben något skrangligare ju högre upp jag lyckas klättra, allra högst däruppe är det ett smärre mirakel att jag ens klarar att hålla mig upprätt.

I ett antal dagar innan visste vi att vi snart skulle vara framme, vi hade ingen exakt tidpunkt och ingen frågade heller om det. Det var med blandade känslor vi mottog nyheten minns jag. Att få sätta fötterna på fast mark och fortsätta äventyret var något som vi alla längtat efter i en lång tid men när man väl var framme insåg man hur skrämmande det var att överge sin skyddade tillvaro, en fast punkt där man alltid fick äta sig mätt och aldrig undra över vart man skulle styra sina ben. Bara följa order. Det var nog många som blev kvar på skeppen tack vare det.

Mina tankar var någon helt annanstans. Visst var jag som alla andra osäker på vart nästa steg skulle föra mig, visst skulle jag sakna de män som blivit som bröder till mig, visst skulle jag sakna doften av hav. Oh ja, doften av hav och gungandet som benen vänjer sig vid. Det tar många dagar i land innan gungandet slutar märkte jag.

Jag visste att jag var påväg någonstans men inte vart. Jag visste att jag hade ett uppdrag men inte vilket. Jag visste att jag måste följa ett vädersträck men inte vilket. Jag visste att någon måste jag kunna lita på men inte vem. Jag var ung men inte naiv.

Utsikten var inget speciellt. Hav. Så långt ögat kan nå. Jag stod lutad mot räcket för benen kunde inte bära mig, tanken var att jag skulle hojta så fort jag såg land... Eller något annat. Antar att jag måste varit den sämste utsiktsvakt någonsin, alltför tankspridd och inte speciellt engagerad. Även denna natten for tankarna iväg. Mina kamrater låg och sov, allt var tyst och stilla.

Av någon anledning for tankarna iväg till något jag inte tänkt på på länge. Mitt förflutna och det jag lämnat bakom mig. De jag lämnat bakom med. Kunde inte riktigt släppa tanken på att jag kunde gjort något annorlunda. Kan fortfarande inte riktigt släppa den tanken trots att det är i detta nu tankarna dyker upp igen. Jag har inte tänkt dem sedan dess och vet inte om de är riktigt som de var eller om minnesbilderna är kompletta. Vad kunde jag ha gjort annorlunda... Och hur har jag kunnat tillåta mig att bli den jag är idag?

Kastanjebruna tårögda och rödgråtna ögon. Vinden som leker med det tilltrasslade solblekta håret. En blick av besvikelse.Sist jag såg henne satt hon ned på sina knän med bruten stolthet, som att hon hade gett upp. Att se en älskad människa gå av på tu och sedan lämna henne av rädsla att förlora sin stolthet. Är inget jag någonsin kommer att göra om. Över min döda kropp. Jag minns hur illamåendet sköljde över mig där jag stod. Händerna darrade och min blick var stirrig och ansiktet förmodar jag var helt vitt.

Det var så tyst. Så tyst att jag faktiskt kunde höra hur mitt hjärta brast.

Jag minns hur jag tog tag i relingen, drog mig upp och ställde mig. Trots min dåliga balans lyckades jag stå kvar. Ett steg till och det skulle vara över. Jag visste att det skulle vara fel väg att gå men jag visste också att ren harmoni skulle jag aldrig någonsin få uppleva igen. Med en sista blick mot horisonten tog jag ett steg ut.

När jag tänker på det får jag kväva en impuls av gapskratt. Vad i himlens alla sju galaxer tänkte jag på? Nåja. Tur var väl att en stark hand drog mig bakåt med väldig styrka, jag landade på på rygg på golvet flämtandes. En arg och upphetsad röst gastade på mig. Det var Benjamin.

- Vad i hela friden tänker du med? Det är aldrig en lösning att dö! Något i den stilen skrek han. Han som aldrig höjde rösten mer än nödvändigt. I mitt chockade tillstånd fick jag bara fram ett par ord.

