De enda för mig...

Inser inte förrän jag hör din löst,
hur mycket jag saknar dig.

En smärta så djup borrar sig in
i mitt mjuka jag.
Jag blir lätt sårad.
Jag sårar också lätt.

Ibland sårar man fastän man ingenting vet.
Inga ondskans intentioner.
Ibland blir det bara så,
att all världens sanning förenas
i världens största lögn.

Jag vet att orden inom mig,
borde bli sagda.
Att din hunger på sanning
har all rätt att bli stillad.
Frosten har mig i sitt grepp.

Så säker på att det är jakten på rötter.
En plats att höra till.
Är ljuvligt säker på att med dig är jag hemma.
För evigt dömd till att vara på rymmen.

Det du inte kan ge,
kan du heller inte få.

Att leva ett liv enligt forna drömmar IX

Dagen då hon mötte Samuel ute i skogen förändrades allt, helt utan förvarning.

De möttes den där kvällen på Lindas bröllop. Hon hade egentligen inte tänkt gå men hon hade alltid varit svag för Lindas bedjande blick så hon hade till sist krängt på sig en inte allför välanvänd färgglad klänning och ovant stapplat omkring i ett par alldeles för högt klackade skor. Hon minns hur hon granskade sig själv i spegeln innan hon gick. Det var ovant att se sig själv i den typen av plagg, det var inte hon själv som tittade tillbaka på henne från spegelns oförargliga blanka yta. Hon vände och vred på sig en obekväm känsla infann sig. Aldrig i livet att jag går dit som jag ser ut tänkte hon och vände i farstun.

Nog för att jag vet att jag inte passar in i någon societetsvärld och har inte för planer på att försöka göra heller så varför göra mig till?

Felicia log för sig själv när hon slängde av sig klänningen och kastade den i sophinken under diskbänken, sparkade av sig skorna mot slumpvis riktning och drog fingrarna genom det kortklippta håret och ruffsade till det. Hon som för bara en stund sedan hade lagt ner en årsförbrukning på tålamod för att få det slätt. Hon ryckte tag i ett par stuprörsjeans och en roströd tunika som hon snabbt slängde på sig. De högklackade skorna som låg slängda i ett hörn av lägenheten byttes ut mot ett par gula Converse. Hon minns hur hon glatt blinkade mot spegelbilden innan hon slängde igen dörren och rusade i riktning mot Lindas bröllop. Som vanligt någon minut för sent.

De skrattar åt det fortfarande, månader efter bröllopet, hon och Linda. Hur hon kom springande med andan i halsen och luggen i ögonen. Lindas först förskräckta min när hon synade sin väninnan uppifrån och ner och stelnade till men till sist hade brustit ut i skratt.

- Det var då en jävel till brudtärna! Jag visste väl att du aldrig skulle ta på dig nån klänning! Jag får väl stå mitt kast.

Det var inte förrän senare på själva festen de blev introducerade, Samuel och hon. Hon minns hur hans stadiga handslag dröjde och hur han något disträ drog på mungiporna när de hälsade. Hon mindes hans varma blick men när hon såg ringen på fingret drog hon åt sig handen, sträckte på sig och gick. Trots det förbjudna hade de under hela kvällen följt varandra i blicken, hela tiden på vakt så att ingen annan skulle märka. Hon minns hur hon långsamt men bestämt lyckas få stoppat undan honom i ett mörkt hörn av sitt medvetande men nog inte riktigt lyckats. Han förändrade henne den kvällen. Det var som att han fick henne att förstå att det finns något som hon inte tidigare vetat om och som hon behöver. Något som man inte kan överleva utan.

Det är allt hon minns av honom innan han sprang på henne den där regniga dagen ute i skogen. När hela kraften av ens jag vill ha något som man inte kan få och som man inte heller fått smaka på glömmer man av det. Men när man får tillbaka synfältet är det dubbelt så starkt. Det sägs att endast den omöjliga kärleken är evig. Vad händer då, när den görs möjlig?

Törnen och videung

Nu eller aldrig.
Svart eller rött.

Endast en idiot som finner sig i att vänta förgäves?

Som förtrollad inser hon,
att hon aldrig tidigare varit mörkrädd.
Eller rädd för att vara själv.

Ett leende.
Av guld.

Sliter henne itu. Långsamt.
Ibland undrar jag...
Hur lång tid det kommer att ta för henne att gå av.

Med hatkärlek till saknaden.
Ack så bitterljuvt.

Ensam är stark.
Lycka är.

Att vara två.
Känner en doft av stillsam ironi.

Narren del 11 Med ljudet av ett brustet hjärta

Jag minns särskilt en natt.

