Narren Del 3 Jag är här.

Ibland vill jag bara skriva. Mina fingrar värker och mitt hjärta skriker. Berättelserna varierar, men de står mig alla nära. Kanske för att de alla är fragment ur mitt liv. Delar av mitt liv som jag allra helst inte pratar om, eller i över huvudtaget inte vill minnas. Det enda jag behöver göra är att doppa fjädern i bläcket, sedan styrs mina händer av sig själva och skapar en vackert syrlig text på pergamentet.

Jag läser aldrig det jag skrivit, av rädsla att minnas. Jag är dock medveten om att jag på så sätt även förlorar många vackra minnen, minnen från tiden innan allt. Framförallt är jag bedrövad av att förlora bilden av min mors anletsdrag, så enkla men så vackra, de tynar bort... Det enda jag inte lyckas radera ur mitt sinne är smärtan. Som blixtar slår den ner, som mardrömmar om dagarna. Skrik. Piskrapp. Ärr. Allt i snabba sekvenser som fort går över. Hennes isblå ögon som bedjar om nåd.

Det är dock inte bara mardrömmarna som kommer i sådana där blixtsnabba sekvenser, det finnas annat med. Ett ljus, en närvaro som gör att jag känner mig trygg. Jag känner henne inte vid namn, därför kallar jag hennes för ljuset. Jag vet att hon är den enda som till fullo vet allt om mig. Och jag har inte yppat ett ord.

Trots ljuset blir smärtan ibland allt för påtaglig... Jag kan inte hantera den, jag kan inte släppa in den. Min veka kropp skulle inte klara mer. Den har för evigt ärrats hårt. För att inte släppa in den spelar jag dum och på så sätt lurar jag bort den. Får hysteriska skrattanfall åt mina egna grimager, gör volter och ställer mig på de feta kärringarna kjolar. Nåja, jag gör väl inte allt det där för att slippa smärtan. En del gläds jag innerligt av. Det frasande tyget som spricker och faller sönder, skriet från klänningens ägarinna är alltid lika roande. Hur hon skriker till, fnyser, samlar ihop kjolen och fortsätter att gå med näsan i vädret.

Trots mina tappra försök att undslippa smärtan överlistar den mig ibland. Den slår till omedelbart och hänsynslöst. Oundvikligt faller jag ihop, okontrollerat skrattar jag och gråter på samma gång. Jag kan inte hantera den, min kropp kan inte hantera den. Det kalla stengolvet som jag oftast faller gör inte saken bättre. Ibland svimmar jag.

Jag vet inte vem hon är, ljuset. Men jag anar att hon vet mer än jag. Att hon minns saker som jag för länge sedan har förträngt, som jag för länge sedan skrev ner och och har bränt upp. Oavsett, så älskar jag henne. För att hon får det kalla stengolvet att verka varmare, lyser upp mörkret och får mig att minnas saker som jag trodde gått förlorade. Jag vet vad hon älskar, och det är därför jag är här.