- Dö? Jag vill inte dö. Jag vill bara hitta ett sätt att känna mig levande.

Det var så sant. I samma ögonblick som jag stammat fram orden såg vi land.

If you're willing to risk something you love over pride.

Think twice.

Do the right thing?

How did we end up here?

Just sittin' 'round waitin for a spark,
a moment that just don't come.

The world don't owe me nothing,
there's somethin in the air tonight.

Can't stand another love song,
the sweetness in your voice.
Smooth as honey,
loving as a rising a warm summer day.

Don't recognize myself in the mirror no more,
keep asking the undying question. Why?

It gives me the shivers.

And still the temptation of a tomorrow,
your kisses and your unreachable heart.

Brings me down.

Narren del 10 Med minnen från havet

Det här är inte början av historien jag ska berätta.

Jag väntar ännu med hårt sammanbitna käkar, spända av förväntan. Redo i startgropen försöker jag smita i förväg, men tiden håller mig tillbaka vänligt men bestämt med något utav ett illmarigt leende. Det är sällan hon står på min sida, alltid drar vi i varandra åt något håll, jag har ju tidigare nämnt att jag har som kvällsnöje att försöka stoppa henne? Än har hon inte fallit för mina knep.

Men jag vet att hon kommer att falla, tiden, någon gång, någonstans eller lite varstans. Jag vet det för att jag känner igen en svårfångad ung mö när jag ser henne. Ung kanske hon inte är förresten, men tilldragande vacker.

Som sagt, jag väntar fortfarande på att något ska hända. Vet varken när eller hur. För det här är ju inte början, inte ännu. En era börjar dra sig mot sitt slut och med ett slut kommer alltid en början. Inte sant?

Så medan jag väntar på att snön helt ska smälta bort och kvällarna bli ljumna tänker jag fortsätta min historia om hur jag lyckades hamna här.

Ni minns väl hur jag berättade att jag hamnade på ett skepp? Ja, nu har jag lärt mig att det heter så. Tänker inte berätta hur, det förstör nöjet en aning skulle jag tro. Lite bakvänt, helst upp och ner och ur en helt annan synvinkel, det är då berättarkonst är som bäst.

I början fann jag det mycket rogivande, havet. Vinden som smekte hyn men som till sist bet den väderbiten. Det hårda arbetet var till en början tillfredsställande för en ung och ivrig man som jag, men jag tröttnade så snart jag såg hur mina slanka händer förvandlades till valkiga arbetarhänder. Ljudet av tystnaden på natten var med ens inte lika tyst och harmoniskt.

Det allra värsta var - enligt mig - att ju längre norrut man kom desto ljusare blev det om nätterna. Det var nog då jag började bli tokig, när jag inte längre kände någon skillnad på natt och dag. Utan en tillstymmelse av land i syne och utan att veta om det är skymning eller gryning gjorde mig en aning förvirrad. Det var antagligen redan då som ödet fångade mig i sitt nät och fick mig att ingå i nån slags plan.

Då tyckte jag det var orättvist.

Som den lycksökande unga mannen jag var ville jag vara precis som alla andra unga män ombord och bli precis som de äldre erfarna sjömän. Muskulösa med tjurnacke, med ett munläder som heter duga och god hand med verktyg och vapen. Redan då upptäckte jag med skräckblandad förtjusning att jag inte alls var som dem. Min äventyrslusta var av helt andra slag, min fallenhet för berättande var inte alltid så populär även om jag nog allt var ett ämne man skrattade gott åt och mitt omsorgsfullt rakade skägg nog lite fjantigt.

Trots att det var många med på skeppet som varken minns mig eller som jag minns särskilt väl, var det några personligheter ombord som jag nog aldrig kommer att glömma.

