Narren del 8 Drömmerier och satans päron

När elden för längesedan falnat och kylan övervunnit glöden i brasan och sprider sig genom ben och märg vaknar han. Trots att vårens värme börjar göra entré dröjer sig den kalla råheten bakom de stenbeklädda väggarna kvar. Han andas ut dimma. Det ser nästan lite spöklikt ut i det dunkla ljuset. En fasansfull tanke rasar snabbt förbi i huvudet, tänk om det är själen som långsamt pyser ut? Han flinar något och formar dimman till ringar när han andas ut. Jag har då aldrig känt ett behov av att ha en själ, kommer ändå aldrig veta om jag har någon... Kan lika gärna fortsätta att andas ut roliga ringar.

Den bittra kylan från stengolvet gör honom påmind. Ett rum han inte känner igen. Avsaknaden av hans nattmössa och varma fårskinnsmockasiner i rött gör honom nervös. För att inte tala om avsaknaden av färg, inga färggranna gardiner fladdrande av den friska morgonvinden och ingen matta som stoppar kylan från att gå rätt upp i fötterna. Han sätter sig nyvaket upp tittar yrvaket omkring sig. En bild av en broderad mantel som försvinner ut genom gluggen blixtrar till. Smärtan skär till men försvinner blixtsnabbt igen. Gallret ligger kvar på golvet. Det kan omöjligt varit en dröm.

Han börjar minnas ytterligare. Hur hans kropp mitt i allt tumult föll avsvimmad ner i den mjuka snön som borde tagit livet av honom. Någon hade räddat livhanken på honom. Dårar är inte dumma så nog låter han tankarna flöda, inte för att alla teorier som dök upp i huvudet på honom var speciellt genomtänkta eller ens troliga så fanns de ändå några som kanske hamnar någorlunda nära sanningen. Inte hade han någon aning om att de mest galna var de som låg närmast sanningen... Vem hade hjälpt honom och varför? Plötsligt känner han hennes närvaro igen, hur en varm ombonad känsla sprider sig i kroppen. Finns kärlek så är det så den känns tänker han sig. Utan en tanke på att hon kanske försöker ge honom en ledtråd eller varna honom för något låter han tankarna springa vilt över båda ängar och bäckar. En blå himmel med tussiga moln. Humlor som surrar förnöjt i sommarens första rosor. Gräs som lämnar fläckar på skrattande barns fötter. Löv som låter sig bli smekta av vinden...

Han tankar avbryts av ett skrik och det tumult som utbryter utanför dörren. Upprörda röster och springande nervösa människor förstörde drömmerierna, kanske lika bra det för annars hade jag nog aldrig kommit tillbaka suckade han innan han glatt skuttade upp från den kalla knöliga madrassen och ut genom dörren. Han hamnade i korridoren som leder till kungens egna svit och sängkammare, vilken var fylld av ett kaos. De tjocka damerna var uppe och sprang helt ofixade för att suga till sig det sista skvallret, hovdamerna allmänt stressade av alla de omöjliga kraven som ställdes, vakter med krossat självförtroende... Någon hade visst lämnat av ett brev med okänd signatur till den äldste arvingen inatt var det någon som sa... Satans päron och de fördömda apelsinerna! Var är mina mockasiner?

Did you came from above or did I praise you to the skies?

You said


my beloved, my baby, this is not a game to me.

please do not ever say you love me,
unless you're gonna stand up and fight...

Don't want to know. What you doesn't know can't hurt.

Narren del 7 Lyckan har flugit sin kos

Vilken idiot. Hon fällde upp huvan på hennes vackert broderade mantel så att den tillsammans med mörkret i det dunkla rummet tjänade som en mycket god förklädsel. Hon himlade något med ögonen och en smak av bitterhet dröjde sig kvar på tungan såg hon på den slumrande dåren. Hon ansåg sig vara långt mer kompetent än att vara någon slags uppassare till någon vimsig fåne med färg kletat i ansiktet, vansinnig på att ha blivit kraftigt degraderad i sina arbetsuppgifter slet hon ut gallret till gluggen som skulle föreställa ett fönster. Hon vände åter blicken mot den slumrande som smackade spädbarnsliknande med läpparna, hur skulle denna klena man kunna fylla en funktion i dessa storslagna planer övergick hennes förstånd. Men order är ju order.

