Narren Del 1

Det vore fånigt att kalla honom en man, men fortfarande, han är ingen kvinna. Hans ansikte är tidlöst och vanligt, men ändå inte, man minns honom ju. Man skulle kunna tro att hans ögon var blå, men tittar man närmre tindrar de av regnbågens alla färger. Hans hår är långt, svart och når honom långt ner på skuldrorna, hade han varit kvinna borde han ha flätat det. Hans axlar är späda men ändå allt för starka för att vara en kvinnas. Händerna är dock helt synligt en kvinnas, långa slanka fingrar och välskötta naglar. Hans ansikte är målat helt i vitt, hans blodröda läppar är täckta även dom. Hans blick ger dig aldrig svar, endast ytterligare några frågor. Anställd är han av kungen för roa, med sina spex, grimager och trix. Allt för att röra runt, bland hovets förnäma folk som vanligtvis ansåg sig vara oerhört viktiga.

Långa korridorer. Golv och väggar, byggda av gigantiska granitblock. Facklorna som hänger på väggen skapar intet ljus, endast dunkla dansande skuggor. Värmen var knapp, eldstaden i stora salen med all dess prakt nådde inte ut i korridorerna. Det enda som hördes denna afton var några mumlande röster från några samtalande översittande grevar i biblioteket, de diskuterade hur de var och en skulle lösa konflikterna där hemma med de livegna. Vilket de trodde sig finna många bra lösningar till men som de naturligtvis inte hade någon som helst aning om hur man helst bör te sig. Man kunde också höra frasande från kvinnornas långa sidenklänningar när de gick, och ljudet från deras rappa käftar när de diskuterade det senaste skvallret. Så det kan gå när för många människor helt utan meningsfullhet hamnar på samma ställe.

Han ställde sig där, nåja låt oss kalla honom en han eftersom han iallafall inte har snörliv och kjol på sig, med benen i kors, lutad mot armbågen mot väggen. Han stod där med ett leende så brett att man knappast kunde se båda ändarna på det. Spefullt log han, ingen visste någonsin vad han skulle ta sig till i nästa ögonblick. Han började skratta för att sedan övergå till sång, med en gäll röst, likt en kvinnas när hon är ordentligt uppretad. Tonerna mjuknade dock emellanåt, och stundvis kom det riktigt vackra melodier från hans strupe. Han ställde sig på en kvinnas kjolkant så att tyget sprack, som i ett skri. Och ett skri fick han från henne som ojade sig något förskräckligt och la händerna för munnen innan hon raskt lyfte kjolarna och blygt pallrade sig därifrån. Han tyckte så mycket om showen, narren, att han applåderade förtjust för sig själv innan han bjöd upp skuggan på dans. Underbara rytmer tänkte han gillande och nickade. Han dansade vidare där mitt i korrideren, mitt bland societetsfolk, landsflaggor och läskiga rustningar.

Det rådde stora tvivel om varifrån denna figur hade dykt upp. Många hiskeliga idéer hade dykt upp i de inskränkta societshjärnorna. Varför var dock ett ännu större mysterium, det var aldrig någon som sa det högt, men alla var tyst överens om att han hade kommit för att uppfylla ett syfte. Svaren på frågorna kanske man hade fått om man hade brytt sig om att fråga, men det hade man ju självklart inte då det var alldeles för bekvämt att hålla sig för sig själv och inte släppa in några främlingar i gemenskapen. Förmodligen alldeles för rädda att för att få ett svar som inte någon kunde förstå sig på, att en människa med tvivelaktigt kön med vitmålat ansikte skulle överglänsa grevar, furstar av olika slag och självaste kungen var ju något som man helst inte ville veta av.

Han hade inget namn, narren, han hade aldrig haft en omhändertagande mor som stolt skulle döpa honom efter sin ärorike far, men han hade klarat sig bra ändå. Han flinade för sig själv, andra runt omkring förkastade det för dårskap. Det de inte visste, var att han ruvade på hemligheter så hemliga och kunskap så djup att de aldrig skulle förstå sig på den. Han var inte bara från en helt annan värld, han var långt mer vis än vad du någonsin kommer att förstå. Han ryckte åt sig en vackert broderad bordsduk och svepte den omkring sig, sprang och bjöd upp självaste kungen på en dans med sin kära vän, skuggan.