Show a little faith, there's magic in the night...

Vinterns sista morgon. Frosten tappar sakta sitt grepp om blad och sten när solen var på väg upp för att färga himlen ljust blå och nypa kinder röda.

- Det viktiga är inte vad man har, det viktiga är vad man har här. Han tar hennes hand och lägger den på hans brösts vänstra sida, trots den tjocka tröjan kan hon känna hur hans hjärta slår. Han ler.

Han hoppar ur bilen och glider smidigt över motorhuven och öppnar dörren på passagerarsidan, bockar och gör fjantiga gentlemanaktiga manéer med händerna. Gruset knastrar när hon försiktigt stiger ur, nästan rädd för att bryta förtrollningen.

Ögonblicket är så levande. Han tar tag i hennes midja och lyfter upp henne, som om hon var lätt som en fjäder, han snurrar ett varv innan han sätter ner henne.

Han erbjuder henne handen och de börjar gå. Det dröjer inte länge innan han släpper hennes hand och skuttar lite i förväg. Hoppar och slår ihop fötterna i luften.

Gårdagen är ett minne blott och framtiden ännu inte tillräckligt nära för att märkas av. Hon släpper tanken och släpper även hon glädjen fri. Ett trevande steg, sedan skuttar även hon. Fångar vårens första fjäril på fingret.

Deras blickat möts. Som hos barn, oförstörlig glädje. Fångad av stundens spontanitet slänger hon sig om halsen på honom. Orden slinker ur henne.

- Jag älskar dig.

Och förtrollningen var bruten.

Du var inte bara min första kärlek, du var också den som fick mig att älska mig själv

Hans annars vackert grå ögon är kantade med rött. Hans ögon blänker av tårar som vägrar svämma över. Kanske är det alkoholen som gjort det, whiskeyn är för längesedan slut och han rotar nu i kylskåpet efter den sista vinflaskan, men sorgen är den som brutit honom. På tu.

Han var den första riktigt trasiga människa jag mött, det var inte längesedan men jag är en helt annan nu. Som att han förvandlade mig. Hans vackra anlete. Jag kommer aldrig att glömma den bistra blicken och de hårt sammanbitna käkarna, hur vackert välformat hans leende var. Som man fick kämpa för att få de mungiporna att leva. Hans starka rygg och grova händer som trots hans unga ålder var formade efter många års tungt arbete. Hans råttfärgade hår, med allt fler grå strån som sakta smyger sig från tinningarna och bakåt.

Kylskåpsdörren smäller igen kraftigt, jag hoppar förskräckt till när klockan som hängde på väggen bakom åker i golvet. Visare, batterier, urtavla och glas sprider sig på golvet i ett kaos. Han sätter sig på huk och försöker rätta till det, få minutvisare och sekundvisaren på rätt plats. Jag får en känsla av att det var ett hopplöst försök till att skruva tillbaka tiden och ställa allt till rätta. När hans darriga, annars fingerfärdiga fingrar inte lyckas svämmar hans tårar över. Han slänger det som finns kvar i väggen.

Han reser sig upp, tittar sig villrådigt omkring. Hans axlar sjunker ihop av hopplöshet, hans brunbrända bröst hävs sakta upp och ner, andetag tunga att andas. Hans blick landar på korset som hänger alldeles ovanför köksbordet, samtidigt som ännu fler tårar svämmar över rycker han tag i korset, hans blick i det ögonblicket kommer jag aldrig glömma, och knäcker det över knäet. Träflisor landar på golvet och träbitarna som blir över slänger han åt klockans håll.

Äntligen lyckas han få korkat upp vinet och hällt upp det i ett stort dricksglas, vinglasen var för längesedan för små. Han slår sig ned i soffan bredvid mig och tänder en cigarett, askar gör han i snapsglaset han har stående på magen. Han lägger armen om mig och tänder även mig en cigarett. Ända sedan dess har jag älskat doften av cigarettrök. För en minut eller två stannade allt upp, för en minut eller två tillät jag mig att glömma att jag med min kärlek inte kunde göra någonting, för en minut eller två höll jag om honom. Kände hans varma hud emot min. Drog hans hår genom mina händer. Kysste hans hals.

Han mötte min blick. Den sa mig allt jag behövde veta just då. Aldrig någonsin har jag tvivlat på att han älskar mig.

Jag kan förlåta. Men kan jag glömma?

En fredag

Vad hände med flickan som hoppade av spårvagnen vid Mölndals sjukhus klockan 05.42 en alldeles vanlig fredagsmorgon och sprang emot akutintaget?

