Ett första utkast, var inte rädd för att kommentera :)
Solen hade precis gått upp tillräckligt högt för att några strålar skulle trilla in genom de slarvigt neddragna persiennerna. De något dunkla strålarna lekte aningen ledsamt över hans fräkniga ansikte för att få honom vakna upp ur sin sömns dröm. Han ville helst inte öppna ögonen, likt föregående dagar hade han känt att han inte alls var redo för det här. Han tittade på henne, på första gången på riktigt länge tittade han inte bara, utan han såg henne. Hennes skarpa haka, markerade kindben och mörka hår. Drag som annars var väldigt välbekanta, drag som älskat så. Nu kändes de obekanta och ointresanta. Det var som att en främling på något sätt hade hamnat bredvid honom i sängen.
Hon mötte hans blick, ett sting av smärta for genom kroppen på henne. Hon förstod aldrig vad det var som hade gått fel, vad det var hon hade gjort eller vad som hade hänt. Han var bara annorlunda nu, allt var annorlunda nu. En värme som alltid funnits där och värmt de båda hade nu börjat kallna. En distans som aldrig hade funnits där hade börjat träda fram, och hon tordes inte bryta den. Fastän hon så gärna ville, hon tittade djupt in i hans ögon. Smärtan for på nytt genom kroppen på henne, att man kan älska någon så. Förr trodde hon det var omöjligt, kärlek vid första ögonkastet var något hon alltid hade fnyst åt. Ända till hon mötte honom, Samuel. Med honom hade hon klyschigt som det kan låta i öronen på någon som inte varit förälskad blivit hel. Snart skulle hon bli halv igen. Tårana hade för längesedan slutat att rinna. Hon har insett att det aldrig kommer att kunna bli dom igen. Hade det varit ett misstag hade hon kunnat förlåta, men hon kände honom tillräckligt väl för att veta att det inte var ett misstag. Hur kan man klara sig när man vet att man aldrig kommer att få honom men ändå veta att man aldrig kommer att bli hel utan honom?
Han fortsatte att titta på henne, han såg hennes sorg. Att han som alltid kände sig så osynlig kunde ge någon så stor smärta var alldeles för otänkbart för att han skulle förstå. Det var inget misstag, det visste han, men ändå försökte han förklara sig gång på gång att det visst var ett misstag. Helt utan varken mening eller plan, han gjorde det nog mest för sin egen del. Han visste ju att han älskar henne högt, Amelie, han ville aldrig göra henne illa, dock hade kärleken för henne som partner börjat dö. Kvävas. Hon var inte längre densamma, hennes mål hade förändrats på vägen. Hennes erfarenheter hade förändrat henne. Inte ens hennes leende log likadant längre. Kvar fanns bara människan som vet allt om honom, den som är hans andra halva, den som alltid kommer vara hans första kärlek. Hans kärlek räckte inte till för denna personen längre.
Hon visste att hon nu inte längre var ensam i hans liv, den som han stolt presenterade för sina nära och kära, den som fick dela hans hemligheter och den som ömt fick kyssa hans hår när de skulle sova. Hon skulle få finnas kvar, det visste hon, men vem vill finnas kvar i skuggan av någon annan? Hon minns deras bästa vänners bröllop förra veckan i minsta detalj. Hur de hade blivit presenterade för så många människor att ansikten och namn bara blev en salig röra. Men ett ansikte mindes hon, hon förstod det inte just då även om det var något med det glada, öppna ansiktet som fick henne att må illa. Hon hatar att medge det, men hon var faktiskt vacker. Den andra. Det var något speciellt med hennes röda spretigt kortklipta hår och klarblå ögon. Han fortsatte säga att hon inte betydde något, att han aldrig skulle älska henen som han älskade Amelie. Att han fortsatte att urskulda sig fastän både han och Amelie visste att det var lögn gjorde henne nog mest ont. Trots att han fortfarande älskade henne, trots att han fortfarande ville ha henne så var det hon som skulle förlora. Hon som hade förlorat. Hon mötte hans blick igen, de tittade på varandra länge.
Han såg på henne, och mötte hennes blick. En främlings blick. Han ville sträcka ut handen och smeka hennes hår som han alltid gjort. Men han förmådde inte. Han öppnade munnen som för att säga något men när han för en stund såg hoppet tändas i hennes ögon igen stängde han den igen. Han ville inte ge henne hopp om något som aldrig skulle ske, när han såg hennes hopp dö ut ville han bara slänga sig utför en klippa.
Också Samuel mindes bröllopet i detlajt, hur hans blick mot mot hans vilja drogs mot den rödhåriga. Det var något med hennes röda spretigt kortklippta hår som lockade, och hennes ögon var underbart blå. Han försökte hålla blicken borta och ryggen vänd men ändå lyckades deras blickat möta varandra en gång. Med en gång visste han att det var kört, han kunde inte fortsätta leva sitt liv enligt forna drömmar. Hur ont det än skulle göra att slita sönder vardagen var det något han måste göra.
Ett försök
12 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar