Att leva ett liv enligt forna drömmar VIII

Dörren slår igen. Tystnad.


Slutet av hösten och början på vintern. Slutet av november. Första advent.
Allt som hörs är fotstegen i vattenpölarna och ett lugnt smatter av vattendroppar som landar på marken. Kommer man närmre hör man hans andetag, ansträngda av för mycket känslor. Ilska. Förtvivlan. Tvivel. Kommer man närmre hör man hur hans hjärta slår. Hårt.

Skorna når marken som med hårda slag. Vattendroppar tillsammans med smuts och lera stänker upp. Bildar ringar på vattnenytan i pölarna. Ringarna tycks aldrig ta slut, man skulle kunna förlora sig totalt i deras evighet. Det är mörkt ute, ett sådant där kompakt mörker som det bara är på vintern när molnen täcker stjärnorna.

Gatlyktorna skänker en aning ljus som förtvivlat speglar sig i det oroliga vattnet och dess ringar. Fönstren från husen skänker inte heller mycket ljus, allt fler ljus släcks. Timmen är sen, för de flesta innebär det sömn. Samuel önskar han kunde sova, för att kunna sova bort sina mardrömmar. Sina tvivel.

Han går med bestämda steg. Ju längre han går desto säkrare känner han sig på sig själv. Som att regnet sköljer bort hans oro likt det sköljer bort sand från en strand. Smärtan från den nygjorda tatueringen gör att han känner sig vaken. Så medveten. Han blundar och känner efter hur smärtan vid revbenen sprider sig ner mot höften vid var nytt steg han tar. Han gillar hur de iskalla vattendropparna landar i ansiktet på honom.

Han har aldrig varit så levande. Det är nästan som när man var liten och nöp sig i kinden, gjorde det ont så vet man att man inte drömmer. Känslan var överväldigande. En känsla av kontroll, som att inget kan gå fel. Andetagen började bli mer stabila, hans hjärta slår inte lika hårt.

Han öppnar ögonen igen, världen ser inte längre likadan ut. Plötsligt ser han ljuset i mörkret istället för bara mörker. Tvivlet är utbytt mot vilja. En vilja att inte förlora. Han fryser inte längre, trots att de iskalla dropparna fortfarande landar på hans läppar, blöter ner hans hår och rinner ner i nacken känner han hur värmen sprider sig ut i fingertopparna.

En bild av henne dök upp i hans sinne och hans steg fick plötsligt på nytt mer kraft, en riktning.

Som att snöflingor faller uppåt

Jag begär inte att någon ska kunna läsa mina tankar. Jag begär inte heller att någon ska kunna få mig svävandes på moln. Inte heller begär jag att du ska få regnet eller stjärnorna sluta falla. Eller att få ljusen sluta fladdra.

Jag förväntar mig inte att tiden ska stanna, minuterna sluta gå. Att frön ska sluta gro, när du tar i mig. Och än är det lika långt till sjunde himlen.

Jag är skeptisk till att tystnaden börjar sjunga. Eller att skuggorna skulle börja dansa, bara för att de ser dig. Som att snöflingorna skulle falla uppåt.

Men än har jag inte slutat tro. På någon som kan få ensamheten uthärdlig. Få två att bli en. Även om regnet inte slutar falla kan man finna tröst i att få en tår bortstruken från kinden.

Än har jag inte slutat tro att önskningar slår in när man ser en fallande stjärna. Än har jag inte slutat tro att en hjälpande hand vill fatta min när det är dags.
Än har jag inte slutat tro att någon vet vad jag vill. Utan att jag ska behöva ge svar...

Hoppet växer sig starkare. Än tror jag på tomten.

För forna vänners skull

Ibland blir jag överväldigad av känslor. Som att bröstet på mig skulle kunna sprängas. Automatiskt blottar jag mitt inre och plötsligt finns det ingen mer plats för metaforer. Jag minns en tid av färger. Då jag faktiskt såg världen i helt andra färger än svart och vitt. En tid då jag trots mina bruna ögon såg världen med blåögd blick.