Däribland en präst. Jag fick aldrig ett begrepp om hur gammal han kan ha varit, gammal nog att ha upplevt tillräckligt för att ha upplevt både misär och lidanden men ändå ungdomen nära till hands, än hade han ett hopp som endast unga besitter. En stark integritet som blev något av en fadersgestalt under min resa. Han skulle blivit röd av vansinne om jag omnämnde honom som präst här, han hade nämligen precis sagt upp sitt ämbete. Det är många år sedan nu.

Många gånger frågade jag varför och aldrig fick jag något rakt ärligt svar. Han pratade ofta om människor han sett vandra livets väg -en riktig väg av grus eller en mer andlig vet jag inte- och han visste att de behöver hjälp som inga böner kan ge. En helig ande när deras egna är sorgen och trasig. Han suckade alltid när han sa det.

Jag nickade alltid instämmande, han hade ju rätt. Det är och kommer alltid vara människor i flykt. Från fattigdom. Från förtryck. Från konsekvenser av sina egna val. Listan är lång men en sak har alla gemensamt, med hopp om en ljusare tid kämpar de ihärdigt vidare. Trots att de själva kanske inte kommer att få uppleva det utan deras barn eller barnbarn kämpar de vidare. Vad är det som får människor att fortsätta gå, trots hårdaste motvind och mot alla odds?

Ingen aning, men tanken fascinerar mig och däri har jag samlat en gnutta kraft. I hemlighet slutade jag aldrig att tro.

Men jag förstår honom. Benjamin hette han förresten. För, profeten förutsåg en domedag, och gud, vad förvånad han såg ut när världen fortsatte levandet morgonen därefter. Kanske saknades det en helt ny början...

Tiden spelar oss alla spratt.

Ett leende till drog

Kan inte riktigt minnas när jag trots mina bruna ögon slutade se
världen, med blåögd blick.

Det krävs verkligen en idiot, eller två, för att hålla hjärtat kallt
när kyssar bränner varma.

För att hitta rätt väg måste du avvika från den gamla. Måste. Våga. Avvika.
Vill våga hoppas att det är början på något nytt.

Trött på att vakta känslor. Kan inte påstå att jag bryr mig var den långa vägen tar slut. Allt jag vill veta är att där ska en helt ny början ta form.

Alla har vi våran historia. Några gråa strån, linjer runt ögonen, ett oläkbart ärr. Men vad ska vi med den till, när vi inte har någon att berätta för?

Klistar fast ett leende. Försöker att inte tänka på de tusentals ord som inte kommer ut.

Jag gjorde det en gång. Kastade mig utför. Och gissa vad?

Ett krossat hjärta och en viskande vind var allt jag fick.
Måste våga avvika.

En bättre människa

Jag har en historia att berätta, och så även du.

Problem som man inte vet hur man ska tackla. Om man ska smita ut bakvägen och titta sig omkring så att ingen såg eller om man vänligt men bestämt tar trapporna.

Hur ska jag kunna veta vad jag ska göra?

Kanske ska jag gråta en tår eller två. Och om någon aldrig får veta, gör det mig inget. För jag ska klistra fast ett leende och aldrig låta ens en tår trilla nedför kinden.

Lära mig att förstå att det är gnistan som gör det. Bakgrund, förflutet, kalla det vad du vill men vi alla har det.

Bara en samling ord, tänk om jag kunde lära min gitarr att prata.

Om jag skulle ta fönstervägen och klättra ner. Om jag handlöst faller, skulle någon rädda mig? Något jag faktiskt inte vill veta.

För om jag ramlar ställer jag mig ju upp igen?





Det kommer att bli bra.

Set some fire

Twist and shout,
my way or the highway.
I wish I could.

Stand still,
take it or leave it.
I wish I could.

Try to not hear the honey
in your begging voice.

There's not another love story
just two lonely souls.

At a desert way.
No fear. No pain. No strength.

Just a will of carrying my own weight.