Hans gamla jag var med ens tillbaka. Hans blyga ögon som darrade med blickan, hans osäkra hållning och hans förseglade läppar. Den personen som han förlänge sedan förträngt. Han hoppades på att hon inte hade sett honom, men så började hon vinka och gapa. Han var visst tvungen att gå fram.
Hon slängde sig runt halsen på honom. Han försökte le, hon förstod att han var blyg, Samuel. Hon tyckte om hans blyga men ändå uppriktiga ögon, bakom hans osäkra fasad visste hon att han dolde något. Något fantastiskt, något storslaget. Hon rufsade runt i hans hår och smekte gillande hans orakade kinder, hon tog tag i hans haka.
-Jag tycker bättre om dig såhär. Sa hon och la huvudet på sned. Hennes blå ögon tindrade busigt fulla med liv. Han kunde inte låta bli att fångas av stunden och henens ärliga tonfall, hans blyga anlete sprack ut i ett stort leende. Han lät sig fångas av henne omfamning och fann styrka att själv fånga henne i en omfamning. ¨
Hennes varma kropp som alltid verkade befinna sig i rörelse började slappna av. Hans omfamning skänkte trygghet och hon tillät sig att för en gångs skull låta någon komma innanför hennes murar, hon visste att hon var i säkert förvar. Han andades andfått och var blöt av regnet. Utan någon som helst förvarning började hon skratta, hon vek sig dubbel av skratt och släppte honom ur sin famn. Till en början såg han helt förstörd ut stackaren, men när hon lyckades fånga hans blick drogs han också med, först motvilligt men sedan fångades han av stundens lycka.
Ett försök
12 år sedan
Oh, nu börjar det bli lyckligare :D
SvaraRadera