Det var natten då vår långa resa tillsammans till havs var slut. Jag stod i det där höga utsiktstornet som alla skepp har. De ser ganska skrangliga ut men massiv ek rubbas inte en tum har jag märkt. Märkligt nog blir mina ben något skrangligare ju högre upp jag lyckas klättra, allra högst däruppe är det ett smärre mirakel att jag ens klarar att hålla mig upprätt.

I ett antal dagar innan visste vi att vi snart skulle vara framme, vi hade ingen exakt tidpunkt och ingen frågade heller om det. Det var med blandade känslor vi mottog nyheten minns jag. Att få sätta fötterna på fast mark och fortsätta äventyret var något som vi alla längtat efter i en lång tid men när man väl var framme insåg man hur skrämmande det var att överge sin skyddade tillvaro, en fast punkt där man alltid fick äta sig mätt och aldrig undra över vart man skulle styra sina ben. Bara följa order. Det var nog många som blev kvar på skeppen tack vare det.

Mina tankar var någon helt annanstans. Visst var jag som alla andra osäker på vart nästa steg skulle föra mig, visst skulle jag sakna de män som blivit som bröder till mig, visst skulle jag sakna doften av hav. Oh ja, doften av hav och gungandet som benen vänjer sig vid. Det tar många dagar i land innan gungandet slutar märkte jag.

Jag visste att jag var påväg någonstans men inte vart. Jag visste att jag hade ett uppdrag men inte vilket. Jag visste att jag måste följa ett vädersträck men inte vilket. Jag visste att någon måste jag kunna lita på men inte vem. Jag var ung men inte naiv.

Utsikten var inget speciellt. Hav. Så långt ögat kan nå. Jag stod lutad mot räcket för benen kunde inte bära mig, tanken var att jag skulle hojta så fort jag såg land... Eller något annat. Antar att jag måste varit den sämste utsiktsvakt någonsin, alltför tankspridd och inte speciellt engagerad. Även denna natten for tankarna iväg. Mina kamrater låg och sov, allt var tyst och stilla.

Av någon anledning for tankarna iväg till något jag inte tänkt på på länge. Mitt förflutna och det jag lämnat bakom mig. De jag lämnat bakom med. Kunde inte riktigt släppa tanken på att jag kunde gjort något annorlunda. Kan fortfarande inte riktigt släppa den tanken trots att det är i detta nu tankarna dyker upp igen. Jag har inte tänkt dem sedan dess och vet inte om de är riktigt som de var eller om minnesbilderna är kompletta. Vad kunde jag ha gjort annorlunda... Och hur har jag kunnat tillåta mig att bli den jag är idag?

Kastanjebruna tårögda och rödgråtna ögon. Vinden som leker med det tilltrasslade solblekta håret. En blick av besvikelse.Sist jag såg henne satt hon ned på sina knän med bruten stolthet, som att hon hade gett upp. Att se en älskad människa gå av på tu och sedan lämna henne av rädsla att förlora sin stolthet. Är inget jag någonsin kommer att göra om. Över min döda kropp. Jag minns hur illamåendet sköljde över mig där jag stod. Händerna darrade och min blick var stirrig och ansiktet förmodar jag var helt vitt.

Det var så tyst. Så tyst att jag faktiskt kunde höra hur mitt hjärta brast.

Jag minns hur jag tog tag i relingen, drog mig upp och ställde mig. Trots min dåliga balans lyckades jag stå kvar. Ett steg till och det skulle vara över. Jag visste att det skulle vara fel väg att gå men jag visste också att ren harmoni skulle jag aldrig någonsin få uppleva igen. Med en sista blick mot horisonten tog jag ett steg ut.

När jag tänker på det får jag kväva en impuls av gapskratt. Vad i himlens alla sju galaxer tänkte jag på? Nåja. Tur var väl att en stark hand drog mig bakåt med väldig styrka, jag landade på på rygg på golvet flämtandes. En arg och upphetsad röst gastade på mig. Det var Benjamin.

- Vad i hela friden tänker du med? Det är aldrig en lösning att dö! Något i den stilen skrek han. Han som aldrig höjde rösten mer än nödvändigt. I mitt chockade tillstånd fick jag bara fram ett par ord.

- Dö? Jag vill inte dö. Jag vill bara hitta ett sätt att känna mig levande.

Det var så sant. I samma ögonblick som jag stammat fram orden såg vi land.

If you're willing to risk something you love over pride.

Think twice.

Do the right thing?

How did we end up here?

Just sittin' 'round waitin for a spark,
a moment that just don't come.

The world don't owe me nothing,
there's somethin in the air tonight.

Can't stand another love song,
the sweetness in your voice.
Smooth as honey,
loving as a rising a warm summer day.

Don't recognize myself in the mirror no more,
keep asking the undying question. Why?

It gives me the shivers.

And still the temptation of a tomorrow,
your kisses and your unreachable heart.

