För forna vänners skull

Ibland blir jag överväldigad av känslor. Som att bröstet på mig skulle kunna sprängas. Automatiskt blottar jag mitt inre och plötsligt finns det ingen mer plats för metaforer. Jag minns en tid av färger. Då jag faktiskt såg världen i helt andra färger än svart och vitt. En tid då jag trots mina bruna ögon såg världen med blåögd blick.

När det händer skulle man kunna tro att det är då jag är som mest känslosam. Men jag vill inte förlora kontrollen och kapslar fort in mig i ett inbrottssäkert skal. Är snabb på att undvika minsta beröring eller möta vänliga själars blickar. Intalar mig gång på gång att jag är stark nog att bära upp min egen vikt. Stark nog att klara mig själv.

Jag minns en tid då jag var tvungen att stå på för att kunna se över kanten på matsalsbordet i vardagsrummet. På sätt och vis var det väl skönt att kunna slippa se om jag bara struntade i att ställa mig på tå. Jag kan dock inte förnimma mig ett endaste ögonblick då jag längtat tillbaka. Känslan av självklarhet som man hade då skrämmer mig. Det var så självklart att om något var tillräckligt läskigt så var det bara att blunda och tänka sig bort. Det var så självklart att misstagen man begick skulle rättas med ett skratt och i värsta fall en lätt tillrättavisande. Det var så givet att om det inte fanns plats så gjordes det alltid plats.

Det var så självklart att man alltid hade en plats i någons famn. Som sagt, självklarheter skrämmer mig. För det är egentligen aldrig självklarheter, allt som man tar för givet kan när som helst ryckas bort. Och vad har man kvar då förutom brustna drömmar? Lyckliga minnen förstås. Jag säger inte att de inte är underbara, att de inte är värda att kämpas för, för det är de. Underbara stunder som för evigt kommer att kommer att förseglas i minnet.

Allt jag säger är att ibland överrumplas man av de brustna drömmarna som lägger sig på hög. Jag kan inte tänka bort dom och jag kan inte ignorera dom. Det är alldeles för uppenbart. Är det så konstigt att jag ibland bara väntar på att bli vald? Är det så konstigt att jag föredrar metaforer? Är det konstigt att jag ibland sänker garden och slutar slåss för ett ögonblick?