För att inte gå under...

Jag har gett,
det jag inte kunde ge.
Febern bränner, kanske yrar jag bara.
En eld börjar aldrig utan en gnista,
ett träd växer sig aldrig starkt utan ett frö.
Jag förstår inte hur du någonsin kunde be om mer,
när jag skänkt dig allt.
Din hand är fortfarande utsträckt,
bedjande efter hjälp.
Jag kan inte längre skänka mer av mig,
mitt hjärta, min själ och mitt hopp.
Allt som finns kvar,
gudarna vet att jag försökt.
Nu är det dags att släppa lyckan fri,
och ta tillbaka det som är mitt.