Narren del 6 Med snöfyllda skor

Som när våren bitvis, sakta men ack så säkert tinar upp vintern. Tinar upp dess frusna bäckar och forsar. Låter blad och gräs klä av sig rimfrosten och låter sakta vattendroppar åter fylla daggkåporna.

I samma långsamma men stadiga takt värmde lågorna upp honom. Elden leker vilt i spisen och slickar dess väggar sotiga. Hon slängde in ett vedträ till som elden tacksamt tog emot. Värmen sprider sig i det mörka rummet men lyckas bara göra det nätt märkbart varmare, en rå kallhet dröjer sig kvar i de grå stenväggarna. Gallret för spisen gör att ljuset får en konstig form. Precis som vem som helst. Alla blir förtryckta bakom galler, och så även elden.

Han ligger på en knölig halmmadrass alldeles framför spisen, med fötterna framåt. Fria från skor kan han inte låta bli att vicka på tårna även i dvala. Värmen sprider sig från fötterna och uppåt, värmer långsamt upp varenda stel led ända tills hans blå läppar börjar få en klar rosa färg. Färgen i ansiktet har suddats ut efter en vildsint gårdag. Eller kan det ha varit en förrgårdag? Han börjar vakna till, börjar röra på ben och armar. Spreta med fingrar och göra grimager. Smackar med tungan som ett nyvaket barn.

Sinnet är slött. Ännu inte vaken, ännu inte vid sina sinnes fulla bruk, kan inte minnas... Känner fortfarande av glädjeruset men kan inte placera varifrån det kommer. Vem har tagit av honom skorna och var är han? Inte har han vaknat upp i sitt egna tornrum, såpass klar är han i sinnet. Mina blå mockasiner!

Öppnar försiktigt ögonen. Ögonen är trött och först ser han ingenting, sedan skuggor av rummet svajandes. Kan knappt hålla sig för skratt, är det tre rum eller ser jag tredubbelt? Lycksaligt flinar han något. Hon som sitter i hörnet, som slängde i ett ytterligare vedträ och som hade tagit av den arma stackaren de snöfyllda skorna ansåg sig nöjd nu när dåren vaknat och reste sig upp för att gå.

Och visst såg han hur den kvinnliga gestalten fällde upp huvan och tyst försvann ut genom gluggen där han på somrarna brukar stå och räkna fjärilar. Blåa, röda, prickiga och några med ögon på... Javisst ja, kvinnan, vem? Det är långt ner till marken... Haha, det var tre kvinnor! I huva! Tröttheten grabbade tag i honom på nytt och sista tanken som slog honom var att inte ens elden borde få vara fångad bakom galler. Och så raketer. Drömmar.