En fredag

Vad hände med flickan som hoppade av spårvagnen vid Mölndals sjukhus klockan 05.42 en alldeles vanlig fredagsmorgon och sprang emot akutintaget?

Killen framför mig på spårvagnen, vågade han någon gång slå numret till hans älskling? Jag såg hur han tvekade och stoppade tillbaka telefonen i fickan för att på nytt ta upp den och titta på samma namn i kontaktlistan.

En alldeles vanlig kille bredvid mig på gymmet idag. Han körde bänkpress. Som sagt en alldeles vanlig kille, han hade amputerade ben. Hur hade det gått till? Jag skulle vilja veta hemligheten bakom hans energi.

Pojken på jobbet, han med långt hår. Han som jag inte hörde vad han sa. Undrar just varför han grät. Kanske borde man hållit om honom.

Den homosexuelle busschauffören. Han såg verkligen nykär ut. Undrar om hans Mattias väntar med middagen på bordet när han kommer hem, precis så som dom skämtade om.


Det händer så mycket omkring oss. Lyckliga och sorgliga stunder. Framför allt stunder av liv. Vi borde försöka att inte missa dom...

Att leva ett liv enligt forna drömmar. Den samtidigt och efter VIII. Alldeles knäsvag

Rädd.

För den dag hans hjärta skall sluta slå.

För den dag vinden blåser bort minnet och färgar det blått.

För den dag tårar slutar falla.

Då måste det betyda att det är över?

Hon drömmer. Tårarna rinner och ljudlösa snyftningar. Krampaktigt håller hon tag i kudden. Vänder och vrider sig. Täcket frasar.

Första natten på länge sover hon själv, helt omedveten om att hennes kärleks nattliga promenad och att dörren står på glänt. Samtidigt som kalla regndroppar rinner längs nacken på Samuel sträcker hon sig omedvetet efter hans fasta omfamning utan att finna något. Tårarna fortsätter förtvivlat att rinna längs kinderna för att sedan landa på örngottet.

När man på nytt är tvungen att börja jaga, jaga för att få en kram, kämpa för att få ett leende, otåligt vänta på att möta hans blick... Anar man att något är fel. Hans tomma blick stirrandes ut genom fönstret och hans kalla gehör när hon försöker krama om honom bakifrån. Försöker dela med sig av sin värme och sin kraft. Men trots allt, kärleken gör en blind och som sagt var hon nästan helt omedveten om hans nattliga promenad.

Det kalla draget från dörren färgar hennes kinder rosa. Fotsteg på trappan, dörren slås försiktigt igen, han ställer sig i dörröppningen in till sovrummet. I gatulampornas sken från utsidan sover hon, skenet förstärker hennes drag. Håret ter sig ännu rödare, käkbenets linjer vackrare och hennes axlar som täcket inte döljer. Han är tvungen att ta tag i dörrkarmen för att knäna viker sig, så knäsvag. Hur kunde han tvivla?

Hon vaknar till av att hon känner värmen igen. Hur ett par starka armar håller henne stadigt. Hon känner hur hon på nytt kan somna in i en trygg sömn med hans andetag mot sin hals. Hon vill aldrig någonsin bli av med den värmen igen.

Inte han heller.

Hänförd av dina ord

Som förstummad inser jag att du svarar på mina tankar, besvarar mina tysta frågor och bekräftar mina vildaste fantasier.

Allt helt omedveten om vilka känslor du väcker, känslor som jag trodde jag aldrig mer skulle få uppleva, som jag trodde hade sjunkit till botten i ett bottenlöst och spegelblankt tjärn, pratar du glatt vidare.

Och jag förblir tyst. Mina tankar hinner aldrig forma mina läppar till ord innan du på nytt ställer mig mot väggen. Pratar om mina hemligheter utan att ens ana att de är mina. Än en gång förseglas mina läppar av uppriktig förvåning. Och skräckblandad förtjusning.

Jag inser det inte helt förrän du gått. Förrän efter att du tryckt min kropp intill din i en omfamning som ett adjö. Få har en så varm famn som du.

Saknaden påminner mig om att jag står ensam kvar med mina ord. Ord som jag kanske aldrig kommer att yppa. Fasan rycker tag i mig, kanske kommer du aldrig få veta, med dig är jag perfekt.

Alldeles bitterljuvt. Kanske står du mig för nära.

Ödet smeker min kind

Ta min stolthet. Vad ska jag med den till i denna gudsförgätna stad?

Ta mina vingar. En ängel är ändå inte jag.

Ta mina drömmar. Ödet leder mig.

Ta min själ och du är död.

Give me wings

I might look strong. I might look happy. I might look unreachable.

Just because the weight on my back is invisible it doesn't mean it doesn't exist.

Even if I am, everyone has their days... and even if I am, I might need you to take some of the punches.

Or, please, just let me go

Två ansikten

Han tog tag i hennes haka. Smekte försiktigt bort luggen ur hennes ansikte med varsamma och mjuka fingrar, lät fingrarna försiktigt följa ansiktets anletsdrag. Kände med tummen över käklinjen, pekfingrarna följde de perfekt utformade globlinjerna och handflatorna formade sig efter de utsökt rundade kinderna. Med en intensiv blick, med en sådan blick man endast ser på sina högst älskade med, följde han läpparnas fulländande konturer. Han lutade sig fram, kanske för att kyssa hennes läppar. Kanske för att få känna hennes varma andedräkt.

Hon möter hans blick, fylld med åtrå och kärlek. Kanske med lusta och passion. Frenetisk passion. Kärlek som gått för långt. Paniken tränger sig fram och gör plats bland rädslan. När han lutar sig fram för att möta hennes läppar vill hon inget annat än att springa. Men han håller henne stadigt, paralyserad står hon kvar. Hans starka händer har övergivit linjerna i hennes vackert utformade ansikte och istället håller henne hårt i överarmarna. Hon önskar att hon kunde hantera sin darrande underläpp. Och att hjärtat skulle sluta slå, av rädsla att bröstkorgen ska sprängas. Hennes rädsla föder honom, får honom att växa, tills bubblan slutligen brister.

Hon önskade att paniken inte suddat ut hennes förnuft, att hon skulle ha vett att vrida sig ur hans grepp. Framförallt önskade hon att hon skulle behålla sitt äckel, sitt hat och sin panik även efter att hans spefulla, intensiva flin övergått till ett mjukt kärleksfullt leende, efter att hans hårdhänta händer övergått till en blyg mans trevande och efter hans tusenfaldiga ursäkter. Hon ångrar sin naivitet. Kanske skulle bubblan inte brista i tid, kanske skulle det hela inte sluta med blåmärken runt armarna, svullen läpp, brutna revben och stryptag...

Hennes livs kärlek har två ansikten.