Att leva ett liv enligt forna drömmar VIII

Dörren slår igen. Tystnad.


Slutet av hösten och början på vintern. Slutet av november. Första advent.
Allt som hörs är fotstegen i vattenpölarna och ett lugnt smatter av vattendroppar som landar på marken. Kommer man närmre hör man hans andetag, ansträngda av för mycket känslor. Ilska. Förtvivlan. Tvivel. Kommer man närmre hör man hur hans hjärta slår. Hårt.

Skorna når marken som med hårda slag. Vattendroppar tillsammans med smuts och lera stänker upp. Bildar ringar på vattnenytan i pölarna. Ringarna tycks aldrig ta slut, man skulle kunna förlora sig totalt i deras evighet. Det är mörkt ute, ett sådant där kompakt mörker som det bara är på vintern när molnen täcker stjärnorna.

Gatlyktorna skänker en aning ljus som förtvivlat speglar sig i det oroliga vattnet och dess ringar. Fönstren från husen skänker inte heller mycket ljus, allt fler ljus släcks. Timmen är sen, för de flesta innebär det sömn. Samuel önskar han kunde sova, för att kunna sova bort sina mardrömmar. Sina tvivel.

Han går med bestämda steg. Ju längre han går desto säkrare känner han sig på sig själv. Som att regnet sköljer bort hans oro likt det sköljer bort sand från en strand. Smärtan från den nygjorda tatueringen gör att han känner sig vaken. Så medveten. Han blundar och känner efter hur smärtan vid revbenen sprider sig ner mot höften vid var nytt steg han tar. Han gillar hur de iskalla vattendropparna landar i ansiktet på honom.

Han har aldrig varit så levande. Det är nästan som när man var liten och nöp sig i kinden, gjorde det ont så vet man att man inte drömmer. Känslan var överväldigande. En känsla av kontroll, som att inget kan gå fel. Andetagen började bli mer stabila, hans hjärta slår inte lika hårt.

Han öppnar ögonen igen, världen ser inte längre likadan ut. Plötsligt ser han ljuset i mörkret istället för bara mörker. Tvivlet är utbytt mot vilja. En vilja att inte förlora. Han fryser inte längre, trots att de iskalla dropparna fortfarande landar på hans läppar, blöter ner hans hår och rinner ner i nacken känner han hur värmen sprider sig ut i fingertopparna.

En bild av henne dök upp i hans sinne och hans steg fick plötsligt på nytt mer kraft, en riktning.