Som att snöflingor faller uppåt

Jag begär inte att någon ska kunna läsa mina tankar. Jag begär inte heller att någon ska kunna få mig svävandes på moln. Inte heller begär jag att du ska få regnet eller stjärnorna sluta falla. Eller att få ljusen sluta fladdra.

Jag förväntar mig inte att tiden ska stanna, minuterna sluta gå. Att frön ska sluta gro, när du tar i mig. Och än är det lika långt till sjunde himlen.

Jag är skeptisk till att tystnaden börjar sjunga. Eller att skuggorna skulle börja dansa, bara för att de ser dig. Som att snöflingorna skulle falla uppåt.

Men än har jag inte slutat tro. På någon som kan få ensamheten uthärdlig. Få två att bli en. Även om regnet inte slutar falla kan man finna tröst i att få en tår bortstruken från kinden.

Än har jag inte slutat tro att önskningar slår in när man ser en fallande stjärna. Än har jag inte slutat tro att en hjälpande hand vill fatta min när det är dags.
Än har jag inte slutat tro att någon vet vad jag vill. Utan att jag ska behöva ge svar...

Hoppet växer sig starkare. Än tror jag på tomten.