Två ansikten

Han tog tag i hennes haka. Smekte försiktigt bort luggen ur hennes ansikte med varsamma och mjuka fingrar, lät fingrarna försiktigt följa ansiktets anletsdrag. Kände med tummen över käklinjen, pekfingrarna följde de perfekt utformade globlinjerna och handflatorna formade sig efter de utsökt rundade kinderna. Med en intensiv blick, med en sådan blick man endast ser på sina högst älskade med, följde han läpparnas fulländande konturer. Han lutade sig fram, kanske för att kyssa hennes läppar. Kanske för att få känna hennes varma andedräkt.

Hon möter hans blick, fylld med åtrå och kärlek. Kanske med lusta och passion. Frenetisk passion. Kärlek som gått för långt. Paniken tränger sig fram och gör plats bland rädslan. När han lutar sig fram för att möta hennes läppar vill hon inget annat än att springa. Men han håller henne stadigt, paralyserad står hon kvar. Hans starka händer har övergivit linjerna i hennes vackert utformade ansikte och istället håller henne hårt i överarmarna. Hon önskar att hon kunde hantera sin darrande underläpp. Och att hjärtat skulle sluta slå, av rädsla att bröstkorgen ska sprängas. Hennes rädsla föder honom, får honom att växa, tills bubblan slutligen brister.

Hon önskade att paniken inte suddat ut hennes förnuft, att hon skulle ha vett att vrida sig ur hans grepp. Framförallt önskade hon att hon skulle behålla sitt äckel, sitt hat och sin panik även efter att hans spefulla, intensiva flin övergått till ett mjukt kärleksfullt leende, efter att hans hårdhänta händer övergått till en blyg mans trevande och efter hans tusenfaldiga ursäkter. Hon ångrar sin naivitet. Kanske skulle bubblan inte brista i tid, kanske skulle det hela inte sluta med blåmärken runt armarna, svullen läpp, brutna revben och stryptag...

Hennes livs kärlek har två ansikten.