När det händer skulle man kunna tro att det är då jag är som mest känslosam. Men jag vill inte förlora kontrollen och kapslar fort in mig i ett inbrottssäkert skal. Är snabb på att undvika minsta beröring eller möta vänliga själars blickar. Intalar mig gång på gång att jag är stark nog att bära upp min egen vikt. Stark nog att klara mig själv.

Jag minns en tid då jag var tvungen att stå på för att kunna se över kanten på matsalsbordet i vardagsrummet. På sätt och vis var det väl skönt att kunna slippa se om jag bara struntade i att ställa mig på tå. Jag kan dock inte förnimma mig ett endaste ögonblick då jag längtat tillbaka. Känslan av självklarhet som man hade då skrämmer mig. Det var så självklart att om något var tillräckligt läskigt så var det bara att blunda och tänka sig bort. Det var så självklart att misstagen man begick skulle rättas med ett skratt och i värsta fall en lätt tillrättavisande. Det var så givet att om det inte fanns plats så gjordes det alltid plats.

Det var så självklart att man alltid hade en plats i någons famn. Som sagt, självklarheter skrämmer mig. För det är egentligen aldrig självklarheter, allt som man tar för givet kan när som helst ryckas bort. Och vad har man kvar då förutom brustna drömmar? Lyckliga minnen förstås. Jag säger inte att de inte är underbara, att de inte är värda att kämpas för, för det är de. Underbara stunder som för evigt kommer att kommer att förseglas i minnet.

Allt jag säger är att ibland överrumplas man av de brustna drömmarna som lägger sig på hög. Jag kan inte tänka bort dom och jag kan inte ignorera dom. Det är alldeles för uppenbart. Är det så konstigt att jag ibland bara väntar på att bli vald? Är det så konstigt att jag föredrar metaforer? Är det konstigt att jag ibland sänker garden och slutar slåss för ett ögonblick?

För att jag vill

Du säger att norrsken inte är något speciellt, att det i dina ögon inte förgyller tillvaron så att hjärtat flyger upp i halsgropen. Dina ögon är blå. Mina är bruna. Kanske är norrskenet ändå vackert i mina ögon? Jag hade en dröm en gång, om norrsken om natten. Jag vill kyssa din hals. Du älskar våren, hur istappar långsamt förvandlas till knoppar på träden. Som sedan blir unga blad.

Bara för att våren ligger dig varmt om hjärtat kan väl hösten vara något för mig? Hur bladen som en gång var unga och gröna blir orangea för att sedan täckas av rimfrost. Jag vill fånga den första snöflingan på fingertoppen. Mot allt mitt förstånd slicka på en lyktstolpe. Jag vill se hur en kopp varm choklad kan värma upp dina frusna fingrar. Jag vill kyssa dina blå läppar varma igen.

Tittar upp mot en himmel, svart som natten och stjärnprydd. Vad spelar det för roll om du har blå ögon och jag bruna. När vi ändå kan fatta varandras händer, bara ligga i snön och blicka uppåt. Vår andedräkt skapar en kristalldimmig rök. Kylan biter våra kinder röda. Men inombords är jag varm, och likaså du, för att även om det förevigt inte är du och jag, är stunden förevigt vår.

För att inte gå under...

Jag har gett,
det jag inte kunde ge.
Febern bränner, kanske yrar jag bara.
En eld börjar aldrig utan en gnista,
ett träd växer sig aldrig starkt utan ett frö.
Jag förstår inte hur du någonsin kunde be om mer,
när jag skänkt dig allt.
Din hand är fortfarande utsträckt,
bedjande efter hjälp.
Jag kan inte längre skänka mer av mig,
mitt hjärta, min själ och mitt hopp.
Allt som finns kvar,
gudarna vet att jag försökt.
Nu är det dags att släppa lyckan fri,
och ta tillbaka det som är mitt.

Narren Del 3 Jag är här.

Ibland vill jag bara skriva. Mina fingrar värker och mitt hjärta skriker. Berättelserna varierar, men de står mig alla nära. Kanske för att de alla är fragment ur mitt liv. Delar av mitt liv som jag allra helst inte pratar om, eller i över huvudtaget inte vill minnas. Det enda jag behöver göra är att doppa fjädern i bläcket, sedan styrs mina händer av sig själva och skapar en vackert syrlig text på pergamentet.

Jag läser aldrig det jag skrivit, av rädsla att minnas. Jag är dock medveten om att jag på så sätt även förlorar många vackra minnen, minnen från tiden innan allt. Framförallt är jag bedrövad av att förlora bilden av min mors anletsdrag, så enkla men så vackra, de tynar bort... Det enda jag inte lyckas radera ur mitt sinne är smärtan. Som blixtar slår den ner, som mardrömmar om dagarna. Skrik. Piskrapp. Ärr. Allt i snabba sekvenser som fort går över. Hennes isblå ögon som bedjar om nåd.

Det är dock inte bara mardrömmarna som kommer i sådana där blixtsnabba sekvenser, det finnas annat med. Ett ljus, en närvaro som gör att jag känner mig trygg. Jag känner henne inte vid namn, därför kallar jag hennes för ljuset. Jag vet att hon är den enda som till fullo vet allt om mig. Och jag har inte yppat ett ord.

Trots ljuset blir smärtan ibland allt för påtaglig... Jag kan inte hantera den, jag kan inte släppa in den. Min veka kropp skulle inte klara mer. Den har för evigt ärrats hårt. För att inte släppa in den spelar jag dum och på så sätt lurar jag bort den. Får hysteriska skrattanfall åt mina egna grimager, gör volter och ställer mig på de feta kärringarna kjolar. Nåja, jag gör väl inte allt det där för att slippa smärtan. En del gläds jag innerligt av. Det frasande tyget som spricker och faller sönder, skriet från klänningens ägarinna är alltid lika roande. Hur hon skriker till, fnyser, samlar ihop kjolen och fortsätter att gå med näsan i vädret.

Trots mina tappra försök att undslippa smärtan överlistar den mig ibland. Den slår till omedelbart och hänsynslöst. Oundvikligt faller jag ihop, okontrollerat skrattar jag och gråter på samma gång. Jag kan inte hantera den, min kropp kan inte hantera den. Det kalla stengolvet som jag oftast faller gör inte saken bättre. Ibland svimmar jag.

Jag vet inte vem hon är, ljuset. Men jag anar att hon vet mer än jag. Att hon minns saker som jag för länge sedan har förträngt, som jag för länge sedan skrev ner och och har bränt upp. Oavsett, så älskar jag henne. För att hon får det kalla stengolvet att verka varmare, lyser upp mörkret och får mig att minnas saker som jag trodde gått förlorade. Jag vet vad hon älskar, och det är därför jag är här.

Att leva ett liv enligt forna drömmar VII

Tiderna började långsamt förändras, långsamt sögs hon tillbaka till livet. Till en början motvilligt men senare allt mer ivrigt, hon började upptäcka på nytt hur hon älskar att leva. Smärtan hade slutat att växa sig allt starkare och började sakta avta. Det som gjorde ondast var inte längre att behöva vakna upp utan honom, att inte kunna ringa honom och berätta precis vad hon varit med om eller att låta honom vandra iväg med hennes hemligheter, deras hemligheter.

Det som gjorde ondast var att vakna upp ur drömmen, och faktiskt inse att hennes älskade gamla liv aldrig hade varit som hon trott. Det är inte det att dom inte hade det bra, att dom inte älskade varandra. Klart att dom älskade varandra, framförallt då. När allt var nytt. Men som sagt, tiderna förändras och de levde kvar i drömmen. De levde kvar i den forna drömmen. Hon såg mot sina föräldrar där se satt i bortre änden av soffan, hon såg hur deras ögon fortfarande lyste av uppriktig, ärlig kärlek innan de snabbt pussade varandra. Hon log av ren lycka, men kunde inte låta bli att få en klump i halsen. De hade aldrig haft det så, Samuel och hon.

Visst älskade de varandra, men de levde i stundens impuls och hetta. De visste att det inte skulle vara för evigt, de visste att passionen skulle ta slut och ville inte tro det. Hon erkände för sig själv, äntligen. Det kändes skönt att äntligen få släppa taget, för hur mycket man älskar varandra är man inte alltid bra för varandra. Hon visste nu trots taggen i hjärtat att hon kunde gå vidare. Men han skulle alltid vara hennes första och störta kärlek, Samuel.