Långt innan dörrklockan ringer hör hon hans steg i trappan, hans bekanta steg. Hon känner igen hans takt, precis som hur hon minns hur han doftar, precis som hon minns hans grova händer mot sin hud, precis som hon minns vilka ord han stapplar över. Stegen gör sig bra i takt till musiken, en hes röst som sjunger om hur löftet bröts och stal en bit från hans inre och en akustisk gitarr.
I hela sitt liv har han kämpat, kämpat emot det faktum att man inte kan vinna. Allt mer sällan ser han ljusglimtar och de han har tänker han ta till vara på och som dyrbara juveler hålla i hårt. Ett snedsteg och de går förlorade. Trots sin ungdom är han gammal nog för att ha sett det, misär och lidanden, men tack vare ungdomen har han ännu inte gett upp hoppet. Om att trots det omöjliga så kommer hans dröm att gå i uppfyllelse. Han vet att de aldrig gör det, men han vill tro att det han har är speciellt och att just hans dröm kommer att bli sann. Bara hans dröm. En simpel önskning. Eller möjligen två.
Klockan ringer, hon öppnar dörren och han stiger in. Lite mer försiktigt än vanligt stiger han in, varligt fångar han henne i en omfamning. De säger inte mycket, han är något frånvarande och hon är blyg. Vet inte riktigt hur hon ska hantera hans personlighetsförändring, precis när hon är på väg att byta musik för att fylla vardagsrummet med lite mer liv som fyller upp tystnaden öppnar han munnen.
-Byt inte, det är en bra låt.
Han tittar på henne när hon ser bort. Hon ser inte hur hans blick följer hennes drag, käklinjen, den lätt krökta nacken och hennes slanka fingrar. Han ser smärtan i hennes ansikte, han vet att även om hon inte säger något har ont. Det smärtar honom. Ögonen fylls på nytt, bara en simpel önskning. Han kan inte med att sträcka ut en hand, för han vet att greppet inte är starkt nog och att fotfästet är halt.
Han sjunker djupare i soffan, hans blick är nedslagen och ögonen blodsprängda. Hon blir ännu mer konfunderad, vill hjälpa honom, torka bort hans tårar men vågar inte ta steget. Hon vet att han vill klara det själv, att han vill bära upp sin egen vikt Magkänslan är ont anande, men han hade ju bett om förlåtelse, bett om en andra chans att få göra saker annorlunda. Hon hade till en början varit avvaktande om förslaget men en glans i hans ögon gjorde att hon tog steget, en värme som inte funnits där tidigare spred sig fort. Kanske hade en beskyddande och förstående kram varit på sin plats.
Hans blick letar sig ut genom fönstret och hans suckar. Det är en vacker dag, solen strålar och vinden som letar sig in genom det öppna fönstret smeker försiktigt hennes kind. En dag som denna hade i en film varit regnig tänker hon och fingrar lite nervöst på håret. Kanske är det ett tecken på att det här kommer att gå bra. Ytterligare, kanske inte naiva, men hoppfulla tankar tog form i hennes huvud. Vem har inte dagar då man känner sig sänkt...?
Det var nog inte förrän långt senare hon insåg att det var just den här dagen hon tappade sin juvel. Att det var den dag han gav upp sin kamp.
Och hämtade henne på flygplatsen.
