Att leva ett liv enligt forna drömmar. Den samtidigt och efter VIII. Alldeles knäsvag

Rädd.

För den dag hans hjärta skall sluta slå.

För den dag vinden blåser bort minnet och färgar det blått.

För den dag tårar slutar falla.

Då måste det betyda att det är över?

Hon drömmer. Tårarna rinner och ljudlösa snyftningar. Krampaktigt håller hon tag i kudden. Vänder och vrider sig. Täcket frasar.

Första natten på länge sover hon själv, helt omedveten om att hennes kärleks nattliga promenad och att dörren står på glänt. Samtidigt som kalla regndroppar rinner längs nacken på Samuel sträcker hon sig omedvetet efter hans fasta omfamning utan att finna något. Tårarna fortsätter förtvivlat att rinna längs kinderna för att sedan landa på örngottet.

När man på nytt är tvungen att börja jaga, jaga för att få en kram, kämpa för att få ett leende, otåligt vänta på att möta hans blick... Anar man att något är fel. Hans tomma blick stirrandes ut genom fönstret och hans kalla gehör när hon försöker krama om honom bakifrån. Försöker dela med sig av sin värme och sin kraft. Men trots allt, kärleken gör en blind och som sagt var hon nästan helt omedveten om hans nattliga promenad.

Det kalla draget från dörren färgar hennes kinder rosa. Fotsteg på trappan, dörren slås försiktigt igen, han ställer sig i dörröppningen in till sovrummet. I gatulampornas sken från utsidan sover hon, skenet förstärker hennes drag. Håret ter sig ännu rödare, käkbenets linjer vackrare och hennes axlar som täcket inte döljer. Han är tvungen att ta tag i dörrkarmen för att knäna viker sig, så knäsvag. Hur kunde han tvivla?

Hon vaknar till av att hon känner värmen igen. Hur ett par starka armar håller henne stadigt. Hon känner hur hon på nytt kan somna in i en trygg sömn med hans andetag mot sin hals. Hon vill aldrig någonsin bli av med den värmen igen.

Inte han heller.