Killen framför mig på spårvagnen, vågade han någon gång slå numret till hans älskling? Jag såg hur han tvekade och stoppade tillbaka telefonen i fickan för att på nytt ta upp den och titta på samma namn i kontaktlistan.

En alldeles vanlig kille bredvid mig på gymmet idag. Han körde bänkpress. Som sagt en alldeles vanlig kille, han hade amputerade ben. Hur hade det gått till? Jag skulle vilja veta hemligheten bakom hans energi.

Pojken på jobbet, han med långt hår. Han som jag inte hörde vad han sa. Undrar just varför han grät. Kanske borde man hållit om honom.

Den homosexuelle busschauffören. Han såg verkligen nykär ut. Undrar om hans Mattias väntar med middagen på bordet när han kommer hem, precis så som dom skämtade om.


Det händer så mycket omkring oss. Lyckliga och sorgliga stunder. Framför allt stunder av liv. Vi borde försöka att inte missa dom...

Att leva ett liv enligt forna drömmar. Den samtidigt och efter VIII. Alldeles knäsvag

Rädd.

För den dag hans hjärta skall sluta slå.

För den dag vinden blåser bort minnet och färgar det blått.

För den dag tårar slutar falla.

Då måste det betyda att det är över?

Hon drömmer. Tårarna rinner och ljudlösa snyftningar. Krampaktigt håller hon tag i kudden. Vänder och vrider sig. Täcket frasar.

Första natten på länge sover hon själv, helt omedveten om att hennes kärleks nattliga promenad och att dörren står på glänt. Samtidigt som kalla regndroppar rinner längs nacken på Samuel sträcker hon sig omedvetet efter hans fasta omfamning utan att finna något. Tårarna fortsätter förtvivlat att rinna längs kinderna för att sedan landa på örngottet.

När man på nytt är tvungen att börja jaga, jaga för att få en kram, kämpa för att få ett leende, otåligt vänta på att möta hans blick... Anar man att något är fel. Hans tomma blick stirrandes ut genom fönstret och hans kalla gehör när hon försöker krama om honom bakifrån. Försöker dela med sig av sin värme och sin kraft. Men trots allt, kärleken gör en blind och som sagt var hon nästan helt omedveten om hans nattliga promenad.

Det kalla draget från dörren färgar hennes kinder rosa. Fotsteg på trappan, dörren slås försiktigt igen, han ställer sig i dörröppningen in till sovrummet. I gatulampornas sken från utsidan sover hon, skenet förstärker hennes drag. Håret ter sig ännu rödare, käkbenets linjer vackrare och hennes axlar som täcket inte döljer. Han är tvungen att ta tag i dörrkarmen för att knäna viker sig, så knäsvag. Hur kunde han tvivla?

Hon vaknar till av att hon känner värmen igen. Hur ett par starka armar håller henne stadigt. Hon känner hur hon på nytt kan somna in i en trygg sömn med hans andetag mot sin hals. Hon vill aldrig någonsin bli av med den värmen igen.

Inte han heller.

Hänförd av dina ord

Som förstummad inser jag att du svarar på mina tankar, besvarar mina tysta frågor och bekräftar mina vildaste fantasier.

Allt helt omedveten om vilka känslor du väcker, känslor som jag trodde jag aldrig mer skulle få uppleva, som jag trodde hade sjunkit till botten i ett bottenlöst och spegelblankt tjärn, pratar du glatt vidare.

Och jag förblir tyst. Mina tankar hinner aldrig forma mina läppar till ord innan du på nytt ställer mig mot väggen. Pratar om mina hemligheter utan att ens ana att de är mina. Än en gång förseglas mina läppar av uppriktig förvåning. Och skräckblandad förtjusning.

Jag inser det inte helt förrän du gått. Förrän efter att du tryckt min kropp intill din i en omfamning som ett adjö. Få har en så varm famn som du.

Saknaden påminner mig om att jag står ensam kvar med mina ord. Ord som jag kanske aldrig kommer att yppa. Fasan rycker tag i mig, kanske kommer du aldrig få veta, med dig är jag perfekt.

Alldeles bitterljuvt. Kanske står du mig för nära.

Ödet smeker min kind

Ta min stolthet. Vad ska jag med den till i denna gudsförgätna stad?

Ta mina vingar. En ängel är ändå inte jag.

Ta mina drömmar. Ödet leder mig.

Ta min själ och du är död.