Att leva ett liv enligt forna drömmar II

Till en början försökte han sköta sitt jobb, ironiskt nog så jobbade han som projektledare för sin svärfar. En ganska högt uppsatt post som han var väldigt nöjd med för sin unga ålder. Han var åtminstone nöjd då, innan han insåg att han levde sitt liv enligt forna drömmar. Något han strävade åt då, pengar och makt, är inte längre lika intressant. Att stänga in sig i en bur och vägra inse vad som finns på utsidan hade nog egentligen aldrig legat honom varmt om hjärtat.

Det blev allt tyngre att gå upp på morgonen för att gå till jobbet, speciellt efter en natt på soffan och inte bredvid sin älskade i sängen. Tillslut klev han inte upp alls längre, han orkade inte se hennes bekymrade min eller möta arbetskamraterna på jobbet. Och allra minst sin chef till svärfar på jobbet, trots att han länge och väl hade förklarat för Samuel att han inte alls tog illa upp för att han hade gjort slut med Amelie, ni passade ju inte alls ihop ändå sa han, du är alldeles för fri för henne hade han bara sagt och skrattat. Han hade förklarat att han hemskt gärna ville ha kvar Samuel på jobbet, att han ser honom som en stor tillgång. Samuel försökte se intresserad och entusiastisk ut, men hans leende rämnade nog. Klockan är halv två och han har fortfarande inte stigit upp för att gå till jobbet. Han har 297 missade samtal och änu fler mejl. Varför ta tag i sitt liv nör man kan ligga och kolla upp i takfönstret och räkna vattendroppar?

Hon sov inte på nätterna längre, Amelie. När han låg bredvid henne i sängen kunde hon fortfarande finna ett visst lugn, han var ju där trots allt. Även om han inte var hennes. Den natten när han reste på sig, tog med sig sitt täcke och gick och la sig på soffan blev det hopplöst, ensamt. Hon kände inte längre värmen från hans kropp, hon kunde inte längre inbilla sig att värmen var hans kärlek till henne. Hon kunde inte längre inbilla sig att allt var som förut. Allt hon hade kvar var de självlysande stjärnorna i taket som de i en stund av barnslig glädje hade köpt och klistrat upp i taket och hennes pappa. Som mestadels förebrådde henne för att hon inte tagit bättre om Samuel som han älskade så högt. Han var ju hans andra son, hur kunde hon göra så mot honom? Är det inte korkat att bara slänga bort allt som ni har byggt upp, er lägenhet och er bil? Och varför går han inte till jobbet längre? Det var nästan så att hon började tro det själv, att det var hennes fel. Det var det kanske också till viss del, hon hade låtit det gå för långt. Hon hade sett att han inte var den han egentligen var. Hon såg att den där konstnärligt bohemiska killen med glimten i ögonen sakta hade försvunnit och förbytts mot man i kostym med dyrt rakvatten. Hon hade sett, hon hade blundat. Men ändå, det var han som lämnat henne och inte tvärtom. Hon flyttade ut.

Han ringde och sjukanmälde sig på jobbet, han fick dåligt samvete av att inte höra av sig på flera dagar utan att säga vad som var fel. Där stod han mitt i väldesignade lägenheten, paniken kröp sakta inpå honom, hur kunde de rostfria detljerna och grå vita väggarna någonsin skänkt honom värme och trygghet likt ett hem gör? Han förstod inte vad som gått fel, rastlösheten började kännas alltför stor för att utstå. Han tog på sig löparskorna och smällde igen dörren efter sig. Det var längsedan han var ute och sprang, som han alltid hade gjort för att samla sina tankar. Han sprand ut från stan och in i skogen, träden hade lyckats lugna ner honom och skänkt honom en slags kraft. Konditionen var inte längre som för några år sedan, det tog ett tag innan han kom in i ett lagom tempo och andhämtningen hade blivit stabil.