Brings me down.

Narren del 10 Med minnen från havet

Det här är inte början av historien jag ska berätta.

Jag väntar ännu med hårt sammanbitna käkar, spända av förväntan. Redo i startgropen försöker jag smita i förväg, men tiden håller mig tillbaka vänligt men bestämt med något utav ett illmarigt leende. Det är sällan hon står på min sida, alltid drar vi i varandra åt något håll, jag har ju tidigare nämnt att jag har som kvällsnöje att försöka stoppa henne? Än har hon inte fallit för mina knep.

Men jag vet att hon kommer att falla, tiden, någon gång, någonstans eller lite varstans. Jag vet det för att jag känner igen en svårfångad ung mö när jag ser henne. Ung kanske hon inte är förresten, men tilldragande vacker.

Som sagt, jag väntar fortfarande på att något ska hända. Vet varken när eller hur. För det här är ju inte början, inte ännu. En era börjar dra sig mot sitt slut och med ett slut kommer alltid en början. Inte sant?

Så medan jag väntar på att snön helt ska smälta bort och kvällarna bli ljumna tänker jag fortsätta min historia om hur jag lyckades hamna här.

Ni minns väl hur jag berättade att jag hamnade på ett skepp? Ja, nu har jag lärt mig att det heter så. Tänker inte berätta hur, det förstör nöjet en aning skulle jag tro. Lite bakvänt, helst upp och ner och ur en helt annan synvinkel, det är då berättarkonst är som bäst.

I början fann jag det mycket rogivande, havet. Vinden som smekte hyn men som till sist bet den väderbiten. Det hårda arbetet var till en början tillfredsställande för en ung och ivrig man som jag, men jag tröttnade så snart jag såg hur mina slanka händer förvandlades till valkiga arbetarhänder. Ljudet av tystnaden på natten var med ens inte lika tyst och harmoniskt.

Det allra värsta var - enligt mig - att ju längre norrut man kom desto ljusare blev det om nätterna. Det var nog då jag började bli tokig, när jag inte längre kände någon skillnad på natt och dag. Utan en tillstymmelse av land i syne och utan att veta om det är skymning eller gryning gjorde mig en aning förvirrad. Det var antagligen redan då som ödet fångade mig i sitt nät och fick mig att ingå i nån slags plan.

Då tyckte jag det var orättvist.

Som den lycksökande unga mannen jag var ville jag vara precis som alla andra unga män ombord och bli precis som de äldre erfarna sjömän. Muskulösa med tjurnacke, med ett munläder som heter duga och god hand med verktyg och vapen. Redan då upptäckte jag med skräckblandad förtjusning att jag inte alls var som dem. Min äventyrslusta var av helt andra slag, min fallenhet för berättande var inte alltid så populär även om jag nog allt var ett ämne man skrattade gott åt och mitt omsorgsfullt rakade skägg nog lite fjantigt.

Trots att det var många med på skeppet som varken minns mig eller som jag minns särskilt väl, var det några personligheter ombord som jag nog aldrig kommer att glömma.

Däribland en präst. Jag fick aldrig ett begrepp om hur gammal han kan ha varit, gammal nog att ha upplevt tillräckligt för att ha upplevt både misär och lidanden men ändå ungdomen nära till hands, än hade han ett hopp som endast unga besitter. En stark integritet som blev något av en fadersgestalt under min resa. Han skulle blivit röd av vansinne om jag omnämnde honom som präst här, han hade nämligen precis sagt upp sitt ämbete. Det är många år sedan nu.

Många gånger frågade jag varför och aldrig fick jag något rakt ärligt svar. Han pratade ofta om människor han sett vandra livets väg -en riktig väg av grus eller en mer andlig vet jag inte- och han visste att de behöver hjälp som inga böner kan ge. En helig ande när deras egna är sorgen och trasig. Han suckade alltid när han sa det.

Jag nickade alltid instämmande, han hade ju rätt. Det är och kommer alltid vara människor i flykt. Från fattigdom. Från förtryck. Från konsekvenser av sina egna val. Listan är lång men en sak har alla gemensamt, med hopp om en ljusare tid kämpar de ihärdigt vidare. Trots att de själva kanske inte kommer att få uppleva det utan deras barn eller barnbarn kämpar de vidare. Vad är det som får människor att fortsätta gå, trots hårdaste motvind och mot alla odds?

Ingen aning, men tanken fascinerar mig och däri har jag samlat en gnutta kraft. I hemlighet slutade jag aldrig att tro.

Men jag förstår honom. Benjamin hette han förresten. För, profeten förutsåg en domedag, och gud, vad förvånad han såg ut när världen fortsatte levandet morgonen därefter. Kanske saknades det en helt ny början...

Tiden spelar oss alla spratt.