Den första snön

En snöflinga letade sig sakta ner mot den kala marken, snart följd av flera. Med lite fantasi kunde de se ut som dansande älvor som svävade runt lite planlöst i en vacker dans. En liten vindpust och de började dansa runt, runt i en ring av glittrande skuggor i skymningens dunkla ljus. Tänk att få vara med som ännu en länk i den vackra dansen. Få vara en del av länken. Hon sjönk allt djupare ner i en tankes värld full av vackra vidunder, hon hörde inte vad han sa.

Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, avsedd bara för dig. Men nu måste jag gå vidare, jag är redo. Vad menade han? Det måste vara älvorna som spelar henne ett spratt hann hon tänka aningen luddigt innan han släppte hennes hand, och gick. Hon förstod inte vad som hände, varken då eller senare. Den hjälpande handen hade släppt taget… Om henne och hennes liv… Allt som hon kallade tryggt. Måste vakna upp ur sin dagdröm, hon vaknade. Men kände sig smått sömndrucken och nyvaken. Hon tittade på sina händer som nu var tomma, som saknade all värme från hans varma händer.

Hon såg hans skugga försvinna ut genom dörren, vart var han på väg? Varför? Frågorna började snurra i huvudet men tog ingen fast form, förvirringen rörde ännu runt för häftigt. Det är konstigt hur en vacker stund så plötsligt kunde förvandlas till något så kallt, något så ensamt. Hur ens värld kan rämna och världen ändå kan fortsätta sin gilla gång utan att lägga märke till ens förlust. Hon tittade sig sakta runt, folk pratade på ovetandes runt omkring henne, klirret av glas fortsatte, till och med snöflingorna, älvorna som nyss var hennes vänner fortsatte obekymrat att dansa vidare. Där satt hon kvar, tankarna började nu återhämta sig från den vindpust som lurat dem på avvägar, hon kände sig ensam och utelämnad.

Nu när tankarna började finna sin plats fanns det plötsligt utrymme nog för tårar. Och nog tog de plats alltid, hennes ögon fylldes och liksom översvämmades. De märkte ut sin väg längs kinderna för att samlas nere vid hakan, för att sedan droppa ner på kragen. Det knackade på fönsterrutan, ett välbekant leende dök plötsligt upp. En vän! En god vän! Kanske var hon inte ensam, inte helt i alla fall. Hon omfamnades av sin vän, ord var överflödiga endast beröringen talade om att hon fanns, någon älskade henne. Hon är inte ensam. De tysta snyftningarna övergick i hulkande, inte enbart av sorg utan också av spår av lycka. Tro det eller ej, men nästa morgon när hon vaknade av att soltrålar letade sig in genom fönstret var hon glad.