Smidigt kröp hon ut genom gluggen, den kalla råa vinden sög genast tag i henne och hotade barskt med att kasta ned henne. Snabbt fick hon tag på en ojämn sten i stenbeklädningen på slottsmuren och hon lyckades hålla sig kvar. En hastig blick nedåt gav henne svindel och en häftigt illamående slog över henne. Andas, andas, andas. Såhär brukade det inte vara, i ungdomens år var hon den skickligaste, den smidigaste och den modigaste. Sedan när började höjder hota hennes sans och balans? Ett uns av tvivel på sig dök upp som ett hjärnspöke och satte sig tungt på hennes axlar innan hon bestämt viftade bort det. Hon ställde sig upp och blickade ut över landskapet, ett dunkelt ljus började växa fram längs horisontranden. Visst var det solen som var påväg att stiga upp.

Innan morgonen grydde i dess fulla prakt var hon tvungen att vara långt bortom horisonten. Hon tittade ner och svalde, tog sats och hoppade. Den kraftiga vinden slet tag i henne på nytt och förstärkte hennes hopp. Hon bredde ut armarna, nästan som att flyga hann hon tänka innan rädslan på nytt tog i och hon närmade sig marken. Med hårt ihopbitna käkar och stängda ögon nådde hon marken med en kraftig duns och benen gav vika. De värsta av svordomar rörde till hennes förstånd. Hon mindes med värme en tid av hennes forna prakt, helt oförstående om vad som egentligen hänt anklagade hon sig själv och sin kropp i tron om att det handlade om att ungdomens dagar var räknade. Helt omedveten om att lyckan hade övergivit henne.

Och om det betyder för mycket för att glömmas men gör för ont för att minnas?

Narren del 6 Med snöfyllda skor

Som när våren bitvis, sakta men ack så säkert tinar upp vintern. Tinar upp dess frusna bäckar och forsar. Låter blad och gräs klä av sig rimfrosten och låter sakta vattendroppar åter fylla daggkåporna.

I samma långsamma men stadiga takt värmde lågorna upp honom. Elden leker vilt i spisen och slickar dess väggar sotiga. Hon slängde in ett vedträ till som elden tacksamt tog emot. Värmen sprider sig i det mörka rummet men lyckas bara göra det nätt märkbart varmare, en rå kallhet dröjer sig kvar i de grå stenväggarna. Gallret för spisen gör att ljuset får en konstig form. Precis som vem som helst. Alla blir förtryckta bakom galler, och så även elden.

Han ligger på en knölig halmmadrass alldeles framför spisen, med fötterna framåt. Fria från skor kan han inte låta bli att vicka på tårna även i dvala. Värmen sprider sig från fötterna och uppåt, värmer långsamt upp varenda stel led ända tills hans blå läppar börjar få en klar rosa färg. Färgen i ansiktet har suddats ut efter en vildsint gårdag. Eller kan det ha varit en förrgårdag? Han börjar vakna till, börjar röra på ben och armar. Spreta med fingrar och göra grimager. Smackar med tungan som ett nyvaket barn.

Sinnet är slött. Ännu inte vaken, ännu inte vid sina sinnes fulla bruk, kan inte minnas... Känner fortfarande av glädjeruset men kan inte placera varifrån det kommer. Vem har tagit av honom skorna och var är han? Inte har han vaknat upp i sitt egna tornrum, såpass klar är han i sinnet. Mina blå mockasiner!

Öppnar försiktigt ögonen. Ögonen är trött och först ser han ingenting, sedan skuggor av rummet svajandes. Kan knappt hålla sig för skratt, är det tre rum eller ser jag tredubbelt? Lycksaligt flinar han något. Hon som sitter i hörnet, som slängde i ett ytterligare vedträ och som hade tagit av den arma stackaren de snöfyllda skorna ansåg sig nöjd nu när dåren vaknat och reste sig upp för att gå.

Och visst såg han hur den kvinnliga gestalten fällde upp huvan och tyst försvann ut genom gluggen där han på somrarna brukar stå och räkna fjärilar. Blåa, röda, prickiga och några med ögon på... Javisst ja, kvinnan, vem? Det är långt ner till marken... Haha, det var tre kvinnor! I huva! Tröttheten grabbade tag i honom på nytt och sista tanken som slog honom var att inte ens elden borde få vara fångad bakom galler. Och så raketer. Drömmar.

Vem bestämmer vad vi ska drömma?