Att leva ett liv enligt forna drömmar VII

Tiderna började långsamt förändras, långsamt sögs hon tillbaka till livet. Till en början motvilligt men senare allt mer ivrigt, hon började upptäcka på nytt hur hon älskar att leva. Smärtan hade slutat att växa sig allt starkare och började sakta avta. Det som gjorde ondast var inte längre att behöva vakna upp utan honom, att inte kunna ringa honom och berätta precis vad hon varit med om eller att låta honom vandra iväg med hennes hemligheter, deras hemligheter.

Det som gjorde ondast var att vakna upp ur drömmen, och faktiskt inse att hennes älskade gamla liv aldrig hade varit som hon trott. Det är inte det att dom inte hade det bra, att dom inte älskade varandra. Klart att dom älskade varandra, framförallt då. När allt var nytt. Men som sagt, tiderna förändras och de levde kvar i drömmen. De levde kvar i den forna drömmen. Hon såg mot sina föräldrar där se satt i bortre änden av soffan, hon såg hur deras ögon fortfarande lyste av uppriktig, ärlig kärlek innan de snabbt pussade varandra. Hon log av ren lycka, men kunde inte låta bli att få en klump i halsen. De hade aldrig haft det så, Samuel och hon.

Visst älskade de varandra, men de levde i stundens impuls och hetta. De visste att det inte skulle vara för evigt, de visste att passionen skulle ta slut och ville inte tro det. Hon erkände för sig själv, äntligen. Det kändes skönt att äntligen få släppa taget, för hur mycket man älskar varandra är man inte alltid bra för varandra. Hon visste nu trots taggen i hjärtat att hon kunde gå vidare. Men han skulle alltid vara hennes första och störta kärlek, Samuel.