Narren del 7 Lyckan har flugit sin kos

Vilken idiot. Hon fällde upp huvan på hennes vackert broderade mantel så att den tillsammans med mörkret i det dunkla rummet tjänade som en mycket god förklädsel. Hon himlade något med ögonen och en smak av bitterhet dröjde sig kvar på tungan såg hon på den slumrande dåren. Hon ansåg sig vara långt mer kompetent än att vara någon slags uppassare till någon vimsig fåne med färg kletat i ansiktet, vansinnig på att ha blivit kraftigt degraderad i sina arbetsuppgifter slet hon ut gallret till gluggen som skulle föreställa ett fönster. Hon vände åter blicken mot den slumrande som smackade spädbarnsliknande med läpparna, hur skulle denna klena man kunna fylla en funktion i dessa storslagna planer övergick hennes förstånd. Men order är ju order.

Smidigt kröp hon ut genom gluggen, den kalla råa vinden sög genast tag i henne och hotade barskt med att kasta ned henne. Snabbt fick hon tag på en ojämn sten i stenbeklädningen på slottsmuren och hon lyckades hålla sig kvar. En hastig blick nedåt gav henne svindel och en häftigt illamående slog över henne. Andas, andas, andas. Såhär brukade det inte vara, i ungdomens år var hon den skickligaste, den smidigaste och den modigaste. Sedan när började höjder hota hennes sans och balans? Ett uns av tvivel på sig dök upp som ett hjärnspöke och satte sig tungt på hennes axlar innan hon bestämt viftade bort det. Hon ställde sig upp och blickade ut över landskapet, ett dunkelt ljus började växa fram längs horisontranden. Visst var det solen som var påväg att stiga upp.

Innan morgonen grydde i dess fulla prakt var hon tvungen att vara långt bortom horisonten. Hon tittade ner och svalde, tog sats och hoppade. Den kraftiga vinden slet tag i henne på nytt och förstärkte hennes hopp. Hon bredde ut armarna, nästan som att flyga hann hon tänka innan rädslan på nytt tog i och hon närmade sig marken. Med hårt ihopbitna käkar och stängda ögon nådde hon marken med en kraftig duns och benen gav vika. De värsta av svordomar rörde till hennes förstånd. Hon mindes med värme en tid av hennes forna prakt, helt oförstående om vad som egentligen hänt anklagade hon sig själv och sin kropp i tron om att det handlade om att ungdomens dagar var räknade. Helt omedveten om att lyckan hade övergivit henne.