Att leva ett liv enligt forna drömmar III

Hon minns det så väl, när det träffades första gången. De var unga då, han var ung. Deras gemensamma vänner hade en fest som de båda lyckades vara på. Den ende hon såg den kvällen var Samuel, hon försökte möta hans blyga blick. Till sist såg han upp och såg henne, mötte hennes blick. Han log, ett underbart leende, ett blygt leende. Det skar till i henne igen när hon insåg hur mycket han hade förändrats, vad tog den där killen vägen som alltid bar trasiga jeans och med blyg blick?

Musiken dunkade, inte för att hon egentligen tyckte om sådan musik utan för att för en stund tillät att livet var enkelt. Med vackra ord, höftrullningar och förtrollande blickar kunde man få vem man vill. Men inte Samuel... Hon tittade ut genom fönstret, det kändes ovant att titta ut genom någon annans fönster och inte sitt vanliga. Kroppen kändes tung och otymplig, hon orkade inte stiga upp. Hon hade ingen kraft, och inte heller orkade hon samla kraft. Hon kurade ihop sig ännu mer och drog duntäcket ännu tätare omkring sig. När hon såg regnet falla på utsidan hade hon aldrig kännt sig mer ensam någonsin.

Han sprang, och betraktade naturen. Träden var fortfarande gröna fastän det snart var höst, klipporna såg kala ut mot grönskan och den grå himlen. Han fattade inte varifrån han fick energi, men han tog i och orkade springa ännu fortare.Regnet började falla, han hade aldrig någosin kännt sig såhär ensam. Regnet blötte ner hans hår, det droppade från hakan och vätan började sakta rinna ner i nacken. Han började känns sig nöjd med springturen trots det svalnande regnet och började styra riktningen hemåt. På vägen passerade han några plåtskjul som han alltid undrat varför dom får stå kvar, gräsligt fula och helt nedklottrade. Det stod någon där med sprayburkar i händerna. Det var hon, den rödhåriga.

Han saktade av stegen, han visste inte vad han skulle göra, den gamla blygheten kom tillbaka och förseglade hans läppar, hon stod och svor, över regnet visst. Inte fan kunde man klottra när det regnade tydligen. Hon såg honom och började vinka glatt och frenetiskt.