Ett leende till drog

Kan inte riktigt minnas när jag trots mina bruna ögon slutade se
världen, med blåögd blick.

Det krävs verkligen en idiot, eller två, för att hålla hjärtat kallt
när kyssar bränner varma.

För att hitta rätt väg måste du avvika från den gamla. Måste. Våga. Avvika.
Vill våga hoppas att det är början på något nytt.

Trött på att vakta känslor. Kan inte påstå att jag bryr mig var den långa vägen tar slut. Allt jag vill veta är att där ska en helt ny början ta form.

Alla har vi våran historia. Några gråa strån, linjer runt ögonen, ett oläkbart ärr. Men vad ska vi med den till, när vi inte har någon att berätta för?

Klistar fast ett leende. Försöker att inte tänka på de tusentals ord som inte kommer ut.

Jag gjorde det en gång. Kastade mig utför. Och gissa vad?

Ett krossat hjärta och en viskande vind var allt jag fick.
Måste våga avvika.

En bättre människa

Jag har en historia att berätta, och så även du.

Problem som man inte vet hur man ska tackla. Om man ska smita ut bakvägen och titta sig omkring så att ingen såg eller om man vänligt men bestämt tar trapporna.

Hur ska jag kunna veta vad jag ska göra?

Kanske ska jag gråta en tår eller två. Och om någon aldrig får veta, gör det mig inget. För jag ska klistra fast ett leende och aldrig låta ens en tår trilla nedför kinden.

Lära mig att förstå att det är gnistan som gör det. Bakgrund, förflutet, kalla det vad du vill men vi alla har det.

Bara en samling ord, tänk om jag kunde lära min gitarr att prata.

Om jag skulle ta fönstervägen och klättra ner. Om jag handlöst faller, skulle någon rädda mig? Något jag faktiskt inte vill veta.

För om jag ramlar ställer jag mig ju upp igen?





Det kommer att bli bra.

Set some fire

Twist and shout,
my way or the highway.
I wish I could.

Stand still,
take it or leave it.
I wish I could.

Try to not hear the honey
in your begging voice.

There's not another love story
just two lonely souls.

At a desert way.
No fear. No pain. No strength.

Just a will of carrying my own weight.

Dit vi aldrig hann...

Hon blickar ut över isen. Det är inte ens samma frusna sjö som långsamt tinar under solens allt varmare strålar. Inte samma bergsudde, inte samma vik eller ens i närheten. Bara en sjö som vilar under vårens blå himmel.

Knappt ett år har passerat, mestadels obemärkt ändå har en del hänt. En hel vinter sedan hon sist såg honom. Strålarna glittrar vårigt mot isen och den kvardröjande snön, solen står högt. Hon ser sig vacklande omkring, den här platsen hade han tyckt om. Tankarna drar iväg, kan se honom framför sig sittandes bredvid sin bror på udden, båda med ett metspö i handen. Den lille sov lugnt i famnen på honom. Varma och glada röster hade pratat i mun på varandra. Tankar kastar kniv. Hon hade glömt hur vackert våren dessförinnan hade gjort entré och hur den hade slitits bort för att övergå i en ensam sommar. Undrar om våren alltid kommer att påminna om såret som aldrig läkte.

Trots att hon inte är ensam så kryper ensamheten långt inpå. En livlig röst, en ung man som leker med en livlig hund på isen. En bästa vän och kanske mer än så, en ständig påminnelse om vad man inte har. Rösterna och ljudet känns avlägsna och hon knyter armarna över bröstet som för att slippa att frysa. Återigen flyr tankarna, vad händer nu?

Hon tar ett djupt andetag, samlar mod ett tag innan hon bestämmer sig, innan hon orkar klistra ett leende på läpparna och sträcka på sig. Ytterligare ett andetag för att njuta av den rena luften och frosten som dröjer kvar och biter försiktigt i kinderna innan. Ett tredje andetag för att lyckas.

Ljud av tystnad

Något i luften känns något overkligt,
nästan lite ogästvänligt. Touché.

Någon viskade att ledsna ögon inte kan ljuga.
Undrar stilla varför han inte genomskådar lögnerna som du...

En av många. Av allt som kunde ske,
hoppas jag att du inte är själv i ensamhetens land
och att du förstår att jag alltid är med.

Jag kunde nästan höra mig själv,
viska ditt namn, kalla dig älskling, komponera musik till dina andetag.

Kunde nästan se mig själv titta efter dig,
på platser vi varit, platser vi sett, platser vi hållit varandras händer.

Och på platser vi aldrig hann till.

Hoppas du förstår att jag alltid kommer älska dig.

I skuggan av en drömmare

Vad händer med det brustna hjärtat när det krossats. Vad händer när historien tar slut men känslan dröjer kvar?

Har någon någonsin tänkt på vad som döljer sig i skuggan av drömmaren? Ett heligt land byggt på harmoni och stjärnstoft. Ett land där det växer rosor ur piporna på maskingevären. Bör det tilläggas att rosorna saknar taggar som saknar blod från riddarens eviga korståg?

Nej, världen är inte skyldig henne något. Inte ett pund mer än ett par skor. Den enda skyldiga är hon, och bedyrar återigen igen att kärlek är aldrig en synd.

En aning tappad tro med en nypa sorg, låt sjuda en stund och rör sedan ner hopp efter behag. Smaka av med lycka. Serveras med ihopbringat mod på en bädd av kärlek.

Du trodde du var poetisk när du sa att de enda som vet är stjärnorna. En skröna. En lögn. Kalla det vad du vill, men en sak lovar jag dig. Aldrig kommer du att få se mina tårar.

Frozen

Leave me just a whisper in the morning,
with just a hint of a spark.

When life runs over me,
I always promise myself

to keep on walking down the lonely road
with my head held high.

If it wasn't for every soul down the road,
you should know.

You're the only one for me.
I'll do whatever it takes,
to be able to see your smile

reach your eyes.