Hänförd av dina ord

Som förstummad inser jag att du svarar på mina tankar, besvarar mina tysta frågor och bekräftar mina vildaste fantasier.

Allt helt omedveten om vilka känslor du väcker, känslor som jag trodde jag aldrig mer skulle få uppleva, som jag trodde hade sjunkit till botten i ett bottenlöst och spegelblankt tjärn, pratar du glatt vidare.

Och jag förblir tyst. Mina tankar hinner aldrig forma mina läppar till ord innan du på nytt ställer mig mot väggen. Pratar om mina hemligheter utan att ens ana att de är mina. Än en gång förseglas mina läppar av uppriktig förvåning. Och skräckblandad förtjusning.

Jag inser det inte helt förrän du gått. Förrän efter att du tryckt min kropp intill din i en omfamning som ett adjö. Få har en så varm famn som du.

Saknaden påminner mig om att jag står ensam kvar med mina ord. Ord som jag kanske aldrig kommer att yppa. Fasan rycker tag i mig, kanske kommer du aldrig få veta, med dig är jag perfekt.

Alldeles bitterljuvt. Kanske står du mig för nära.