När elden för längesedan falnat och kylan övervunnit glöden i brasan och sprider sig genom ben och märg vaknar han. Trots att vårens värme börjar göra entré dröjer sig den kalla råheten bakom de stenbeklädda väggarna kvar. Han andas ut dimma. Det ser nästan lite spöklikt ut i det dunkla ljuset. En fasansfull tanke rasar snabbt förbi i huvudet, tänk om det är själen som långsamt pyser ut? Han flinar något och formar dimman till ringar när han andas ut. Jag har då aldrig känt ett behov av att ha en själ, kommer ändå aldrig veta om jag har någon... Kan lika gärna fortsätta att andas ut roliga ringar.
Den bittra kylan från stengolvet gör honom påmind. Ett rum han inte känner igen. Avsaknaden av hans nattmössa och varma fårskinnsmockasiner i rött gör honom nervös. För att inte tala om avsaknaden av färg, inga färggranna gardiner fladdrande av den friska morgonvinden och ingen matta som stoppar kylan från att gå rätt upp i fötterna. Han sätter sig nyvaket upp tittar yrvaket omkring sig. En bild av en broderad mantel som försvinner ut genom gluggen blixtrar till. Smärtan skär till men försvinner blixtsnabbt igen. Gallret ligger kvar på golvet. Det kan omöjligt varit en dröm.
Han börjar minnas ytterligare. Hur hans kropp mitt i allt tumult föll avsvimmad ner i den mjuka snön som borde tagit livet av honom. Någon hade räddat livhanken på honom. Dårar är inte dumma så nog låter han tankarna flöda, inte för att alla teorier som dök upp i huvudet på honom var speciellt genomtänkta eller ens troliga så fanns de ändå några som kanske hamnar någorlunda nära sanningen. Inte hade han någon aning om att de mest galna var de som låg närmast sanningen... Vem hade hjälpt honom och varför? Plötsligt känner han hennes närvaro igen, hur en varm ombonad känsla sprider sig i kroppen. Finns kärlek så är det så den känns tänker han sig. Utan en tanke på att hon kanske försöker ge honom en ledtråd eller varna honom för något låter han tankarna springa vilt över båda ängar och bäckar. En blå himmel med tussiga moln. Humlor som surrar förnöjt i sommarens första rosor. Gräs som lämnar fläckar på skrattande barns fötter. Löv som låter sig bli smekta av vinden...
Han tankar avbryts av ett skrik och det tumult som utbryter utanför dörren. Upprörda röster och springande nervösa människor förstörde drömmerierna, kanske lika bra det för annars hade jag nog aldrig kommit tillbaka suckade han innan han glatt skuttade upp från den kalla knöliga madrassen och ut genom dörren. Han hamnade i korridoren som leder till kungens egna svit och sängkammare, vilken var fylld av ett kaos. De tjocka damerna var uppe och sprang helt ofixade för att suga till sig det sista skvallret, hovdamerna allmänt stressade av alla de omöjliga kraven som ställdes, vakter med krossat självförtroende... Någon hade visst lämnat av ett brev med okänd signatur till den äldste arvingen inatt var det någon som sa... Satans päron och de fördömda apelsinerna! Var är mina mockasiner?
Ett försök
12 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar