Show a little faith, there's magic in the night...

Vinterns sista morgon. Frosten tappar sakta sitt grepp om blad och sten när solen var på väg upp för att färga himlen ljust blå och nypa kinder röda.

- Det viktiga är inte vad man har, det viktiga är vad man har här. Han tar hennes hand och lägger den på hans brösts vänstra sida, trots den tjocka tröjan kan hon känna hur hans hjärta slår. Han ler.

Han hoppar ur bilen och glider smidigt över motorhuven och öppnar dörren på passagerarsidan, bockar och gör fjantiga gentlemanaktiga manéer med händerna. Gruset knastrar när hon försiktigt stiger ur, nästan rädd för att bryta förtrollningen.

Ögonblicket är så levande. Han tar tag i hennes midja och lyfter upp henne, som om hon var lätt som en fjäder, han snurrar ett varv innan han sätter ner henne.

Han erbjuder henne handen och de börjar gå. Det dröjer inte länge innan han släpper hennes hand och skuttar lite i förväg. Hoppar och slår ihop fötterna i luften.

Gårdagen är ett minne blott och framtiden ännu inte tillräckligt nära för att märkas av. Hon släpper tanken och släpper även hon glädjen fri. Ett trevande steg, sedan skuttar även hon. Fångar vårens första fjäril på fingret.

Deras blickat möts. Som hos barn, oförstörlig glädje. Fångad av stundens spontanitet slänger hon sig om halsen på honom. Orden slinker ur henne.

- Jag älskar dig.

Och förtrollningen var bruten.