Narren del 2 Jag är galen

Jag brukar presentera mig som galen. Du vet, sträcka fram min hand och fatta den andras hand, och lägga till frasen; "Jag är galen". Reaktionerna är olika men mestadels innefattar dem flackande oroliga blickat och darrande munnar. Jag brukar börja flina ett av mina typiska idiotiska flin och det slutar alltid på samma sätt, jag slutar alltid som dåren. Eller som förloraren. Dårskapen själv, haha. De tycker synd om mig, som inte riktigt kan hantera sociala situationer och verkar vara allmänt tappad bakom vagnen. Men ärligt, de förkastar mig som idiot utan att någonsin ha frågat hur gammal jag är, vad min mor hette, när jag fångade den första snöflingan på tungan eller vad jag gör här. Jag flinar inte för att det är roligt, för att det jag dagligen möter här är roande, snarare tvärtom. Löjeväckande tycker jag är ett mycket beskrivande ord. Eller sorgligt.

Alltid samma mönster, alltid elakt skvaller om samma människor. Alltid samma morgonritualer. Alltid samma, samma, samma och samma! Det gör mig galen. Tjocka, bleka och allmänt ohälsosamma vandrar de runt här bland de kalla och gråa korridorerna och tror att de uträttar viktiga uppgifter. De tror att de gör deras land en tjänst, om de bara visste... Om de bara visste hur det egentligen låg till så hade minsann inte sett riktigt så självgoda ut. Men nu är det ju så att de faktiskt inte vet ett skvatt om hur de egentligen ser ut, så de ser fortfarande ganska självgoda ut. Men hur kan man begära annat av människor som är födda innanför det här slottets murar, vars förfäder är födda innanför det här slottets väggar och som förmodligen aldrig kommer att lyckas ta sig utanför det här slottets väggar, nåja, åtminstone inte mentalt. Är det inte en aning fåfängt att människor som de här ska styra över ett land, skydda dess invånare och iöverhuvudtaget ha ansvar?

Jag kan inte stoppa mitt vansínniga skratt från att tränga ut genom strupen, jag viker mig dubbel av skratt och slår nävarna mot benen. Jag kan inte hålla balansen utan ramlar ner på golvet, fortsätter att skratta. Tårarna rinner och skapar ränder i mitt vitmålande ansikte. Så vansinnigt tycker jag att det är. Så vansinnigt ironiskt. Trots att det kalla golvet får min veka kropp att skrika av smärta fortsätter jag att skratta, mitt vansinniga skratt ekar längs korridorerna. Inom mig njuter jag av oroliga och oförstående blickarna jag möter. De skulle bara veta...

Det är inte så att jag är en landsförrädare eller så, det får ni inte tro. Men det är riket är påväg att tyna bort. Likt en ökensand i en sandstorm... Det infiltreras av ovälkomnade människor som varken vill landets bästa eller ers majestäts bästa. Giftet sprider sig och infiltreras, gränsen mellan fiende och vän är inte längre så tydlig som den en gång har varit. Om nu mitt kära hov bara ville vakna ur sina fylleslag och festmåltider så kanske det skulle finnas en chans att rädda det som räddas kan. Kanske. Det är väl det som är min uppgift, att rädda min älskades land. Så hon älskar sitt land, helt oförståeligt, men som jag älskar henne så gör jag såklart som hon ber mig. Jag önskar bara att folk och fä inte var så förbannat korkade, några fungerande hjärnceller till så hade uppgiften inte varit så svår. Men nu är det ju som det är tröttsamt nog, så vi får se hur lång tid det tar innan jag orkar rycka upp mig och ta tag i den här ofattbara situationen. Till dess tänker jag spela dum och dansa med min förbannade skugga, för den är långt mer vis än vad någon av de feta hovdamerna någonsin kommer bli.