Fingertoppar som rör vid varann

Natten var inte längre ung, himlen började ta sig an en ljusare färg och snart var ännu en dag historia. Nattens liv började försiktigt tyna bort, skratten följde med dess läppar hem, glasen hade för länge sedan slutat klirra och endast några få tillsynes vilsna själar vandrade längs trottoaren.

En ljummen sommarnatt i augusti, ännu en misslyckad kväll. Han pustade för sig själv där han gick och sparkade tankfullt på en sten som låg där, på gatan. Man har alltid så stora förväntningar på att träffa någon, någon man kan dela allt med. Alla andra runtomkring lyckas alltid hitta någon, och ju fler som finner någon desto ensammare känner man ju sig. Men inte heller ikväll var det hans tur, han började känna sig som en ensamvarg, Alexander.

Tankarna börjar kasta kniv, och de lyckas alltid träffa de mest ömma punkterna. Förstärker frågor som han inte kan ge svar på, som han vet att det inte finns svar på men som ändå lämnar efter sig en värkande ensamhet. Han minns henne, hans första kärlek. Han minns henne, hans allt. Han minns henne, hennes svek och hans dumhet. Kanske är det det den är till för, den första kärleken, för att krossa och bygga upp på nytt. För att man ska lära sig hur riktig kärlek är. Men hon var ju hans allt, han skulle fortfarande ge upp allt för henne... Allt.

Gatulamporna slocknade nu helt, natten hade nu övergått till tidig morgon. Och han var påväg genom stan påväg hem. Utan någon att hålla i handen eller någon att gå armkrok med. Det kom en kall vind och han fällde upp kragen på skjortan för att skydda halsen. Ett dumt försök att skydda sig mot omvärlden, han tittade ner i marken. Han sparkade förstulet på ännu en sten som flög en bit bort, han hade lust att skrika. För att tömma ut all ilska, och all sorg.

När han tittade upp igen, och samlat sig tillräckligt för att på nytt möta världen såg han henne. Hon kom gående i motsatt riktning, hennes leende var försiktigt men bedövande. Man hade kanske inte använt ordet vacker i en beskrivning av henne, åtminstone inte om det fanns något mer passande. Hon var ganska mörk, kanske av utländskt påbrå, svartbruna ögon. Hon mötte hans blick och på något sätt bröt hans fötrollning, han sträckte ut sin hand och hon fattade den.

I samförstånd började de gå i hennes riktning utan varken tanke eller mål. Som två halvor av samma själ som äntligen fick bli ett. Ord var alltför simpla för att uttrycka det han ville i stunden, de skulle bara förstöra den vackra tystnaden. Han upptäckte att en tystnad i samförstånd var mer värt än ett samtal full av döda konversationer. De gick över bron bort mot stans södra delar, vattnet glittrade vackert ikväll. Näckrosorna flöt på ytan i vackert samförstånd med den glittrande vattenytan. Tystnaden bröts av ett plaskande i vattnet och en fågels sång.

De stannade där vid bron och lutade sig mot räcket för att liksom komma närmre vattnet. Deras blickar möttes på nytt, han fick ett leende tillbaka och han kom på sig själv med att fånigt le tillbaka. Alexander, skärp dig nu, ekade i hans huvud men den rösten tynade strax bort. Tystnaden var fortfarande alltför vacker för att brytas, och de fortsatte att titta in i varandras ögon. De höjde deras händer och la handflatorna mot varandra, och lekte med fingertopparna. Fingertoppar som rör vid varandra. Så stod de länge utan att bry sig om något annat än varandra, fångade av stunden. Hans fingertoppar smekte hennes hand och följde linjerna som om han skulle spå henne.

Förtrollningen var bruten, hon fattade hans hand och började gå igen, med mål i tankarna, det var tydligt. Gatorna delade på sig och blev mindre och mindre, de passerade hus och familjeidyller. Han hade aldrig varit i den här delen av stan, nyinflyttad som han var, men det var vackert här. Han visste tat deras vägar snart skulle delas, det var dock inget han ville tynga sitt sinne med nu, det fanns säkert en hel lång stund av lycka kvar. Kanske till och med några hela minuter.

Han visste ingenting om kvinnan som hade tagit emot hans hand, allt var okänt. Hennes namn, hennes bakgrund, allt. På något sätt spelade det ingen roll, det verkade futtigt i jämförelse med magin som hade väckt honom ur hans dagdröm till liv. Han visste att det ändå inte hade någon betydelse, hans kärlek skulle inte bry sig om hennes namn, den skulle ändå finnas kvar. Hon stannade utanför ett hus, till skillnad från alla andra de passerat så lyste det i fönstren, någon väntade därinne. Han förstod först inte varför de stannade, man vill inte alltid känna till den bistra sanningen.

Hon bröt deras tysnad för första gången, och sa med tysta ord. Här delas våran väg, om ödet så vill, kommer vi att mötas igen. Hon släppte hans hand, mötte hans ögon med en plågad blick, en blick som vittnade om sorg. Hon gick, och lämnade honom utanför. Han stod kvar där länge, tillräckligt länge för att se henne öppna dörren och stiga in, se siluetten av en annan man. Han såg henne dra ner persiennerna i det lysande fönstret.

Han började gå igen, riktningen var obetydlig, hur det såg ut var obetydligt. Det enda som betydde något var att han hade mött henne, någon han visste skulle bli hans enda kärlek. Henne eller ingen. Hans tankar började på nytt kasta kniv, denna gången allt intensivare. Hans sinne var fyllt av oändlig lycka och oändlig sorg. Nu stod han på bron igen, som han för en stund sedan hade stått på tätt tillsammans, där deras fingertoppar hade rört vid varann. Han tittade ut över vattnet som glittrade i vackert samförstånd med näckrosorna.

Han visste att han skulle träffa henne igen, han bara visste. Inte när eller hur, eller ens i det här livet. Men någon gång var tillräckligt. Ändå skakade hopplösheten om honom rejält. Tårar som inte hade flutit på länge började på nytt att rinna. De starka murar som han en gång byggt upp rasade. Det började regna, han strcäkte upp händerna i luften i ett försök att liksom fånga de ofångbara regndropparna. Han tittade upp mot himlen, med en vädjande blick. Det fortsatte att regna, dropparna sköljde bort hans tårar och hans sorg. Dropparna skapade ringar på vattnet.